måndag 23 april 2012

Cowboys och indianer. Yeee-haaa!


”Cowboys och indianer” är begrepp väl kända inom populärkultur, och har så varit sedan sent 1800-tal, men hur mycket är myt och hur mycket är sanning? Vi skall titta lite på det framöver.
Momentets upplägg: Först generellt om de precolumbianska indiankulturerna i Nordamerika. Sedan om Cowboys. Troligen mest om cowboys, för de är roligare!

Urbefolkningen
Först, lite begreppsutredning: Det populära namnet på den amerikanska urbefolkningen är som bekant indianer, ett namn som uppstod i och med den spanska invasionen av vad de trodde var delar av Asien. Spanjorerna kallade helt enkelt urinnevånarna för indianer i tron att de var i östliga delar av Indien, och beteckningen fick stå kvar även då man förstått att kontinenten de härjade runt på inte var Asien, utan en ny, som kom att kallas Amerika. Dagens amerikanska urbefolkning ogillar benämningen indianer, då den indikerar något de faktiskt inte är. I officiella sammanhang talar man numera snarare om amerikansk ursprungsbefolkning, american natives, vilket är ett samlingsnamn på alla precolumbianska folk på hela den amerikanska kontinenten. Naturligtvis är dessa folk i sin tur indelade i hundratals olika folkgrupper med egna namn på sig själva, vilka de föredrar främst, något som bör respekteras så långt det går.

Dock, i detta sammanhang, där vi blekansikten skall ta del av en ytterst förenklad och förkortad redogörelse över de amerikanska urinnevånarnas historia, förenklar vi i hög grad genom att kalla alla stammar (där inte specifika namn anges) och folk för endast urbefolkningen. I vissa fall kan ordet indian förekomma, då oftast då det handlar om en direktöversättning från i engelskan etablerade ord (The Indian Wars blir indiankrigen till exempel). För djupare kunskaper kring de respektive folken och deras kulturer kan jag verkligen rekommendera den intresserade att söka litteratur på Statsbiblioteket, eller varför inte ett besök på det Etnografiska museet?

Ursprung och spridning
Det finns många teorier kring hur eller framförallt när de första människorna kom till den amerikanska kontinenten. Den kanske mest troliga, och allmänt accepterade, är att folkstammar vandrade över den landrygg som blottlagts över nuvarande Berings sund på grund av den rådande istiden, från Asien till Amerika, för mellan 12 000 och 10 000 år sedan. Dessa stammar vandrade över isen i flera omgångar, och spred sig sedan, långsamt långsamt, söderut, för att så småningom ha befolkat hela den amerikanska kontinenten, från de arktiska isvidderna i norr till Eldslandet i söder. Det finns teorier om tidigare befolkningar, mer eller mindre trovärdiga, men även om dessa skulle stämma är de folk som fanns i Amerika före de nuvarande urinnevånarna borta sedan länge, liksom i princip all deras kultur (Vilket inte betyder att teorierna om dessa bör ignoreras, då anomalier som stöder dessa då och då dyker upp med olika effekter på historieforskning och samhälle…), varför de kommer att ignoreras helt i följande text.

Kulturer utifrån levnadsmiljö
Då urinnevånarna först anlände över isen var de, liksom alla människor under denna epok, jägare och samlare. Då de spred sig över kontinenten under tusentals år kom denna livsföring att leva kvar hos vissa folk men att överges av andra till förmån för andra, mer effektiva näringsmetoder. Detta berodde givetvis på vilken miljö folken valde att bebo, varför stora kulturella skillnader kan påvisas mellan folk som ofta är direkt bunden till de olika klimatzonerna. För att förenkla det hela kan man dela in den nordamerikanska urbefolkningen (Vi struntar i Central- och Sydamerika, de kan vi tala om någon annan gång, OK?) i tre grupper, de som levde i skogarna (östra och nordvästra USA, stora delar av Kanada), de som levde på den stora nordamerikanska slätten, prärien (centrala USA och södra delarna av centrala Kanada) samt de som levde i de heta, nästan ökenlika områdena (sydvästra USA och norra Mexico). Om man skall vara petnoga bör även de som bodde i de arktiska områdena längst norrut, inuiterna, nämnas, men även om de är nära besläktade med sina sydliga grannar räknas de i regel som en separat folkgrupp, och tvingas därmed uppleva en diskriminering i denna text precis som de upplevt i så många andra sammanhang. Den vite mannen är en elak typ!

I de stora skogarna utvecklades en avancerad kultur och ett på många vis mycket modernt politiskt system. Skogsfolken var i regel bofasta eller seminomader, det vill säga att om de rörde sig var det mellan kanske bara ett par olika boplatser beroende på årstid, ofta kopplat till någon form av ökning av naturresurser (laxens lekperiod exempelvis). Man byggde stora långhus där flera familjer bodde tillsammans, i byar i regel kringgärdade av palissader som skydd mot anfallande fiender. Just detta är ganska påtagligt bland framförallt skogsfolken i nordost: De var utpräglade krigarkulturer, och på många vis, påminde de i detta om de hedniska skandinaviska folken under vikingatiden (även om det naturligtvis fanns gott om skillnader också).
Skogsfolken styrdes av rådsammansatta av representanter från flera stammar. Det intressanta är at dessa representanter inte valdes demokratiskt, utan valdes ut av den äldsta kvinnan i respektive stam. Kvinnorna hade således ett starkt inflytande över det politiska styret bland flera av dessa folk, vilket visserligen inte är helt unikt men mycket ovanligt. Släkterna räknades matrilinjärt, och om en man och en kvinna gifte sig flyttade mannen till kvinnans familj, där hans inflytande var mycket begränsat. Männens roll i dessa samhällen var dock att vara hövdingar (alltså utvalda av kvinnor), att kriga och att förhandla med fiender. Kvinnorna skötte resten, vilket med andra ord innebar ganska stora och omfattande ansvarsområden. Viktigt att påpeka är att detta matriarkala system inte gällde alla folk, många var patriarkala, ett system vi européer är mer bekanta med och därför beskrivs det inte ytterligare i detta sammanhang.
Skogsfolken levde av jakt, fiske och enklare odlingar. Deras livsmiljö var rik på resurser, och de levde tämligen gott. De som levde invid kusterna lärde sig jaga större havsdjur, samt dra nytta av andra marina livsmedel. De hade en rik polyteistisk religion och väl utvecklade liturgiska system (klippet här handlar om präriefolk, men ni fattar nog. Kommer från den excellenta filmen "Little Big Man"), varför de flesta stammar också hade en eller flera religiösa tjänstemän verksamma.

Nere i sydväst levde befolkningen på ett vis som påminde ganska mycket om livsstilen i Europa. Detta geografiska område var visserligen torrt, närmast öken, men människorna hade lärt sig att lokalisera vatten under marken, och med hjälp av brunnar och bevattningssystem kunde man bedriva ett framgångsrikt jordbruk. De tre huvudgrödorna var majs, bönor och squash. Dessa tre växter var så viktiga för folken att man inte bara såg dem som mat, man deifierade dessa och menade att de hade gudomliga motsvarigheter i himlen. Flera folk i sydväst har ”de tre systrarna” i sin gudavärld, och ”majsjungfrur” är ofta förekommande i myter och berättelser. Precis som folken i skogarna hade man flera gudar och andeväsen man tillbad eller aktade sig för, och man såg naturen som en helhet där människan var en del.
Jordbruksfolken var, föga förvånande, bofasta. De hade lärt sig att bygga hus av trä och lera, vilka gav ett gott skydd mot dagens sol och nattens kyla. Boplatserna ("pueblos" kallas de numera) förlades ofta intill bergsväggar, och flera samhällen växte sig stora, med flera tusen invånare. Majsen användes inte bara till föda, majsfibrer kunde också användas till att väva enklare tyger (för tjusigare plagg användes skinn eller ull).

Pueblo. Från 1200-talet.

På prärien var livet något annorlunda. De prärielevande folken var beroende av jakt, och deras huvudbyte var bison. Dessa stora gräsätare strövade runt på prärien i hjordar omfattande tusentals djur, och präriefolken hade under årtusenden finslipat sina jakttekniker. Att till fots jaga ifatt och döda en skenande bison var mycket svårt och farligt, dödsfall eller allvarliga skador under jakten var vanliga, men om en grupp jägare lyckades döda några bufflar innebar detta at hela folket skulle få kött, hudar och horn i överflöd, något som var nödvändigt för att överleva på den karga prärien. Då bisonhjordarna rörde sig, följde folket efter, vilket alltså innebar att de var nomadiserande. Ofta följde deras vandringar tydliga rutter, de vandrade inte planlöst, utan såg till att vara på vissa platser under vissa tidpunkter, då de visste att just dessa platser var väl lämpade för att bedriva lyckad buffeljakt.
Fram till 1600-talet hade den amerikanska urbefolkningen inga hästar. De hästar som eventuellt funnits på den amerikanska kontinenten hade försvunnit innan människorna kom, så man färdades till fots, och de enda husdjur man hade var hundar (vilka i norr användes till att dra slädar), och fick själv bära det man behövde föra med sig, alternativt använda enkla släpor (hjulet var känt, men av någon anledning användes det inte praktiskt, en av historiens gåtor). Dock, detta skulle förändras i och med att spanjorerna förde med sig hästar från Europa. Dessa tama hästar lyckades ibland rymma, och började föröka sig och förvildas. Då urbefolkningen såg hur spanjorerna använde hästarna lockades de att röva själva. De lärde sig att fånga och tämja de vilda hästarna, och på bara ett par hundra år förändrades framförallt präriefolkens liv radikalt. Helt nya jaktmetoder kunde nu tillämpas, och folkgrupperna kunde börja färdas snabbare, bära med sig mer packning etcetera. Präriefolkens tidigare kultur förändrades till att bli en ryttarkultur, och hela deras överlevnad och ekonomi byggde på hästen.


Hanging around.

Tyvärr innebar den vite mannens ankomst inte bara hästar, utan han förde med sig en hel del annat också. Inte mycket av godo. Man skulle utan att ljuga kunna säga att européernas ankomst till Amerika innebar slutet för urbefolkningen och deras kulturer. Över hela kontinenten.
Till en början höll sig européerna (Engelsmän, fransmän och holländare primärt. Och några svenskar! Typ hundra stycken!) på östkusten, och spanjorerna nere i sydväst och längs den södra kusten. Men då antalet vita (Är detta en korrekt benämning? Eftersom vi inte använder ord som ”rödskinn”, ”svartingar” och ”gulingar”, är det då korrekt att säga vita om alla européer? I USA använder man sig av ordet ”caucasian”, ”kaukasier”, men denna grupp innefattar även araberna och stora delar av indierna, alltså inte bara de med blek hud. Så vad göra? Vad skall vi kalla européerna? Européer kanske? Eller arier? Inte arier, det tror jag lätt blir fel, med tanke på hur det ordet missbrukats. Européer får det bli!) blev allt större började deras bosättningar expandera västerut, in på urbefolkningens områden. För att göra en lång, blodig och tragisk historia kort, USA:s politik och löften till urbefolkningen är en lång serie av lögner och svek, något som än i dag varken ursäktats eller rättats till. Folkmordet på den amerikanska urbefolkningen är utan tvekan det mest omfattande och mest systematiskt genomförda genom hela den mänskliga historien. De olika indianfolken drabbades ett efter ett av den europeiska expansionsviljan, och utrotades alternativt deporterades. Deportationerna innebar i princip att hela stammar tvingades flytta från sina områden, till platser anvisade av USA:s regering, reservat. Att de nya platserna ofta var helt värdelösa, med knappa naturtillgångar, ingick naturligtvis i planen. Att helt slå undan ett folks näring och ekonomi är ett stort steg att helt utplåna det. I reservaten blev ursprungsbefolkningen, eller resterna av den, helt beroende av indianbyrån (ett statligt verk ämnat att sköta alla frågor som berörde urinvånarna) och dess ämbetsmän, vars uppgift var att se till att de matransoner som sändes till reservaten distribuerades. Det var inte ovanligt att dessa försändelsers huvuddel såldes av indianbyråns agent, och resterna delades ut till reservatets svältande invånare. Många av byråns agenter började dessutom, trots att det egentligen var förbjudet, att sälja alkohol till de stukade urbefolkningsgrupperna, med förödande resultat. Hela stammar blev alkoholiserade, och än i dag är alkoholism ett stort problem i reservaten (Jo, urbefolkningen måste fortfarande bo i dessa. Nu, i modern upplyst nutid. Folkmordet fortsätter…).

Jag skriver dessa inlägg långsamt, och när de väl publiceras är de för långa! Jag är en väldigt fin människa, så jag tar till mig av kritiken, och publicerar allteftersom, så ni, mina lärjungar, inte får så stor pluggbörda! So far so good, snart kommer texten om cowboys! Yay!

Då och då försökte olika stammar göra motstånd, och under 1800-talet utkämpades vad som kom att kallas för indiankrigen.
Indiankrigen
Reservaten



Cowboys
Ytterst sällan i historien uppstår något direkt. Från icke-existens till existens som genom ett trollslag är generellt en myt, även om olika fenomen ofta beskrivs som produkten av just detta. Rock n’ Roll uppstod inte den dagen Chuck Berry slog vissa ackord, detta moment hade föranletts av årtionden av musikalisk utveckling. Kristendomen blev inte uppfunnen under den korta treårsperiod då Ioshua ben Yussuf eventuellt var aktiv som profet, utan var resultatet av religiösa strömningar redan då flera hundra år gamla i kombination med politiska strategier under de kommande tre, fyra hundra åren därefter.  Samma sak gäller naturligtvis för de nordamerikanska cowboysen. Deras historiska peak under 1800-talets senare del hade haft en startsträcka på åtminstone fem århundraden, vilket kort kommer att redogöras för nedan. Så är det alltid. Jag tror faktiskt inte jag kan komma på någon företeelse eller händelse som bara sker, som blixt från klar himmel. Måste fundera kring detta… Tills jag kommer på något, ladies and gentlemen. The cowboy!

Ursprung
Alla vet vad en cowboy är i grunden. Om vi bortser från de ofta av populärkultur spridda och stärkta legenderna och påhitten, är en cowboy en beriden boskapsskötare. Punkt. Och detta yrke är ingalunda en amerikansk företeelse, utan något som uppstod långt före den europeiska invasionen. Redan under medeltiden kan vi se de första hästbundna boskapsskötarna, och det i det då muslimska Spanien. De förmögna markägarna hade stora boskapshjordar som strövade omkring och betade, ofta över vidsträckta arealer. För att hålla ihop hjordarna, fånga in djur som strövade vilse samt skydda hjordarna mot rovdjur och boskapstjuvar anlitades män, ofta yngre, specialiserade på dessa göromål. Att följa en hjord och dirigera den till fots visade sig vara svårt och ibland till och med farligt (att till fots mota en spansk tjur kan vara en smula komplicerat), varför man arbetade till häst. Detta gav en helt annan rörlighet, något som i princip är en förutsättning för att klara av jobbet. Dessa boskapsfösare kallades vaqueros, efter spanskans vaca, alltså ko.

Då spanjorerna under 1500-talet på allvar började ta över Amerika förde de med sig markägarsystemet, haciendasystemet. Vissa haciendaägare i den Nya världen slog sig på boskapsskötsel, och förde därför även med sig vaqueros som skulle ansvara för hjordarna. På 1600-talet var detta system etablerat, och började spridas, från den spanska kolonialmaktens kärnområden i Centralamerika söderut mot Sydamerika och även norrut, upp genom nuvarande Mexico och in i nuvarande sydvästra USA. Intressant är att en stor del av 1600-talets vaqueros var infödd ursprungsbefolkning eller mestiser (blandning mellan ursprungsbefolkning och europé), vilka hade tränats i detta yrke, mycket på inrådan av kyrkan, som ville se till att dessa människor hade ordentliga arbeten (enklare så…). I söder utvecklades vaqueros till gauchos, inte minst på den argentinska slätten Pampas. Intressant utan tvekan, men vårt fokus ligger norrut. De spanska (nåja) besittningarna i sydväst började snart befolkas även av nordeuropéer som kom från den nordamerikanska östkusten. Dessa tog snabbt till sig teknikerna och arbetsmetoderna nyttjade av vaqueros, men kallade dem i högre utsträckning för cowboys (även om ordet buckaroo förekom, främst i Kalifornien, ett ord som naturligtvis är e direkt anglifiering av vaquero).

Detta skedde i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet. Cowboys som yrkesgrupp var viktig, men det var i och med det amerikanska inbördeskriget och byggandet av de transkontinentala järnvägarna som cowboys nödvändighet accentuerades. Krigets ansamlingar av människor (arméer brukar det kallas) behövde mycket mat, varvid boskapsnäringen ökade. Boskapen fraktades till arméerna med tåg, men då de stora boskapsrancherna ibland kunde ligga långt ifrån tåglinjerna måste ranchägarna frakta hjordarna till uppsamlingsstationer, vilket innebar att fler och duktigare cowboys behövdes. Det var under denna period, från mitten av 1800-talet och några årtionden framåt, som var guldåldern för cowboyyrket. Under 1800-talets slut byggdes järnvägarna ut ytterligare, vilket gav rancherna en större närhet till frakt och kommunikation, och in på 1900-talet började man i högre utsträckning ha hjordarna inhägnade i stället för kringströvande. Detta i kombination med att hästar i allt högre grad byttes ut mot fordon medförde att efterfrågan på cowboys minskade drastiskt. I dag finns det kvar cowboys, men med andra metoder, verktyg och uppgifter än under glansperioden. Den romantiserade bilden av den hårt arbetande ryttaren lever dock kvar, i högsta grad, vilket vi skall se framöver…


Riktig cowboy (Montana 1887)


Skulle inte klara tio minuter i Deadwood. Mes.

Vilda västern
I och med USAs expansion västerut skedde stora omställningar för de människor som sökte sig till och bebodde gränsen mellan USAs territorium och ”det okända”: Omställningarna för urbefolkningen har redan redogjorts för ovan, med all död, misär och förtryck den innebar. Även för européerna blev omställningen stor. De flesta lämnade ett åtminstone hyfsat ordnat samhälle, med lagar, administration och faktiskt en viss social trygghet bakom sig, och kom till en miljö där samtliga dessa faktorer ofta var mycket små eller helt enkelt saknades. Det var dessa områden som kom att kallas ”The Wild West”, och det var här en stor del av den amerikanska mytologin föddes. Att på några få lektioner beskriva hela denna period och dess miljöer, karaktärer och händelser är omöjligt, men jag tänker göra några nedslag, några presentationer, vilka jag valt ut helt efter eget intresse ( Vill man veta mer om allt detta finns det gott om bra litteratur, och faktiskt en hel del filmer som inte är alltför förljugna. Dessa filmer är gjorda från 70-talet och framåt, då ett större intresse för mer realistiska skildringar av amerikansk historia väcktes.). Livet är ofta så. Andras intressen styr. Deal with it.

Samhällena
Många som reste västerut hade köpt ett stycke mark och slog sig på pionjärliv. Dessa kunde komma från alla tänkbara nivåer ur samhället, och drevs av helt olika motivation. Det absolut vanligaste var naturligtvis att få styra över sitt eget liv, att för en gångs skull arbeta för sin egen vinst och överlevnad, inte för någon annans. Pionjärernas, eller nybyggarnas, liv var mycket hårt, och många klarade sig inte utan gick under. Svält, sjukdomar, olyckor, attacker från urbefolkning eller banditer var faror som krossade många nybyggare. Många klarade sig dock, och bidrog till den europeiska expansionen. Farorna de utsattes för berodde i hög grad på deras isolerade läge, ofta kunde det vara flera dagars ritt till närmaste granne och ännu längre till en handelsstation eller ett samhälle, vilket naturligtvis spelar roll om man behöver medicin akut till exempel.

I de små städerna var farorna ofta av annat slag. Dessa städer behöver en kortare presentation för att man skall förstå att flera av dem i princip var dödsfällor för den ovaksamme.
Här och där där det kunde tjänas pengar bildades små samhällen. Dessa kunde ligga i anslutning till guldfyndigheter, och alltså byggts upp under en guldrusch. Andra låg vid knytpunkter för antingen järnvägen eller viktigare boskapsleder. Ofta var städerna inte speciellt stora, ordet stad kanske helt enkelt är överdrivet i våra ögon, då det närmast rörde sig om byar, med kanske bara några hundra eller några tusen invånare. Ofta hade dessa städer byggts upp av män, alltså guldgrävare, cowboys eller liknande, som hade för avsikt att på platsen tjäna en rejäl summa pengar och sedan återvända österut, varifrån de i regel kom. Naturligtvis kan inte alla i en stad vara guldgrävare, ofta följde handelsmän, en och annan läkare, samt en hel del försäljare av rusdrycker med. Tyvärr lockade dessa städer även laglösa av olika slag, något som ofta berodde på stadens geografiska läge. Det var inte ovanligt att dessa städer växte upp utanför USA:s officiella gränser, alltså på mark ännu inte inmutat av staten. Detta berodde dels på att guldet kunde finnas där, eller också att det fanns ett värde i att stå utanför statligt inflytande eller övervakan. Att bedriva buissness utan att behöva bry sig om lagar och regler, eller skatter för den delen, lockade många. Om man dessutom kanske begått något brott i en av delstaterna kunde en stad utanför gränsen vara en bra tillflyktsort. Att några av dessa städer blev ökända för sin laglöshet är därför inte konstigt, och i detta låg farorna nämnda tidigare. I en stad där det inte finns någon annan lag än att den starke har rätt var stämningen ofta kaotisk, och våldet påtagligt. Detta berodde givetvis även på den rikliga tillgången på alkohol, ofta det enda glädjeämnet för människorna i dessa städer. Vissa av dessa städer försvann när guldet tog slut eller man valde att föra boskapen efter andra rutter, men vissa levde kvar och började allteftersom förvandlas till vanliga städer. Ofta blev detta möjligt när USA expanderade, och städer som tidigare låg utanför gränsen nu var en del av USA:s territorium. Fler människor flyttade dit, större krav på ordning och lag följde. De som levt på gränsen mellan laglöshet och laglighet ställdes inför ett val: Foga sig i ledet eller försvinna. De flesta valde det förra.


Deadwood. Problemområde.

Banditer
Dock, under hela den senare hälften av 1800-talet förekom det folk som struntade i lag, oavsett om de befann sig på USA:s mark eller inte. Dessa karaktärer har fått speciella platser i den amerikanska historien, och mytbildningen är påtaglig. Namn som Billy the Kid, Jesse James, Doc Holiday och Black Bart har etsat sig fast i det amerikanska medvetandet och spelar en tydlig roll i den amerikanska självbilden, inte minst på grund av populärkulturen.

Sheriffer och prisjägare
Ibland kunde lagen vara lite skiftande, eller för att vara mer exakt, gränsen mellan laglydig och laglös kunde skifta. Det var inte helt ovanligt att hänsynslösa och pricksäkra revolvermän kunde erhålla arbete som sheriffer
Kvinnans position
I de tidiga städerna: Prostituerad
Exempel Deadwood

Mer kommer, men inte den här terminen. Någon förbannad måtta får det vara på mitt engagemang. Solen skiner så nu struntar jag i det här. So long!



fredag 2 mars 2012

Elektroskolan

Inledning
Musik är inte en isolerad företeelse, utan är, precis som alla konstformer, ständigt under påverkan av övriga samhället. Ibland kan musiken till och med vara katalysatorn för samhälleliga förändringar, vilket innebär att musikaliska verk eller tendenser utan tvekan kan anses lika viktiga som exempelvis politiska skrifter eller teknologiska landvinningar. Dessa påverkar som tidigare antytts musiken i sin tur, varför vi nästan kan ana en cirkelrörelse, ett hjul av influenser och idéer, som rullar framåt. Ibland snabbt, ibland långsamt. Men ständigt framåt.
Följande föreläsning är ett försök att i ytterst kortfattad form ge en bild av den elektroniska musikens framväxt och utveckling. Vi kommer inte enbart att beröra ren musikhistoria, utan i högsta grad även sub-, populär-, och ungdomskulturella sfärer, då dessa är så starkt knutna till denna musikforms utveckling. Jag kommer inte att beröra musikteknologi i speciellt hög grad, utan kommer framförallt tala om datorer och synthezisers. För mer info om själva apparaturen föreslår jag att ni kollar i till exempel ”Vintage Synthesizers: Groundbreaking Instruments and Pioneering Designers of Electronic Music Synthesizers” av Mark Vail, eller någon annan ur den uppsjö av böcker om elektronisk musik som finns på marknaden.
Ok? Redo? Here goes: “Music maestro, please!
Elektroskolan, del I: Fiat Lux!
Kasta era sinnen tillbaka till Paris i slutet av 1880-talet. På ett Café i Montmartre satt kompositören Eric Satie och klinkade på ett piano. Att komponera gav inte mycket pengar, så han levde primärt på att agera cafépianist. Där satt han och framförde sina verk medan folk runt omkring pratade, flirtade, fikade och grälade. Över ett glas isad pastisse började en idé ta form i Saties huvud. Han började komponera musik som skulle vara närvarande, men som man skulle göra annat till. Bakgrundsmusik, stämningsmusik eller bruksmusik. Resultatet blev hans kända Gymnopedier, samt en helt ny syn på musikkonsumtion. Håll den här tanken i huvudet så länge.

Satie. Glad.
Det tidiga 1900-talet födde många nya idéer. Politiska, teknologiska, sociala men också konstnärliga och naturligtvis musikaliska. Många musiker påverkades av andra konstformers brott mot traditionerna, och ville göra likadant. Samtidigt som futuristiska målare hyllade automobiler och mekanikens framsteg framförde ryska kompositörer verk där instrumenten bestod av industriers ångvisslor, olika motorers kolvslag, eller de ljud som uppstår i en verkstad. Pionjärer som Oscar Sala uppmärksammade elektriska spänningars förmåga att frambringa ljud, och konstruerade de första elektriska instrumenten (exempelvis en enorm trälåda i vilken man förde kopparstavar för att frambringa toner). Musiker i frontlinjen experimenterade med klanger, rytmer och teman, och fick inspiration från oortodoxa sammanhang och främmande kulturer. En osentimental och rebellisk syn på musik växte fram, dock bara för de få invigda, det intellektuella avantgardet. De stora massorna var än så länge ointresserade av experimenten och de nya idéerna. Håll den här tanken.
Under 1960-talet förde den experimentella musiken fortfarande en ganska undanskymd tillvaro. De få kompositörerna hade dock mer och mer börjat intressera sig för elektriska instrument, samt att inkorporera till exempel radiovågor och upphackade ljudupptagningar från andra sammanhang i musiken (cut up-teknik, då utförd med hjälp av rullbandspelare, nuförtiden använder man samplers av olika slag). Samtidigt hade rocken börjat sitt segertåg, och ungdomskulturen anknuten till denna blev på många sätt en reaktion mot etablissemanget.
En av den elektroniska musikens pionjärer verkade under denna tid vid musikkonservatoriet i Düsseldorf. Han hette Karlheinz Stockhausen, och uppnådde redan på 60-talet gurustatus. Han klädde sig i trånga kostymer, och komponerade ibland närmast olyssningsbara, helt elektroniska verk. Dessutom undervisade han genom, och använde sig under sin komposition av, ovanliga metoder (Exempelvis att framföra sina verk utomhus i gryningen samtidigt som studenter och publik intog psykedelia. Glöm inte att detta var under 60-talet.) Några av hans största beundrare var musikstudenterna Ralf Hütter och Florian Schneider.
Stockhausen. Svår.
Ralf och Florian dyrkade Stockhausen och dennes helelektroniska estetik, men de lyssnade även på pop. De ville sammanföra den svåra elektronikan med popens rytmer. Först bildade de bandet Ralf und Florian, som senare bytte namn till Organisation, och sedan till det bestående Kraftwerk. Efter en del tidiga skivor slog de 1971 igenom med den helt elektroniska Autobahn, och i och med detta började elektronmusiken bli intressant för de stora massorna. Håll den tanken.
Kommer ni ihåg Satie? Hans idéer hade inte försvunnit utan togs upp av engelsmannen Brian Eno (anagram för Brain One), tidigare medlem i bandet Roxy Music men som nu på egen hand började komponera vad han kallade ”Ambient music”. Eno ville skapa ”ljudtapeter”, och hans uppdatering av Saties tankar spred sig som en löpeld bland primärt experiment- och elektronmusiker. Eno, influerad av Satie, influerade i sin tur flera musiker. Hans samarbeten med Robert Fripp, David Byrne, Peter Gabriel och David Bowie ledde till stora framgångar, och Eno började syssla inte bara med komposition utan även med att producera andra, vilket han gör än i dag (U2 med flera). Kom ihåg termen Ambient music.
Elektroskolan, del II: Where have all the flowers gone?
Tillbaka till Kraftwerk. De utvecklade sitt sound under 70-talet och nådde större och större framgångar. Deras popularitet öppnade upp för, och inspirerade andra akter som liksom Kraftwerk lade tyngdpunkten i sin komposition helt eller främst på synthesizers. Kraftwerks framgångar innebar en ekonomisk möjlighet för olika elektroniska band och musiker att ge ut sin musik på skiva. Samtidigt ledde detta till en musikalisk motreaktion. Åtskilliga rockmusiker såg med förakt på synthen och de tidiga datorerna som instrument, och kände sig hotade av de på många vis mer extrema uttryck som de elektroniska akterna representerade.
Detta sammanföll med att datorerna blev bättre och bättre. Fler och fler samhällsfunktioner datoriserades, hemdatorerna spreds och världen drabbades av en kanske inte helt obefogad teknofobi. Storebrorssamhället verkade införlivas i lagom tid till året föreslaget i Orwells roman. Debattpaneler och Kamratpostens insändarsida ekade av oroliga frågor: Kommer datorerna att ta över världen? Jag är så rädd för datorerna att jag inte kan sova! Håller människan på att bli omodern? Samtidigt som dataskräcken härjade som värst gav Kraftwerk ut ”Komputerwelt” (1981), en hyllning till informationsteknologin. Var Kraftwerk ironiska? Ingen vet. Fortsätt att hålla Kraftwerk i huvudet, de dyker upp igen.
Kraftwerk. Die Menschmaschinen.
Nu, under det tidiga 80-talet, hade den populariserade elektronmusiken blivit så stor att den, vilket brukar ske med alla rörelser när en viss storlek uppnås, började förgrena sig. Ur postpunkens flora av subkulturella riktningar märktes tydligt nyromantikerna, vilka började ta till sig de lättare varianterna av elektronisk musik, synthpopen. Ur denna grupp utkristalliserades dock snart de mer strikta syntharna, vars musikaliska preferenser var helt elektroniska.
Under dessa år hamnade, i gammal fin tradition, subkulturerna synthare och hårdrockare i konflikt med varandra. De socioekonomiska grunderna till denna konflikt är omfattande men enkla: Hårdrock är arbetarklass och synth är medelklass. Jämför striderna mellan rockers och mods i UK 1964. Inledningsvis hade hårdrockarna närmast ett våldsmonopol. De väna syntharna med sitt puder och sina spretluggar (synthbögar!) föll ofta offer för de ”maskulina” hårdrockarna. Men… Ungefär 1986 sker en förändring. Flera synthband börjar göra hårdare musik, och detta speglades direkt i subkulturen. En ny typ av synthare började dyka upp, en med närmast militaristisk stil, som ivrigt flirtade (i nästan alla fall med djup ironi) med totalitära symboler och uttryck. Musiken blev mörkare, hårdare och elakare. Ledande i denna våg var belgarna Front 242, britterna Nitzer Ebb (vilka plankade tyska DAF rakt av), slovenerna Laibach och kanadensarna Skinny Puppy. Musiken hade förändrats och så även subkulturen. Rollerna var nu omvända, nu jagade syntharna hårdrockare på fredagskvällarna. Glada dagar!
Elektroskolan, del III: Music non-stop. Techno-pop
Anyhoo, tillbaka till Kraftwerk. Deras starka genomslag märktes inte bara i europeisk synth, utan även på andra sidan Atlanten. I de svarta stadsdelarna i New York hade DJs börjat spela Kraftwerk. Låtarna hade bra beat, men var också ofta så pass långa och minimalistiska att de gav utrymme för personlig mixing. Först ut var Afrika Bambaataa som tog Kraftwerks Trans Europa Express, lade på en funkigare rytm och tyngre basar et Voila: Planet Rock! I och med detta föddes electron, och ur den strax därpå hiphopen. Intressant att en så kylig, asexuell musik som Kraftwerks gav upphov till två så extremt kåta musikgenrer.
Afrika Bambaataa. Tung.
Vi lämnar hiphopen och koncentrerar oss på elektron. Denna genre blev stor framförallt i det industrialiserade Detroit där den utvecklades till en tydlig och säregen musikstil, men de kraftwerkska influenserna var ständigt närvarande. Electro började snart i sin tur influera och inspirera musiker. Tidsmässigt är vi nu i den senare hälften av 80-talet. I electrons kölvatten kan skönjas två tydliga utvecklingslinjer: House och techno.
House är i princip en korsbefruktning mellan discon som överlevt pogromerna under det tidiga 80-talet och electron. Resultatet var disco, men mer rytmisk, med tyngre bas och strösslad med samplingar. Genren föddes i Chicago och fick sitt namn från klubben ”The Warehouse” där DJ Frankie Knuckles skall ha uppfunnit den (Yay Frankie!) runt 1986. Housen blev snabbt mycket stor och förgrenade sig i flera subgenrer, acid-, deep-, hard-, hip-, latino-, tech-, garage-, och minimalhouse, för att bara nämna ett fåtal.
Frankie Knuckles. Legend.
I Detroit hade electron utvecklats och inspirerats av den tidigare nämnda europeiska hårdare synthen. Flera började kombinera genrerna, och technon var född! Detta sammanföll med de enorma, ofta illegala, festerna som började dyka upp här och där i Europa. Technons pumpande basar och monotona beats funkade bra i dessa sammanhang (Tillsammans med house, får inte glömma house!), och genren växte med en hastighet av cirka 126 BPM.
Detta ledde i sin tur att många synthare, vilka börjat tröttna på den strikthet och stildogmatism som dominerade inom subkulturen mer kom att lockas av technon och ravefesternas lössläppthet och avslappnade attityd. Detta skedde under 80-talets sista skälvande år. Inom technon var artisten ointressant, det enda intresset låg i om låten var bra och dansant. Detta innebar att fullkomligt anonyma musiker kunde producera världshits och ändå bibehålla sin anonymitet, okända entusiaster kunde sälja tusentals 12”-singlar utan att någon visste vem de var. Technons stjärnor var i stället de DJs som kunde hålla igång ett bra dansgolv, mixa bra och helt enkelt vara uppmärksamma på vad de festande ville höra just under ett visst moment.
Technon puttrade bland de invigda under ett par år, för att tidigt 1991 slå igenom på allvar hos den stora massan. Detta genom belgiska T99 och deras klassiker Anasthasia, som blev så populär att den till och med spelades i vanlig svensk radio (då i övrigt dominerad av lättillgänglig rock och svensk ”soul”). Tydligt var att nu hade ett paradigmskifte skett, elektronmusiken var nu allmän, inte enbart en subkulturell företeelse.
Technon och ravefesterna bröt ny mark med samma kraft som en ångvält. Precis som housen förgrenade den sig snabbt till olika subgenrer, vilka kunde sinsemellan vara synnerligen olika men som alltid var a) helt elektroniska, och b) i regel framställda av anonyma producenter.
Elektroskolan, del IV: Kalltes, klares Wasser
Kommer ni ihåg Brian Eno och hans prat om ambient? Bra. För även i denna genre händer det grejer. De som bevistade de stora ravefesterna behövde efter några timmars dansande någonstans att vila ut på, och flera arrangörer av fester och klubbar började, förutom dansgolv och superbasar förse sina tillställningar med chill out-rum. I dessa spelades framförallt ambient, men då ofta ambient sammanflätad med modern elektronmusik. Denna genre blev mer och mer populär, inte minst genom pionjärer som The Orb, Aphex Twin och FSOL (för att nämna några). Ambientens raverelaterade uppsving innebar att hela genren ökade i omfång, och därmed, i housens och technons fotspår förgrenade sig och muterade till ett flertal subgenrer. Även ambient blev i och med The Orb känt bland de stora massorna (Blue Room låg etta i UK sommaren 1992. För övrigt 1900-talets bästa låt.), och fick medial uppmärksamhet och utrymme.
The Orb. En av flera konstellationer.
Dock… På lund av etablissemangets ovilja, och de därav resulterande lagarna och restriktionerna som infördes, blev det i mitten av 1990-talet svårt för elektronmusiker att nå ut. I UK instiftades, trots stora protester, den numera ökända Criminal Justice Bill (1994), och här i Sverige började polisens specialstyrka ”Ravekommissionen” göra razzior på fester och klubbar, med eller utan anledning. Denna kulturinkvisitoriska tendens spreds över hela Europa, med undantag för Tyskland. Tyskarna, kanske visa av historien, såg inget samhällsfarligt i att folk samlades och dansade, varvid Tyskland kom att bli en fristad för hela den subkultur som kretsade kring elektronmusiken. Elektronmusik kopplades i övriga Europa, mycket på grund av medias demonisering, ofta samman med narkotika och annat kriminellt. Detta innebar att ravefesterna blev illegala tillställningar, vilket naturligtvis gjorde att de inte hölls i samma utsträckning, samt att restaurangägare drog öronen åt sig när det gällde klubbar i allmänhet, och klubbar med elektronmusik på agendan i synnerhet. Det blev med andra ord svårare att nå ut med elektronisk musik.
Fuck'em and their law!
Denna svacka höll i sig några år, men ungefär från millennieskiftet har klimatet tinat något. Ravekommissionen har bytt namn och inriktar sig inte längre bara på elektronmusiktillställningar utan har vidgat fokus mot alla former av musik- och festsammanhang. Criminal Justice Bill gäller fortfarande, men delar av den efterföljs inte längre, då brittiska myndigheter har viktigare saker för sig. Och i Tyskland pulserar basen som om ingenting hade hänt…
Jag inser att jag utelämnat en hel del. Så många personer och genrer borde presenterats eller presenteras ytterligare. Jag kan ha lagt för mycket fokus respektive för lite fokus på olika saker. Förhoppningsvis kommer jag komplettera denna text i framtiden, men för nu får det räcka. Solen skiner och i kväll skall jag gå ut, dricka drinkar och träffa folk. Over and out.

torsdag 1 mars 2012

Ungdomar, musik och subkulturer

Under följande moment kommer vi att tre olika typer av historia, vilka visserligen kan stå för sig själva, men som också med fördel kan flätas samman, något som kanske till och med ökar förståelsen för dessa. Vi kommer att titta närmare på ungdomar, och hur ungdomars roll i samhället sett ut genom tiderna. Vi kommer vidare att titta på de subkulturella riktningar som ofta knyts till just ungdomar, och sedan berika allt med en översiktlig presentation av populärmusikens historia under 1900-talet, med viss tyngdpunkt på den elektroniska musiken. Varför just den elektroniska, frågar sig några. Därför att den är bäst helt enkelt, svarar den allenarådande (nåja…) magistern! Are you ready? Let’s go!

Ungdomar som samhällsgrupp

Innan vi kan börja studera ungdomars historia måste vi först och främst definiera begreppet. Vilka är det vi talar om, inom vilka gränser bestäms denna samhällsgrupp? En snabb och generaliserande definition torde vara den grupp människor vilka lämnat barnstadiet men ännu inte uppnått full vuxenhet. Denna definition fungerar så länge man inte väljer att problematisera den. När upphör barndomen, och vad krävs för att vara fullvuxen? Om vi exempelvis ser tillbaka några hundra år, ansågs man vara barn till någon gång under tonåren, då man automatiskt uppgick i de vuxnas gemenskap. Förr hade man inte någon tydlig ungdomsgrupp, det var ett onödigt utvecklingssteg i dåtidens samhälle. Till ganska nyligen ansågs man, här i Sverige, bli vuxen i samband med den förr närmast obligatoriska konfirmationen, alltså i femton-, sextonårsåldern, och liknande passageriter går att finna i andra kulturer för ungefär samma åldersgrupp. I detta kan vi se en tydlig fysisk orsak till skiftet mellan barn och vuxen: Barn är man innan puberteten, vuxen är man när puberteten är över, och man kan bidra till samhället dels genom en större arbetsbörda än barn (även om barn i de flesta kulturer naturligtvis hjälpte till och utförde de sysslor de klarade av), dels genom att man faktiskt kunde bilda familj.

Detta uppdelningssystem, alltså barn och vuxna, var tämligen genomgående i hela det europeiska (Och som sagt de flesta andra, men även i detta moment kommer vi att vara obehagligt eurocentriska!) samhället. Både fattiga som rika gick direkt från barnkammaren in i vuxenlivet. Dock, under 1700-talet började en antydan till förändring börja skönjas inom adeln och bland de välbärgade borgarna. Både unga män och kvinnor hade en kort period innan de gifte sig då de tilläts vara ”nästan” vuxna, trots att de inte delade alla de vuxnas plikter. En antydan till denna förändring hade redan setts under medeltiden, då unga män som studerade på universitet hade en period av till synes sorglös ansvarslöshet, men dessa grupper var så små att det knappast kan sägas ha varit en allmän samhällelig attitydsförändring. Mer om dessa senare.

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet började denna förändring märkas tydligare, om än inte i speciellt stor skala och i regel i samhällets mer välbärgade lager. De nästanvuxna tilläts leva en typ av liv som tidigare inte förekommit, ett sorts förstadium till det verkliga vuxenlivet. Dock, det verkliga genombrottet för ungdomar som samhällsgrupp inföll efter det andra världskriget. Efterkrigstiden innebar en period av tidigare knappast skådat välstånd, framförallt i västvärlden, vilket gav allt större grupper av ungdomar möjligheten att ”skjuta upp” vuxenlivet några år, och då ägna sig åt sig själva. Då samhällsekonomin i regel var så pass god började denna barnlösa men ändå ofta yrkesarbetande eller i vissa fall studerande grupp äga eget kapital, och därför bli intressant för det övriga samhället. Ungdomars intressen och behov kom att bli ekonomiskt värdefulla, och en marknad öppnades upp för ungdomsrelaterade varor och tjänster. Denna marknad kom i sin tur att generera ännu tydligare uttryck för ungdomen att yttra, som i sin tur ledde till en ökad marknad och så vidare. Ungdomar kom att, på grund av den ekonomiska status de hade, bilda en egen samhällsgrupp, något som alltså inte skett tidigare, och definitivt inte i samma utsträckning.

En intressant aspekt av detta är att ungdomen även kom att sätta normer för det övriga samhället. Det tidigare idealet för både män och kvinnor låg oftast i den stadgade familjesituationen, som öm moder eller trygg fader, men i och med efterkrigstiden på 1900-talet blev snarare ungdomen idealet. Detta ledde till att folk med de ekonomiska möjligheterna i allt högre grad började sträva efter att förlänga sin egen ungdom, ofta långt efter tonårstiden, och ofta även efter en egen familj bildats. Detta syns inte minst då människor, ibland så högt upp i åldrarna som över trettio, klär sig efter det rådande ungdomsmodet, och människor i övre medelåldern opererar sig för att se yngre ut. Trots, eller på grund av, dessa extremfall kan vi kanske konstatera att ungdomsåldern förlängts radikalt, då den i dagens samhälles ögon oftast ses sträcka sig flera år över tjugoårsåldern, och enligt vissa når hela vägen till, och ibland passerar, fyrtio år…

Så alltså, vad är ungdomar? Är det tonåringar? Är det alla under trettio? Är det beroende av hur man själv känner sig? Är det vuxna män i collegetröjor och baseballkepsar som tilltalar varandra ”brushan”? Förmodligen är detta upp till var och en att avgöra. Själv bryr jag mig inte. Jag är för gammal för att bry mig.

Kultur och subkultur

Att tala om en enhetlig kultur i ett område, land, nation eller världsdel är i högsta grad vanskligt. Att, såsom vissa politiska grupperingar exempelvis, tala om ett lands, låt oss säga Sveriges, kultur, är bara ett tomt påstående, då Sverige vid närmare granskning är en väv av många kulturer och har varit så i århundraden. Det multikulturella samhället är inte ett nytt påfund, det introducerades inte i samband med de första invandringsvågorna, utan Sverige har alltid haft flera kulturer, och detta inom den egna etniska gruppen.

Kulturskillnaderna mellan, säg, norrlandsarbetare, östermalmstanter, socialdemokrater och frireligiösa kan vara större än mellan svenskar, fransmän och japaner, rent generellt. Det handlar i väldigt hög grad om samhällsklass, socioekonomisk tillhörighet och även generation och så vidare, att en kulturbestämning blir närmast omöjlig att genomföra. De kulturella skillnaderna kan till en början vara osynliga för den oinvigde, men belysta på rätt sätt blir de mycket tydliga. Seder och traditioner, hur man dricker kaffe, hur man firar jul etcetera.

Dock, alla dessa olika kulturella riktningar erkänner en större gemenskap, och söker ofta en konformitet i den stora massan. Norrlandsarbetarna, östermalmstanterna socialdemokraterna och de frireligiösa ser sig som en del av det gemensamma samhället och finner en styrka i denna gemenskap. Men denna vilja till enhet gäller inte alla.

Genom historien har olika grupper dykt upp som medvetet brutit mot kollektivet (den stora, allmänövergripande kulturen) genom olika yttre och inre normativa markörer. Dessa kulturer har samexisterat i eller snarare under det kollektiva kulturella paraplyet, och har därför kommit att kallas subkulturer, eller underkulturer. Fram till 1900-talet var dessa typer av subkulturella yttringar tämligen ovanliga. Vi känner bara till ett fåtal, och dessa har varit blygsamma i sin kulturella särart och till sitt anhängaravtal. Några exempel:

I de medeltida städerna samlades ibland grupper av ekonomiskt välbeställda unga män som var satta att studera på universitetet i grupper, som inte bara pluggade (ganska lite av den varan faktiskt), utan också klädde sig utmärkande ofta efter gemensamma färgkoder och mönster, drev runt och festade, och inte sällan betedde sig i de övriga stadsbornas ögon ganska otrevligt. Dessa studentgrupper skulle troligen inte räknas som en subkultur i dagens ögon, men de utgjorde en försmak på vad som skulle komma några hundra år senare.

Den nya världen blev en kulturell smältdegel, vilket innebar att många sökte trygghet och tillhörighet i subkulturella gäng. 1800-talets New York hyste ett flertal distinkta grupperingar, med tydliga yttre markeringar och ofta egna regler och normer, ibland till och med egna språk. Mer om dessa kan man läsa i boken ”The Gangs of New York” av Herbert Asbury, eller, om ni är lata, se filmen med samma namn.

Även Stockholm hade sina subkulturella strömningar förr. Både grupperna kväsarkvantingar och grilljannar förekom för runt hundra år sedan, och beskrevs av dåtidens journalister som tämligen samhällsodugliga. Mer info om dessa finns i dessa länkar: Grilljannar och kväsarkvantingar.

Värt att nämna är att vissa av de tidiga subkulturerna föddes under otrevliga omständigheter. I det nazistiska Tyskland var i princip alla ungdomar tvingade att ansluta sig till Hitlerjugend eller Bundesmädchen, men grupper av ofta föräldra- och hemlösa ungdomar slöt sig samman i distinkta subkulturella gäng och körde sitt eget race, om man vill uttrycka sig så. Dessa var Berlins Apacher och Pirater under 30-talet, vilka förde en hopplös kamp mot den välordnade nazistiska normen. Länk för mer info kommer… Här!

Hur som helst, ovan nämnda grupper var små och utgjorde verkligen undantag. Senare kom olika subkulturer att växa sig större, till att omfatta flera miljoner människor globalt. Skall man studera de viktigaste subkulturerna måste man speja västerut, mot USA och mot UK, vilket vi skall göra. Nedan följer en kort historik och förteckning över de mest framträdande och viktiga subkulturerna de senaste 70 åren.

Först ut är vad som i USA kallades zooties, i Frankrike zazous, i Sverige swingpjattar och i Tjeckoslovakien (finns inte längre) potápkys. Då jag är under tidspress (läs: ”Olle är lat” alternativt "Olle har sportlov och försöker vara lite ledig.") länkar jag till följande excellenta artikel om dessa. Här!

Det andra världskriget medförde, ur ett socialt perspektiv, att människor som annars aldrig skulle ha träffats nu träffades. Som amerikanska soldater beblandades olika etniciteter från helt olika ursprung och insåg, inte alltid, men ibland, att ”de andra” inte var så farliga. Efter kriget kom många hem och hade svårt at anpassa sig till ett civilt liv. Att försöka leva ett ordnat liv som affärsbiträde i en sömnig småstad då man bara några år tidigare utkämpat luftstrider ovanför Stilla Havet visade sig vara en omöjlighet för många. Flera unga män, ofta just gamla stridspiloter, lämnade den inrutade livsstilen bakom sig och började föra en ny tillvaro, iförda sina gamla pilotjackor men nu på motorcyklar snarare än i jaktplan. Dessa grupper av motorcyklister började driva runt på den amerikanska västkusten ungefär från 1947, och gjorde sig snart kända som bråkstakar. Denna grupp kom att ge upphov till flera senare subkulturer, och kan nog ses som ett av startskotten (tillsammans med zootiesarna och deras likar) till den stora subkulturella utvecklingen under den andra hälften av 1900-talet.

Anyhoo, i mitten på 1950-talet slog Rock n’ Rollen ned som en åskvigg i den västerländska ungdomens medvetande, och förändrade allt. Den köpstarka ungdomen började lyssna till denna musik, och byggde mer och mer sin identitet efter nya, av de äldre generationerna ouppskattade mönster. Rocken sågs som en fara, något som skulle leda in ungdomen i drogmissbruk och promiskuitet. Faktum är att just sex och droger var något som ungdomsgenerationen som först tog till sig rock ägnade sig en hel del åt. Var det musikens fel? Troligen inte, vad den kristna högern än må hävda…

Denna text kommer att bli färdigskriven snart, men jag postar det som finns nu i alla fall, samt korta stödord och länkar till intressanta siter och filmer. Håll ögonen öppna efter fördjupningar etc., de kommer!

Rocklyssnande ungdom – Bikers, rockers. I Sverige raggare. Bilburen ungdom med förkärlek för amerikanska bilar och rock. Ansågs vara ett samhällsproblem.

Under 60-talet uppstod hippien i USA, med intressen i alternativ livsföring, fri kärlek och rökverk från andra länder. Snabbt spreds hippiekulturen även till Europa.

Woooooooodstock!

UK på 60-talet: Mods mot rockers. Våldsamma sammanstötningar i Brighton och andra semesterorter sommaren 1964.

Scooter mot motorcykel.

Modsen utvecklas i två riktningar. Dels de glammiga swinging London-modsen, och dels hardmods. De senare kom senare att utvecklas till suedeheads och skinheads.

Skinheads: Arbetarklass, umgicks med karibiska invandrare och lyssnade på reggae och ska. På lördagarna slogs de på fotbollsläktare. Viktigt at vara hel, ren och prydlig i sin stil. Under 70-talet drog karibierna öronen åt sig i samband med att den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen spreds även till UK, och skinsen portades från många av sina tidigare häng. Det rasistiska partiet National Front såg sin chans och värvade ett stort antal skins, varpå hela subkulturen (alltså inte helt rättvist, många var fortfarande inte rasister) i nästan tjugo år kom att sammankopplas med rasism.


Thailändska skinflicks.

London 1976 var ett tråkigt ställe. Influerade av amerikanska garageband började en helt ny grupp börja synas, som helt tog avstånd från rådande estetiska och politiska värderingar: Punkarna. De ledande blev bandet Sex Pistols. Punken blev omåttligt populär…

Gullegull.

…Och tappade glöden efter bara några år. Ur postpunken föddes nyromantikerna, och de visuellt starka och musikaliskt framgångsrika goterna. Samtidigt hade hårdrockarna, metalheadsen, blivit en tydlig subkultur, med rötter tillbaka i det sena 60-talets, tidiga 70-talets tyngre rockmusik. Nu blev metalstilen konformare med långt hår, nitar, läder och jeansjackor täckta med bandbadges.

Hårdrockarnas svurna fiender var syntharna. Mer om dessa i nästa avsnitt.

I USA hade hiphop blivit en del av den afroamerikanska befolkningens kultur, och i slutet av 80-talet började den slå även bland kaukasier. Hiphopparna blev en egen subkultur, med stilelement lånade från de amerikanska storstäderna.

Även rastas började dyka upp utanför Jamaica, detta under 70-talet med en storhetstid under 80-talet och 90-talet.

Under 80-talets sista skälvande år började ravers (mer framöver om dessa) och cyberpunks dyka upp. Kul gäng.

90-talet (senare hälften) såg pandornas födsel (en mix av mods, goter och rockers), och i USA föddes den urvattnade, ultralama och ofta mest pinsamma emon (om jag låter fördomsfull här är det för att jag är det). Här i Skandinavien började några klä ut sig till rika tanter och gubbar i ren ironi, men strax försvann ironin och bratsen, stekarna var födda (nu kräktes jag lite). Från USA kom snart (nu är vi inne på 2000-talet) guidosarna, vars orangesprayade anleten och plutande läppar även multiplicerades i Europa.

Även hipstern väcktes till liv igen, efter att ha slumrat sedan 50-talet. Nu med lite nya kläder, ny musik men med samma glasögon…

Vad kommer härnäst?

torsdag 9 februari 2012

Kropp och smuts – en studie i äckel

Hygien förr

I detta moment kommer vi att fokusera på det kroppslig, på människokroppen och dess funktioner, samt hur man betraktat dessa, vidhållit dem och i vissa fall förstärkt dem genom tiderna. Då människan som organism inte genomgått några större evolutionära skutt de senaste tiotusentals åren är det intressant att se hur vår uppfattning om oss själva och vår fysik ofta tagit sig så pass extrema former. Idéerna kring hygien och sjukdomar har varit lika många och fantasifulla som metoderna och teknikerna att smycka kroppen, både genom att modifiera denna direkt eller att applicera bihang för att uppnå en attraktiv effekt.

Vi kommer först att översiktligt bekanta oss med kroppsuppfattningar, hygien och läkekonst ur ett historiskt perspektiv, för att sedan kort studera det mer ytliga(?), det vill säga uppföranderegler, etikett, samt mode. Vi kommer att vilt kasta oss mellan epokerna, ofta tämligen planlöst, men detta är en effekt av att det är roligare att plocka russinen ur kakan och äta dem, än att mumsa i sig rubbet, vilket skulle ta på tok för lång tid för vad detta moment innefattar. Så håll för näsan, för nu börjar vi!

Smuts

Innan vi kan gå in på det rent kroppsliga, bör vi nog fundera lite kring begreppet smuts. Vad är egentligen smuts, och har det som vi betraktar som smuts alltid varit det?

Till att börja med kan vi väl konstatera att smuts är en form av orenhet, något som vi kopplar samman med äckel och obehag, något som kan ge sjukdomar eller liknande. Samtidigt måste vi i detta förstå att just definitionen av ovan nämnda kriterier är ytterst subjektiv, både på ett individuellt men också på ett kollektivt kulturellt plan. Det som av många anses vara smuts är det inte hos andra. Och det som är smuts i vissa sammanhang är det inte i andra. Många som minutiöst granskar frukostfrallan efter mögel ena stunden kan direkt efteråt lassa på hur mycket blåmögelost som helst på sagda fralla utan att uppleva detta som obehagligt, tvärt om. Något som skattas högt i en kultur, exempelvis bacon, kan betraktas som extremt äckligt i en annan (I fallet bacon är både muslimer och judar ytterst skeptiska. Helt OK, då blir det mer över till oss andra!).

Dessa skillnader kan naturligtvis också påvisas i ett kronologiskt perspektiv. Levnadsförhållanden och miljöer har förändrats under årens lopp, och så även uppfattningen om vad som är smuts eller inte. Ett påtagligt exempel på detta finner vi i avföring, både från djur och människor. I ett bondesamhälle är all form av djurträck en del av vardagen, och därmed knappast något man uppfattar som speciellt obehagligt. Tvärtom utnyttjades både mänsklig och animalisk avföring, främst som gödsel på åkrarna, men även inom andra områden, såsom byggmaterial, lädergarvning och salpetertillverkning. Detta i sin tur innebar naturligtvis att, då avföring var så pass normaliserat, man inte betraktade denna substans som samma orenhet som vi gör nu. Att som bonde efter en hård arbetsdag ha fått hantera gödsel med bara händerna var standard, och inget man reagerade över. Även i en urban miljö var avföring vardagsmat (Eller kanske det var ett dåligt uttryck i sammanhanget, mat var det ju inte direkt…). Att tömma sin latrin på gatan var allmänt bruk i de flesta europeiska städer vilka saknade kloaksystem, vilket var nästan alla. I vissa fall separerades urinen och den fasta avföringen i olika kärl och sattes ut för speciella yrkesgrupper att ta tillvara på, främst de ovan nämnda garvarna, vilka behövde urin, och salpeterkokerskorna (oftast kvinnor) vilka behövde båda former av avföring. De kroppsliga utsöndringarna var helt enkelt inte lika äckelframkallande som de är i vår nutida kultur, utan snarare ett accepterat vardagsfenomen vilket man inte reflekterade nämnvärt över.

Även blod var något man hade en något annan inställning till förr. Blodet var liv, det visste man, och därför behandlades blod mycket mer som en positiv substans än nu. Naturligtvis kan vi i detta se tydliga inslag av religion, och detta långt tillbaka i tiden. I flera religioner var blod inte bara liv, det var heligt. Följaktligen inbegriper flera religiösa traditioner att man ger blod till guden eller gudarna, och i kristendomen ingår till och med att man konsumerar gudens blod, i form av nattvarden. Att det i själva verket är vin spelar i det senare fallet ingen roll, inom kristendomen tros vinet förvandlas till Jesus blod då man dricker det, en uppfattning som gäller inom katolicismen än i dag. Att blod numera ses som något smutsigt beror dels på en allmän ovilja mot det kroppsliga, men kanske framförallt på att sjukdomen AIDS smittar bland annat genom blod. Från att AIDS upptäcktes i början av 1980-talet har blod allt mer kommit att betraktas som en källa till orenhet och sjukdom, på ett fullkomligt motsatt vis mot hur det var förr.

En typ av smuts som var påtaglig förr men som vi knappast har i vår nutida uppfattningsvärd är vad man skulle kunna kalla andlig smuts. Detta innefattar sådant som på något vis befläckar människans ande eller själ, oftast någon form av synd eller kanske till och med mentala processer. Att förr tänka ”smutsiga tankar”, oftast sådant som berörde sexualitet, ansågs så illa att man kunde vara tvungen att göra fysisk bot för att ”rena” sig. Även vissa handlingar kunde göra en person ”andligt” nedsmutsad, och endast företrädesvis böner eller magiska reningsceremonier kunde få bort denna ickemateriella befläckelse. Detta kan vi även se exempel på i det nutida, moderna samhället. I Indien betraktas fortfarande de kastlösa som orena och därmed ”oberörbara”, precis som man i USA så sent som på 1960-talet och i Sydafrika ända tills apartheidsystemet föll samman under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal gjorde åtskillnad mellan färgade och vita rent fysiskt, med rasåtskilda parkbänkar och toaletter som exempel.

Hygien

Oavsett vad man betraktade som rent eller orent, människan har i princip alltid och i alla kulturer haft behov av att då och då, med olika intervaller, tvätta sig på olika vis, eller i alla fall dölja spåren av kroppens funktioner. Dessa processer har haft olika vikt i olika kulturer, och sett mycket olika ut. Nedan följer några korta exempel från olika historiska kulturer och epoker.

I de antika europeiska högkulturerna, det vill säga Grekland och Rom, var man noga med sin hygien. Att vara ren och välvårdad var ett tecken på status, och att man var civiliserad. Både greker och romare drog en tydlig gräns mellan sig själva och ”barbarerna”, det vill säga alla andra människor, civiliserade eller ej.

I framförallt Rom uppskattade man att bada i hög grad, och i de större städerna fanns ofta flera allmänna badhus. Dessa var väl byggda, rika på arkitektonisk uppfinningsrikedom och konst. Vatten leddes in till städerna, och dessa badhus, via de stora akvedukterna, vilkas ruiner vi här och där kan beskåda än i dag.

I badhusen erbjöds besökaren olika typer av bassänger. Oftast fanns det en större, med vanligt kallt vatten i och några mindre där vattnet var uppvärmt. Ofta fanns det ångbastu i badhuset, och rum där man kunde bedriva fysisk träning. Gym helt enkelt. Badhusen hade många anställda som skulle kunna utföra olika tjänster. Utbildade massörer var vanliga, men även barberare (Romarna uppskattade inte kroppsbehåring, håret under armarna rycktes ut med pincett. Aj!), läkare och liknande arbetade i badhuset. Dessutom var det inte ovanligt att det fanns musiker och kockar som bedrev verksamhet i badhusen, för att göra vistelsen så angenäm som möjligt för de badande. Flera romerska krönikörer beskrev romarnas badvanor, dock var de inte alltid positiva. Baden var officiellt könsseparerade, kvinnor för sig och män för sig, men flera texter antyder att det var visst spring mellan avdelningarna, samt att flera bad kommit att fungera i princip som bordeller.

Damavdelningen, typ.

Vattnet från akvedukterna användes inte bara till bad. Även dricksvatten hämtades från dessa, och, vilket verkligen bevisar romarnas arkitektoniska nivå, vattnet användes även till världens första kända vattentoaletter. Dessa fanns på badhusen, och vatten leddes helt enkelt genom toaletterna, så att det var en ständig spolning. Bra och hygieniskt, men långt ifrån vanligt. De flesta romarna hällde ut sin avföring på gatan eller satte ut den till garvarna (Just dessa ställde ibland krukor i gathör för folk att kissa i, då de verkligen behövde urinen.).

Även i den muslimska världen höll man personlig hygien mycket högt. Inför bönen var både en fysisk och rituell hygien viktig, man skulle och skall tvätta sig innan man ber. Helst med vatten, men om vatten är en bristvara, vilket det ofta är i muslimska länder, kan man använda sand. I Muhammeds Sunna framgår att en god hygien var att föredra, och exempel ges i regeln att använda en speciell kvist att borsta tänderna med. Då de muslimska haditerna är av ett så stort antal, är det i princip ofrånkomligt att de även går in i detaljerade instruktioner om även så vardagliga göromål som att gå på toaletten. Vissa av dessa, såsom att man inte skall gå på toaletten nära rinnande vatten är naturligtvis kopplade direkt till den ovan nämnda vattenbristen, vatten får inte förorenas, och har därmed en direkt praktisk funktion. Andra känns mer obskyra, såsom att man inte får prata när man är på toaletten eller att man skall gå in på toaletten med vänster ben först.

I det muslimska Osmanska riket vidhöll man badtraditionen, med speciella ångbad och utbildade massörer.

Kristendomen kom att innebära en hel del förändringar rörande synen på det fysiska, något som var mest påtagligt i Europa. Kristna i mellanöstern delade i princip sina muslimska grannars syn på hygien, men i Europa var det annorlunda. Bad, och därmed att sköta sin hygien, ansågs oandligt. Man menade att en god kristen vårdar sin själsliga hygien snarare än sin kroppsliga, och att lägga för mycket energi på det senare kunde tolkas som utslag av fåfänga, en egenskap som inte står högt inom kristendomen. Genom de första kristna århundradena och under medeltiden återfinns flera exempel på helgon eller andra andligt högstående karaktärer vars helighet i viss mån styrks i deras ovilja att bada. Att under flera år aldrig byta kläder eller tvätta sig kunde alltså ses som prov på ett mycket dygdigt och gudsfruktande liv, en inställning som kyrkan stödde. Samtidigt uppstod det under medeltiden en ny våg av badande, mycket i samma tradition som den antika. Framförallt i Nordeuropa (läs Tyskland) började badandet bli en form av umgänge, och flera badhus inrättades i de flesta större städer. Detta uppskattades inte av kyrkan. Baden var öppna för allmänheten, och sällan könssegregerade. Att tillsammans med folk av det motsatta könet sitta i en stor badtunna och samtidigt dricka vin och lyssna på musik menade kyrkan skulle leda till osedligheter, något de naturligtvis hade helt rätt i. Badhusen fungerade ofta som närmast öppna bordeller, och var en arena för alla tänkbara former av sexuella relationer, med eller utan ekonomiska intressen.

Jojo...

Under den period vi kallar tidigmodern tid började samhällsskikten allt tydligare utmärka sig. Skillnaderna mellan över- och underklass tog sig markanta uttryck, och detta på många plan i vardagslivet, inklusive hygienen. Människor med inte så gott ställt ekonomiskt hade sällan tid eller möjligheter att bada speciellt ofta. I det europeiska bondesamhället var det exempelvis kutym att bada endast en eller två gånger per år. Detta var i våra ögon (eller näsor!) naturligtvis inte speciellt trevligt, men samtidigt får vi inte glömma att då bönderna arbetade fysiskt svettades de mycket, vilket rensade bort den värsta smutsen. Dessutom var bönder ofta tvungna att bada ”i tjänsten”, inte minst om en del av ens inkomst kom av fiske. Bönderna var smutsiga, men utan tvekan den renaste samhällsgruppen under denna tid. De som bodde i städerna hade det värre. Ofta var vattentillgången begränsad vilket förhindrade reguljär tvagning, och dessutom bestod borgarnas arbete oftare i inte fullt lika fysisk aktivitet, vilket medförde att smutsen kunde gro in i större utsträckning. Yummy! Överklassen var liksom stadsborna en otvättad grupp. De hade visserligen möjligheterna att bada, men ansåg att bad var något för de fattiga, för varför skall man bada när man har parfym i stället? Följaktligen försökte adel och rika borgare dölja sina odörer med olika dekokter, vilket naturligtvis gav en varierad och inte speciellt angenäm lukt. Även kosmetika var populärt bland adeln, framförallt under 1700-talet. Puder och liknande utnyttjades för att dölja akne och eksem, med det givna resultatet att dessa åkommor förvärrades. Inga problem dock, man tar bara mer puder så syns det inte. En inte alltför vild gissning är att den europeiska adeln under 1700-talet är den genom historien mest otvättade och stinkande gruppen någonsin…

Upplysningen och den industriella revolutionen var på många vis även en hygienisk revolution. Det ökade intresset för naturvetenskap gav större kunskaper om hur kroppen fungerade och hur sjukdomar spreds. Man började se ett tydligt samband mellan dålig hygien och ohälsa. I och med industrialiseringen ökade urbaniseringen explosionsartat, och den växande, urbana, arbetarklassen blev fokus för en omfattande hygienisk uppryckning. Sjuka och döda arbetare är inte lönsamma, så initiativet till bättre hygienmöjligheter kom både från arbetsgivar- och arbetstagarhåll. Flera av de större europeiska städerna hade tidigare inget rinnande vatten och öppna kloaker, men då man insåg att dessa träskliknande latrintömningsplatser var dödliga smitthärdar, varifrån framförallt den epidemiska sjukdomen kolera spreds, började man bygga ordentliga kloaksystem och ökade tillförseln av vatten även i de stadsdelar som befolkades av arbetare.

Under 1800-talet blev hygien även en fråga om inställning. Att hålla sig ren sågs om ett tecken på civilisation. Renlighet en dygd. Speciella badhus inrättades för att se till att den otvättade arbetarklassen skulle, med hjälp av tvål och luskam, bli mer civiliserad och skötsam. I samband med att även fattiga barn fick gå i skola och lära sig läsa, blev de då och då utsatta för ordentliga bad. Detta var naturligtvis ett stort steg för att få bukt med de epidemier som ibland rasade i arbetarkvarteren. Arbetarbostäderna var ofta små och smutsiga, rinnande vatten saknades i regel och ofta fick flera familjer dela toalett. Sjuka arbetare är dåligt för produktionen, varför det även låg i de högre klassernas intresse att hygienen skulle ha en hög prioritet även i de fattigare samhällslagren...

Människokroppen i teori och praktik

Trots att våra kroppar sett ungefär likadana ut under hela vår människotyps existens (individuella olikheter är ej inräknade i denna generalisering) har vi alltid haft olika uppfattningar kring hur den fungerat och hur den bör se ut. Vi bör här skilja lite på kroppsuppfattning och kroppsideal, då dessa inte alltid harmoniserat. Ofta, under flera epoker, har därmed kroppsidealen och synen på den fungerande kroppen varit motstridiga, något vi skall studera något närmare senare.

Att kroppen och dess funktioner fascinerat är inte konstigt. I tidigare moment gick vi igenom hur man såg på kvinnokroppen, och vi kunde konstatera att de anatomiska kunskaperna på många sätt var vaga som bäst, och ofta baserade på godtycke och rena fantasier. Samtidigt får man inte glömma att kunskaperna om hur vi fungerar varit ytterst viktiga, då kännedom om kroppen och dess funktioner kan bidra till att bota sjukdomar och reparera skador.

Uppfattningen och kunskaperna om de olika organen och dess funktioner har inte alltid funnits, tvärt om. Tämligen långt in i modern tid har vissa organs funktion varit omdiskuterade eller till och med okända, och då man inte vet någonting har människan en tendens att fabulera i stället. Följaktligen, om man studerar gamla medicinska texter eller liknande, kan man mötas av fantastisk information om våra kroppar, som är rena fantasier.

Ofta påverkade dessa idéer inte människor liv speciellt mycket, men i vissa fall tilläts de påverka medicinen, och kunde därmed förvärra en sjuk eller skadad persons tillstånd, och i vissa fall till och med döda denne. Nedan följer en serie korta beskrivningar av olika organ och medicinska behandlingsmetoder, vilka vi kan roas av i vår kronocentriska självgodhet…

Hjärtat och blodsystemet

Under antiken trodde många att blodådrorna var fyllda av luft, och att de var kopplade direkt till andningen. Denna åsikt bygger naturligtvis på att då man studerat ådrorna på exempelvis slaktade djur, är dessa ofta tömda på blod och därmed fyllda av luft. Så småningom, för drygt två tusen år sedan, började man ana att hjärtat hade något med blodet att göra. Dock trodde man att blodomloppet rörde sig i takt med tidvattnet, alltså mycket långsamt, vilket vi i dag vet inte är fallet. Hur det verkligen gick till upptäcktes först under 1600-talet, och brukar tillskrivas William Harvey, som beskrev hur det gick till i sin bok Exercitatio anatomica de motu cordis et sanguinis in animalibus från år 1628. Om en människa blev sjuk trodde man länge at det kunde bero på att blodet inte var som det skulle, och att man skulle bli frisk om man tömde ut lite blod. Långt in på 1800-talet var därför åderlåtning en erkänd medicinsk metod mot alla tänkbara sjukdomar, en praxis som naturligtvis endast var kontraproduktiv. Hjärtat i sig tillskrevs många egenskaper. Flera känslolägen och karaktärsdrag troddes styras från hjärtat, så som mod och kärlek. Än i dag är ett stiliserat hjärta en viktig kärlekssymbol, trots att vi kan vara rätt säkra på att amorösa känslor knappast beror på denna muskel.

Huvud och hjärna

Redan tidigt insåg man att det troligen existerade en tydlig koppling mellan hjärna och tankeförmåga. Flera under antiken verksamma läkare kunde beskriva hur vanliga kloka människor börjat bete sig konstigt och blivit dumma efter att ha drabbats av alltför kraftiga slag i huvudet. Hippokrates, som fortfarande ses som en av medicinvetenskapens grundare, trodde att hjärnas uppgift var att kyla ned hjärtat så att det inte blev överhettat. Detta skedde genom att hjärnan producerade slem som gled ned och svalkade… Länge, långt in på medeltiden, trodde man att huvudvärk berodde på antingen elakartad gasbildning i huvudet (ja faktiskt), eller att demoner eller smådjävlar gjort en stackars människas huvud till sin bostad. Bägge dessa orsaker kunde botas genom att man öppnade upp kraniet och släppte ut gaser eller smådjävlar, vad det nu var. Det intressanta i detta är att svår huvudvärk kan bero på blodsutgjutelser i skallen, vilket botas med dränering. När man trepanerade ett kranium förekom alltså att patienten blev botad. Om denne överlevde förstås. Infektionsrisken var stor, och att låta en smutsig medeltidsläkare öppna upp skallen med en borr låter, i moderna öron, som ett visst risktagande…

Levern, njurarna och diverse körtlar

Flera organs funktion kunde äldre tiders läkare bara gissa sig till, och ofta gissade de fel. Leverns och njurarnas funktioner var helt obekanta, varför de förr tillskrevs orsaken till människans förmåga att älska samt att utveckla styrka. Även olika körtlar var mystiska organ, då man inte kände till exempelvis hormoner och liknande. Den i hjärnan lokaliserade tallkottekörteln var länge en gåta, och en bit in på 1900-talet diskuterade man fortfarande vad dess funktion egentligen var. Många hävdade att den var ett ”tredje öga” och att om vi utvecklade tallkottekörteln mer skulle vi bli kapabla till att se in i andevärlden. Fantasifullt. Kanske lite roligare funktion än att typ styra hypofysen (Rätta mig om jag har fel, glöm inte att jag är historielärare, inte biolog!).

Ögon

”Ögonen är själens speglar” var en vanlig åsikt långt in i modern tid. Detta innebar, i medicinska sammanhang, att man kunde utläsa en persons personlighet genom ögonen, och detta lättare om personen var fientligt inställd. Denna åsikt är fortfarande spridd, och så sent som på 1990-talet förekom åsikten att ögonens form kunde avslöja olika personlighetstyper. En annan idé om ögonen var att det sista en person såg innan han eller hon dog etsades in i näthinnan, och kunde med hjälp av olika instrument studeras på den döde. De flesta ögonläkare visste naturligtvis att detta var nonsens, men många trodde ändå på detta långt in i vår tid.

Hår och naglar

En vida spridd och synnerligen seglivad myt, för myt är just vad det är, gör gällande att hår och naglar fortsätter att växa en period efter döden. Bevis trodde man sig ha hittat då man av olika anledningar varit tvungen att gräva upp döda en tid efter deras begravning, och kunde konstatera att naglarna blivit längre och att till synes välrakade män fått skäggstubb i graven, samt att kort hår blivit längre. Detta beror naturligtvis på att huden torkar ut och krymper, vilket ger effekten att naglar och hår tycks ha växt. Modern vetenskap har konstaterat att alla kroppsfunktioner upphör omedelbart i dödsögonblicket, så även hårväxten. Detta till trots lever denna myt fortfarande, och många till synes förnuftiga människor tror ännu på den. I vissa fall kan skäggstubb faktiskt ha växt ut på begravda, men då har det ofta rört sig om folk som hamnat i koma eller liknande, och råkat bli levande begravda, något som rysligt nog förekom då och då förr i tiden.

Reproduktionsorganen

Att det kvinnliga reproduktionsorganet har gäckat och fascinerat förklarades redan i momentet om kvinnohistoria, men naturligtvis har även mannens penis varit av stort intresse för läkare och medicinskt intresserade. Att barn blev till genom samlag var man ganska säker på, men länge visste man inte hur själva befruktningen gick till. Att kvinnan skulle ha en produktiv del i det hela ansågs länge, ända in i medeltiden, som otänkbart. Kvinnan var en lägre stående varelse, och kunde inte ha en så viktig funktion som att generera barn. Själva livskraften låg alltså hos mannen, kvinnan var bara ett kärl för barnet att växa till sig i. Observera att de flesta kvinnor nog anade att det inte var på detta vis, och troligen en del män också, men då det var läkare och präster (!) med denna uppfattning som skrev de medicinska verken var det denna åsikt som var gällande. Själva befruktningsprocessen var mycket viktig, och många läkare förr i tiden hade sina idéer om denna. I det antika Grekland och i Rom menade man att man skulle tänka på från vilket håll vinden blåste då man avlade barn, då detta kunde påverka barnets framtida humör. Många var säkra på att sädesvätskan hade något med befruktningen att göra, men menade att denna var tvungen att agiteras, vissa använde faktiskt ordet vispas, för att den skulle vara funktionell. Hur man vispade denna är inte så svårt att gissa, och för den som är tveksam gissar jag att det finns gott om information på internet om just denna process och dess varianter. Länge sågs storleken på en mans penis som ett mått på hans intelligens. En stor penis indikerade ett svagt intellekt, medans klyftiga män inte var speciellt välhängda. En vild gissning är, då detta inte har någon verklighetsanknytning, att detta var ett sätt at kompensera. Denna teori flätades även in i den rasbiologiska lära som kom att dominera i västvärlden runt förra sekelskiftet. Man såg en stor penis som något primitivt och ociviliserat, och menade att just vissa rasgrupper utmärktes bland annat genom deras stora penisar och oförmåga att utveckla högre samhällen. Att man i denna ”vetenskapliga” tanke inte räknade in välförsedda européer eller blygsamt utrustade afrikaner visar hur fel ute man var.

Kroppsideal

Om vi nu bortser från kroppens påhittade eller verkliga funktioner och i stället ser på kroppen utifrån dess estetisk värde. Många hävdar att den perfekta cirkeln är den skönaste formen, men med tanke på den möda och med den lust människan alltid avbildat människokroppen verkar just denna åtminstone vara den mest spännande formen, om inte den skönaste. Ett påtagligt inslag i det estetiska värderandet av människokroppen är att funktionen ofta är sekundär då det sköna bedöms. Inte alltid, men ofta, under flera epoker, har det kroppsliga idealet varit helt onaturligt och ofta av synnerligen opraktisk karaktär. Vi skall nu göra några översiktliga nedslag i olika tidsåldrar, för att se hur den ideala kroppen ansågs se ut under dessa. Och vad vore mer passande än att börja med stenåldern?

Stenåldern

Av förklarliga skäl har vi en ganska vag uppfattning om hur den perfekta kroppen skulle se ut under människans tidigaste historia. Inga källor finns, och eventuella traditioner är så ålderdomliga att de försvunnit helt eller blivit ordentligt förvanskade under senare tider. Följaktligen kan vi bara gissa. Då alla historiska gissningars trovärdighet ökar då de kan kopplas till artefakter kan vi även, då det gäller vissa antaganden om idealkvinnan under stenåldern, koppla våra gissningar till den lilla stentatyetten som går under namnet ”Venus från Willendorf”. Denna lilla stenavbild, och andra liknande denna som hittats här och var i Centraleuropa under de senaste hundra åren, är förmodligen drygt tjugo tusen år gamla, och avbildar en kvinnogestalt med extremt tilltagna former. Detta har tolkats som att det rör sig om en modergudinna, kanske till och med Urmodern, och vi kan ana att det är fråga om en idealiserad kvinnobild. Kvinnans huvudfunktion i stenålderssamhället var att föda barn, varvid en kropp väl lämpad för detta kan ses som den högst skattade. Ett brett bäcken tål förlossningar bättre, så breda höfter var troligen att föredra, liksom stora bröst, vilka kunde ge mycket mat åt avkomman. Fetma var ett tecken på välnärdhet, vilket naturligtvis också sågs som något starkt positivt. Statyettens huvud har väckt viss debatt, då man inte kunnat enas om huruvida hon har en huvudbonad eller om det rör sig om en frisyr. Tyvärr har vi inga tydliga avbildningar av män från stenåldern detaljerade nog att göra några kvalificerade gissningar rörande det manliga kroppsidealet, varför vi låter detta vara och går framåt i tiden till antiken.

Kurvig skulle man vara

Antiken

I det antika Egypten strävade man ( ”Man” i detta sammanhang åsyftar medel- och överklassen. Bönderna såg ut som folk gör mest, och blir därmed ignorerade i denna text. Det är svårt att vara fattig.) efter en androgyn look. Både män och kvinnor skulle vara slanka, utan tydliga kurvor eller liknande. Ofta rakade både män och kvinnor av sig håret, för att vid högtider i stället bära peruker, och ibland även lösskägg. Även kvinnor kunde bära dessa skägg, vilket utan tvekan på många vis gjorde de fysiska könsgränserna något diffusa. I Egypten var stora och vackra ögon mycket viktigt, vilket medförde att alla, män som kvinnor, gärna bättrade på sina ögon med en typ av mascara. Tyvärr innehöll denna kosmetika ofta bly, vilket kunde leda till skador. Men vill man vara fin får man lida pin.

Checka ögonen!

I antikens Grekland var en proportionerlig kropp det bästa. Den fick gärna vara vältränad, men ingen muskelgrupp fick dominera över de andra på ett oestetiskt vis, allt måste vara i balans. Detta ideal kan vi i dagsläget beskåda i de många antika statyer vilka bevarats. Grekland var en mansorienterad kultur, men även kvinnor avbildades, och även här rådde ett proportionerligt ideal. Kvinnan fick ha kurvor, men de fick inte vara överdrivna, och man kan därför sluta sig till att i det antika Grekland rådde för kvinnor ett jungfruideal.

Synd på armen bara...

Hårväxten var viktig, och i Grekland skulle man ha långt lockigt hår och skägg om man var man, respektive långt hår uppsatt i avancerade frisyrer om man var kvinna. Skäggen försvann i och med Alexander den store, som förbjöd sina soldater att bära skägg, då han sett att fienden ibland högg tag i skäggen under strid, vilket inte är så bra…

Allt proportionerligt?

Romarna delade i hög grad grekernas kroppsideal rörande den proportionerliga kroppen, men hade andra åsikter kring behåring. Manliga romare hade korta frisyrer och inget skägg. Detta var en markering att de var romare och inte barbarer, då andra folk oftast fortfarande bar skägg och långa hårmanar. Romerska kvinnor eftersträvade blont hår, och om man inte begåvats med detta från födseln, inte alltför vanligt i Sydeuropa ens på den tiden, kunde man alltid bleka sitt mörka hår. Det finns oräkneliga metoder för detta (citron, kamomill, urin…), men den bästa metoden ansågs vara att bleka håret med syra. Syra är som ni förhoppningsvis vet en ganska farlig substans, och det var inte ovanligt att oförsiktiga romarinnor blev av med håret, snarare än blekte det. För att undvika detta obehag förekom det att romarinnor gjorde som egypterna, och snaggade håret för att i stället bära peruk. Var man på fest och tillhörde Roms verkliga jet set (och därmed rik) så skulle man gärna byta peruk och därmed hårfärg flera gånger under samma kväll.

Medeltiden

Den antika världens intresse för kroppen, och kanske främst deras vana att avbilda denna utan kläder, upphörde i och med att kristendomen tog över i Europa. Nu infördes ett kyskare ideal, vilket inte minst märktes i hur man såg på den mänskliga fysiken. Både män och kvinnor skulle vara förhållandevis slanka och androgyna rent kroppsligt, något som stärktes under högmedeltiden och framåt genom att skägg inte ansågs passande (Helt sjukt. Riktiga män har skägg.), och till och med blev olagliga under perioder. I det starkt hierarkiska medeltidssamhället var det viktigt att visa sin ståndstillhörighet rent allmänt, och i synnerhet om du tillhörde adeln. Adeln behövde inte jobba på fälten, och eftersträvade därför ett utseende som visade att de inte var ute så ofta. Blek hy var det totala idealet, och medeltida kvinnor, om de skulle vara riktigt snygga, skulle vara närmast transparanta, eteriska varelser. Vit hy och rödblont hår idealiserades starkt, vilket vi kan se inte minst inom konsten från denna tid. Höga pannor var på modet, vilket inte sällan medförde att kvinnor försökte förhöja sin panna genom att raka av lugghåret. Trots denna på många vis sexualfrånvända idealisering var barnafödandet naturligtvis viktigt och något man värdesatte, så ofta tilläts kvinnor ha en liten putmage, vilket antydde att hon fött barn och var fertil. Detta skulle dock vara enda tecknet på eventuellt köttsliga aktiviteter, brösten skulle fortfarande vara små, och kvinnor skulle inte vara alltför generösa med sina behag. Detta födde naturligtvis reaktioner, ”djävulens fönster” och liknande, om vilka jag berättade om i kursen Historia A…

Lite spooky, eller?

Tidigmodern tid

Reaktionerna mot det kyska medeltidsidealet stärktes under den tidigmoderna tiden. Sexualiteten blev viktig, och idealkropparna för både män och kvinnor skulle starkt accentuera de könsliga attributen. Hos män innebar detta att de skulle ha kraftiga överkroppar, breda axlar och nu igen med stolthet kunde bära skägg. Även mannens könsorgan skulle vara enormt, och helst i konstant erigerat tillstånd. Då detta inte är det enklaste idealet att efterleva introducerades snart blygdkapseln i varje välklädd 1500-talskarls garderob, och därmed var problemet löst. Även det medeltida späda kvinnoidealet försvann, och detta med besked. Det tog lite tid, men på 1600-talet hyllades den frisläppta kvinnokroppen i högsta grad, och då skulle just fettet markeras tydligt. Faktum är att kvinnoidealet under 1600-talet på många vis är det mest naturliga och tillåtande. Dock, bara för att den idealiserade kvinnan sprang runt utan kläder med sitt långa hår fladdrande i vinden innebar inte att kvinnor i verkligheten fick göra detta. Precis som tidigare måste de täcka större delen av sina kroppar med kläder och sjalar. Som sagt, det är skillnad på teori och praktik.

Så. Djävla. Manlig.

Frisläppta. Fast bara på bild.

1700- och 1800-talen

Under 1700-talet återgick idealet till ett, på många vis, mer androgynt sådant. Män och kvinnor skulle vara späda, gracila och inte speciellt naturliga. Som nämnt i texten ovan nyttjades puder och kosmetika i stora doser, vilket stärkte avståndet från naturens mönster. Även perukerna antyder ett onaturligt ideal, men kom att betraktas mer som huvudbonad än som ersättning för naturligt hår. Dock, androgyna ideal till trots, 1700-talet var inte sexualfientligt, tvärt om. Ett tydligt tecken på detta är hur kvinnans bakdel accentuerades med hjälp av dåtidens klänningar, för att ibland ta sig fullkomligt ofantliga proportioner. Naturligtvis menade man inte att en kvinna skulle ha en underkropp med dessa dimensioner i realiteten, men fokus låg obestridligen på denna kroppshalva, vilket inte kan bortses ifrån. Under 1700- och 1800-yalen introducerades även idén om att kvinnor skulle ha getingmidjor. Alltså oproportionellt smala midjor. Då detta är ett anatomiskt oriktigt ideal, var man tvungen att hjälpa naturen på traven, ungefär som man gjorde på 1500-talet med männens blygdkapslar. Skillnaden var att de korsetter man använde för att kvinnokroppen med våld skulle fogas in i detta ideal pressade samman de inre organen, och detta kunde leda till en rad obehag, men framför allt svårigheter att andas. Detta menade man gjorde inte så mycket, då andnöd leder till blekhet, och blek skulle man ju vara… Detta kvinnoideal låg kvar med bara mindre modifikationer under hela 1700- och 1800-talen. Även mansidealen var ganska oförändrade under dessa århundraden, om man bortser från ansiktsbehåringen. En tjusig kille på 1700-talet skulle vara slät om hakan, men på 1800-talet gjorde skägget, mustaschen och polisongerna comeback, big time! Unga män började odla redan i tonåren för att ha riktiga helskägg när de kom upp i tjugoårsåldern, och många lät även frisyrerna bli förhållandevis långa. Både män och kvinnor hade vid det här laget slutat med peruker, och ett långt, tjockt och vackert hår ansågs mycket attraktivt.

Herr Hoyty-Toyty och Fru Ladida med sina nobkompisar.

Skägg, 1800-talsstyleee!

Och så lite korsetthumor!

1900-talet tills nu

Under 1800-talets slut och en bra bit in på 1900-talet började rasbiologiska idéer utgöra allt större påverkan på den ideala kroppen. Man lät sig flitigt inspireras av antikens proportionella ideal, med vissa intryck av den tidigmoderna tidens machoideal. Idealkropparna skulle därför under 1900-talet vara naturliga och hälsosamma, med tydliga attribut som dock inte skulle vara alltför överdrivna (generellt sett, undantag finns alltid). Detta ideal blev påtagligt i 1900-talets totalitära stater, men kunde återfinnas, och återfinns, överallt. Blekhetsidealet skiftade i samband med att arbetarklassen alltmer bleknade i industriernas brist på solljus och överklassen kunde kosta på sig att förlusta sig utomhus. Följaktligen skulle 1900-talets idealmänniska vara solbränd, ha väl utvecklade muskler, samt bejaka sina sexuella attribut. För kvinnor innebar detta i regel att de skulle ha stora bröst, men i övrigt inte ha speciellt mycket fettvävnad. Svårt att åstadkomma på naturlig väg, men som tur är kan modern kirurgi ta hand om den saken…

1900-talet var stiligt. Otäckt, men stiligt.

Och, för att avsluta allt detta, det nutida mansidealet: Här talar allt sitt tydliga språk. En bra karl skall vara 190 centimeter lång, väga runt hundra kilo, ha ett vältrimmat skägg och en tydlig, välfriserad hårman. Han får gärna ha glasögon, och bör helst klä sig konservativt, med vaga militaristiska inslag i mörka färger. Voila! Idealmannen! Helt otroligt vad stilig han är!

Helt djävla otroligt het nutidsmänniska!

Diskussionsfrågor

Hur ser ni själva på orenhet? Är det skillnad på exempelvis organisk smuts och ickeorganisk sådan?

Vilka kroppsfunktioner anser ni vara osmakliga respektive ok? I vilka sammanhang kan dessa uppfattningar exemplifieras respektive variera?

Vad innefattar renhet? Hur blir man helt ren, hur bör man sköta sin hygien?

Hur ser den ideala kroppen ut enligt nutida uppfattningar?

Vad signalerar olika kroppstyper, varför har man valt att estetisera vissa kroppsdelar och organ men inte andra?

Examination

Välj två exempel på avbildningar av människor från minst två distinkta epoker. Analysera dessa bilder (eller statyer, men jag vill ha bild på dessa), och beskriv de ideal och den kroppssyn som exemplifieras. Vad visas, hur och varför. Jämför de olika exemplen, och diskutera e skillnader och likheter du kan konstatera. Skriv ned allt och ge din text till mig så fort det bara går! Kör hårt!