”Cowboys och indianer” är begrepp väl kända inom populärkultur, och har så varit sedan sent 1800-tal, men
hur mycket är myt och hur mycket är sanning? Vi skall titta lite på det framöver.
Momentets
upplägg: Först generellt om de precolumbianska indiankulturerna i Nordamerika.
Sedan om Cowboys. Troligen mest om cowboys, för de är roligare!
Urbefolkningen
Först,
lite begreppsutredning: Det populära namnet på den amerikanska urbefolkningen
är som bekant indianer, ett namn som uppstod i och med den spanska invasionen
av vad de trodde var delar av Asien. Spanjorerna kallade helt enkelt
urinnevånarna för indianer i tron att de var i östliga delar av Indien, och
beteckningen fick stå kvar även då man förstått att kontinenten de härjade runt
på inte var Asien, utan en ny, som kom att kallas Amerika. Dagens amerikanska
urbefolkning ogillar benämningen indianer, då den indikerar något de faktiskt
inte är. I officiella sammanhang talar man numera snarare om amerikansk
ursprungsbefolkning, american natives,
vilket är ett samlingsnamn på alla precolumbianska folk på hela den amerikanska
kontinenten. Naturligtvis är dessa folk i sin tur indelade i hundratals olika
folkgrupper med egna namn på sig själva, vilka de föredrar främst, något som
bör respekteras så långt det går.
Dock,
i detta sammanhang, där vi blekansikten skall ta del av en ytterst förenklad
och förkortad redogörelse över de amerikanska urinnevånarnas historia,
förenklar vi i hög grad genom att kalla alla stammar (där inte specifika namn
anges) och folk för endast urbefolkningen. I vissa fall kan ordet indian
förekomma, då oftast då det handlar om en direktöversättning från i engelskan
etablerade ord (The Indian Wars blir indiankrigen till exempel). För djupare
kunskaper kring de respektive folken och deras kulturer kan jag verkligen
rekommendera den intresserade att söka litteratur på Statsbiblioteket, eller
varför inte ett besök på det Etnografiska museet?
Ursprung och spridning
Det
finns många teorier kring hur eller framförallt när de första människorna kom
till den amerikanska kontinenten. Den kanske mest troliga, och allmänt
accepterade, är att folkstammar vandrade över den landrygg som blottlagts över
nuvarande Berings sund på grund av den rådande istiden, från Asien till
Amerika, för mellan 12 000 och 10 000 år sedan. Dessa stammar vandrade över
isen i flera omgångar, och spred sig sedan, långsamt långsamt, söderut, för att
så småningom ha befolkat hela den amerikanska kontinenten, från de arktiska
isvidderna i norr till Eldslandet i söder. Det finns teorier om tidigare
befolkningar, mer eller mindre trovärdiga, men även om dessa skulle stämma är
de folk som fanns i Amerika före de nuvarande urinnevånarna borta sedan länge,
liksom i princip all deras kultur (Vilket inte betyder att teorierna om dessa
bör ignoreras, då anomalier som stöder dessa då och då dyker upp med olika
effekter på historieforskning och samhälle…), varför de kommer att ignoreras
helt i följande text.
Kulturer utifrån
levnadsmiljö
Då
urinnevånarna först anlände över isen var de, liksom alla människor under denna
epok, jägare och samlare. Då de spred sig över kontinenten under tusentals år
kom denna livsföring att leva kvar hos vissa folk men att överges av andra till
förmån för andra, mer effektiva näringsmetoder. Detta berodde givetvis på
vilken miljö folken valde att bebo, varför stora kulturella skillnader kan påvisas
mellan folk som ofta är direkt bunden till de olika klimatzonerna. För att
förenkla det hela kan man dela in den nordamerikanska urbefolkningen (Vi
struntar i Central- och Sydamerika, de kan vi tala om någon annan gång, OK?) i
tre grupper, de som levde i skogarna (östra och nordvästra USA, stora delar av
Kanada), de som levde på den stora nordamerikanska slätten, prärien (centrala
USA och södra delarna av centrala Kanada) samt de som levde i de heta, nästan
ökenlika områdena (sydvästra USA och norra Mexico). Om man skall vara petnoga
bör även de som bodde i de arktiska områdena längst norrut, inuiterna, nämnas,
men även om de är nära besläktade med sina sydliga grannar räknas de i regel
som en separat folkgrupp, och tvingas därmed uppleva en diskriminering i denna
text precis som de upplevt i så många andra sammanhang. Den vite mannen är en elak
typ!
I
de stora skogarna utvecklades en avancerad kultur och ett på många vis mycket
modernt politiskt system. Skogsfolken var i regel bofasta eller seminomader,
det vill säga att om de rörde sig var det mellan kanske bara ett par olika
boplatser beroende på årstid, ofta kopplat till någon form av ökning av
naturresurser (laxens lekperiod exempelvis). Man byggde stora långhus där flera
familjer bodde tillsammans, i byar i regel kringgärdade av palissader som skydd
mot anfallande fiender. Just detta är ganska påtagligt bland framförallt
skogsfolken i nordost: De var utpräglade krigarkulturer, och på många vis,
påminde de i detta om de hedniska skandinaviska folken under vikingatiden (även
om det naturligtvis fanns gott om skillnader också).
Skogsfolken
styrdes av rådsammansatta av representanter från flera stammar. Det intressanta
är at dessa representanter inte valdes demokratiskt, utan valdes ut av den
äldsta kvinnan i respektive stam. Kvinnorna hade således ett starkt inflytande
över det politiska styret bland flera av dessa folk, vilket visserligen inte är
helt unikt men mycket ovanligt. Släkterna räknades matrilinjärt, och om en man
och en kvinna gifte sig flyttade mannen till kvinnans familj, där hans
inflytande var mycket begränsat. Männens roll i dessa samhällen var dock att
vara hövdingar (alltså utvalda av kvinnor), att kriga och att förhandla med
fiender. Kvinnorna skötte resten, vilket med andra ord innebar ganska stora och
omfattande ansvarsområden. Viktigt att påpeka är att detta matriarkala system
inte gällde alla folk, många var patriarkala, ett system vi européer är mer
bekanta med och därför beskrivs det inte ytterligare i detta sammanhang.
Skogsfolken
levde av jakt, fiske och enklare odlingar. Deras livsmiljö var rik på resurser,
och de levde tämligen gott. De som levde invid kusterna lärde sig jaga större
havsdjur, samt dra nytta av andra marina livsmedel. De hade en rik polyteistisk
religion och väl utvecklade liturgiska system (klippet här handlar om präriefolk, men ni fattar nog. Kommer från den excellenta filmen "Little Big Man"), varför de flesta stammar också
hade en eller flera religiösa tjänstemän verksamma.
Nere
i sydväst levde befolkningen på ett vis som påminde ganska mycket om livsstilen
i Europa. Detta geografiska område var visserligen torrt, närmast öken, men
människorna hade lärt sig att lokalisera vatten under marken, och med hjälp av
brunnar och bevattningssystem kunde man bedriva ett framgångsrikt jordbruk. De
tre huvudgrödorna var majs, bönor och squash. Dessa tre växter var så viktiga
för folken att man inte bara såg dem som mat, man deifierade dessa och menade att
de hade gudomliga motsvarigheter i himlen. Flera folk i sydväst har ”de tre
systrarna” i sin gudavärld, och ”majsjungfrur” är ofta förekommande i myter och
berättelser. Precis som folken i skogarna hade man flera gudar och andeväsen
man tillbad eller aktade sig för, och man såg naturen som en helhet där
människan var en del.
Jordbruksfolken
var, föga förvånande, bofasta. De hade lärt sig att bygga hus av trä och lera,
vilka gav ett gott skydd mot dagens sol och nattens kyla. Boplatserna ("pueblos" kallas de numera) förlades
ofta intill bergsväggar, och flera samhällen växte sig stora, med flera tusen
invånare. Majsen användes inte bara till föda, majsfibrer kunde också användas
till att väva enklare tyger (för tjusigare plagg användes skinn eller ull).
Pueblo. Från 1200-talet.
På
prärien var livet något annorlunda. De prärielevande folken var beroende av
jakt, och deras huvudbyte var bison. Dessa stora gräsätare strövade runt på
prärien i hjordar omfattande tusentals djur, och präriefolken hade under
årtusenden finslipat sina jakttekniker. Att till fots jaga ifatt och döda en
skenande bison var mycket svårt och farligt, dödsfall eller allvarliga skador
under jakten var vanliga, men om en grupp jägare lyckades döda några bufflar
innebar detta at hela folket skulle få kött, hudar och horn i överflöd, något
som var nödvändigt för att överleva på den karga prärien. Då bisonhjordarna
rörde sig, följde folket efter, vilket alltså innebar att de var nomadiserande.
Ofta följde deras vandringar tydliga rutter, de vandrade inte planlöst, utan
såg till att vara på vissa platser under vissa tidpunkter, då de visste att
just dessa platser var väl lämpade för att bedriva lyckad buffeljakt.
Fram
till 1600-talet hade den amerikanska urbefolkningen inga hästar. De hästar som
eventuellt funnits på den amerikanska kontinenten hade försvunnit innan
människorna kom, så man färdades till fots, och de enda husdjur man hade var
hundar (vilka i norr användes till att dra slädar), och fick själv bära det man
behövde föra med sig, alternativt använda enkla släpor (hjulet var känt, men av
någon anledning användes det inte praktiskt, en av historiens gåtor). Dock,
detta skulle förändras i och med att spanjorerna förde med sig hästar från
Europa. Dessa tama hästar lyckades ibland rymma, och började föröka sig och
förvildas. Då urbefolkningen såg hur spanjorerna använde hästarna lockades de
att röva själva. De lärde sig att fånga och tämja de vilda hästarna, och på
bara ett par hundra år förändrades framförallt präriefolkens liv radikalt. Helt
nya jaktmetoder kunde nu tillämpas, och folkgrupperna kunde börja färdas
snabbare, bära med sig mer packning etcetera. Präriefolkens tidigare kultur
förändrades till att bli en ryttarkultur, och hela deras överlevnad och ekonomi
byggde på hästen.
Hanging around.
Tyvärr
innebar den vite mannens ankomst inte bara hästar, utan han förde med sig en
hel del annat också. Inte mycket av godo. Man skulle utan att ljuga kunna säga
att européernas ankomst till Amerika innebar slutet för urbefolkningen och
deras kulturer. Över hela kontinenten.
Till
en början höll sig européerna (Engelsmän, fransmän och holländare primärt. Och
några svenskar! Typ hundra stycken!) på östkusten, och spanjorerna nere i
sydväst och längs den södra kusten. Men då antalet vita (Är detta en korrekt
benämning? Eftersom vi inte använder ord som ”rödskinn”, ”svartingar” och
”gulingar”, är det då korrekt att säga vita om alla européer? I USA använder
man sig av ordet ”caucasian”, ”kaukasier”, men denna grupp innefattar även
araberna och stora delar av indierna, alltså inte bara de med blek hud. Så vad
göra? Vad skall vi kalla européerna? Européer kanske? Eller arier? Inte arier,
det tror jag lätt blir fel, med tanke på hur det ordet missbrukats. Européer
får det bli!) blev allt större började deras bosättningar expandera västerut,
in på urbefolkningens områden. För att göra en lång, blodig och tragisk
historia kort, USA:s politik och löften till urbefolkningen är en lång serie av
lögner och svek, något som än i dag varken ursäktats eller rättats till.
Folkmordet på den amerikanska urbefolkningen är utan tvekan det mest omfattande
och mest systematiskt genomförda genom hela den mänskliga historien. De olika
indianfolken drabbades ett efter ett av den europeiska expansionsviljan, och
utrotades alternativt deporterades. Deportationerna innebar i princip att hela
stammar tvingades flytta från sina områden, till platser anvisade av USA:s
regering, reservat. Att de nya platserna ofta var helt värdelösa, med knappa
naturtillgångar, ingick naturligtvis i planen. Att helt slå undan ett folks
näring och ekonomi är ett stort steg att helt utplåna det. I reservaten blev
ursprungsbefolkningen, eller resterna av den, helt beroende av indianbyrån (ett
statligt verk ämnat att sköta alla frågor som berörde urinvånarna) och dess
ämbetsmän, vars uppgift var att se till att de matransoner som sändes till
reservaten distribuerades. Det var inte ovanligt att dessa försändelsers
huvuddel såldes av indianbyråns agent, och resterna delades ut till reservatets
svältande invånare. Många av byråns agenter började dessutom, trots att det
egentligen var förbjudet, att sälja alkohol till de stukade
urbefolkningsgrupperna, med förödande resultat. Hela stammar blev
alkoholiserade, och än i dag är alkoholism ett stort problem i reservaten (Jo,
urbefolkningen måste fortfarande bo i dessa. Nu, i modern upplyst nutid.
Folkmordet fortsätter…).
Jag skriver dessa inlägg långsamt, och när de väl publiceras är de för långa! Jag är en väldigt fin människa, så jag tar till mig av kritiken, och publicerar allteftersom, så ni, mina lärjungar, inte får så stor pluggbörda! So far so good, snart kommer texten om cowboys! Yay!
Då
och då försökte olika stammar göra motstånd, och under 1800-talet utkämpades
vad som kom att kallas för indiankrigen.
Indiankrigen
Reservaten
Cowboys
Ytterst
sällan i historien uppstår något direkt. Från icke-existens till existens som
genom ett trollslag är generellt en myt, även om olika fenomen ofta beskrivs
som produkten av just detta. Rock n’ Roll uppstod inte den dagen Chuck Berry
slog vissa ackord, detta moment hade föranletts av årtionden av musikalisk
utveckling. Kristendomen blev inte uppfunnen under den korta treårsperiod då
Ioshua ben Yussuf eventuellt var aktiv som profet, utan var resultatet av
religiösa strömningar redan då flera hundra år gamla i kombination med
politiska strategier under de kommande tre, fyra hundra åren därefter. Samma sak gäller naturligtvis för de
nordamerikanska cowboysen. Deras historiska peak under 1800-talets senare del
hade haft en startsträcka på åtminstone fem århundraden, vilket kort kommer att
redogöras för nedan. Så är det alltid. Jag tror faktiskt inte jag kan komma på
någon företeelse eller händelse som bara sker, som blixt från klar himmel.
Måste fundera kring detta… Tills jag kommer på något, ladies and gentlemen. The
cowboy!
Ursprung
Alla
vet vad en cowboy är i grunden. Om vi bortser från de ofta av populärkultur
spridda och stärkta legenderna och påhitten, är en cowboy en beriden
boskapsskötare. Punkt. Och detta yrke är ingalunda en amerikansk företeelse,
utan något som uppstod långt före den europeiska invasionen. Redan under
medeltiden kan vi se de första hästbundna boskapsskötarna, och det i det då
muslimska Spanien. De förmögna markägarna hade stora boskapshjordar som strövade
omkring och betade, ofta över vidsträckta arealer. För att hålla ihop
hjordarna, fånga in djur som strövade vilse samt skydda hjordarna mot rovdjur
och boskapstjuvar anlitades män, ofta yngre, specialiserade på dessa göromål.
Att följa en hjord och dirigera den till fots visade sig vara svårt och ibland
till och med farligt (att till fots mota en spansk tjur kan vara en smula
komplicerat), varför man arbetade till häst. Detta gav en helt annan rörlighet,
något som i princip är en förutsättning för att klara av jobbet. Dessa
boskapsfösare kallades vaqueros,
efter spanskans vaca, alltså ko.
Då
spanjorerna under 1500-talet på allvar började ta över Amerika förde de med sig
markägarsystemet, haciendasystemet. Vissa haciendaägare i den Nya världen slog
sig på boskapsskötsel, och förde därför även med sig vaqueros som skulle
ansvara för hjordarna. På 1600-talet var detta system etablerat, och började
spridas, från den spanska kolonialmaktens kärnområden i Centralamerika söderut
mot Sydamerika och även norrut, upp genom nuvarande Mexico och in i nuvarande
sydvästra USA. Intressant är att en stor del av 1600-talets vaqueros var infödd
ursprungsbefolkning eller mestiser (blandning mellan ursprungsbefolkning och
europé), vilka hade tränats i detta yrke, mycket på inrådan av kyrkan, som
ville se till att dessa människor hade ordentliga arbeten (enklare så…). I
söder utvecklades vaqueros till gauchos,
inte minst på den argentinska slätten Pampas. Intressant utan tvekan, men vårt
fokus ligger norrut. De spanska (nåja) besittningarna i sydväst började snart
befolkas även av nordeuropéer som kom från den nordamerikanska östkusten. Dessa
tog snabbt till sig teknikerna och arbetsmetoderna nyttjade av vaqueros, men
kallade dem i högre utsträckning för cowboys (även om ordet buckaroo förekom, främst i Kalifornien,
ett ord som naturligtvis är e direkt anglifiering av vaquero).
Detta
skedde i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet. Cowboys som yrkesgrupp
var viktig, men det var i och med det amerikanska inbördeskriget och byggandet
av de transkontinentala järnvägarna som cowboys nödvändighet accentuerades. Krigets
ansamlingar av människor (arméer brukar det kallas) behövde mycket mat, varvid
boskapsnäringen ökade. Boskapen fraktades till arméerna med tåg, men då de
stora boskapsrancherna ibland kunde ligga långt ifrån tåglinjerna måste
ranchägarna frakta hjordarna till uppsamlingsstationer, vilket innebar att fler
och duktigare cowboys behövdes. Det var under denna period, från mitten av
1800-talet och några årtionden framåt, som var guldåldern för cowboyyrket.
Under 1800-talets slut byggdes järnvägarna ut ytterligare, vilket gav rancherna
en större närhet till frakt och kommunikation, och in på 1900-talet började man
i högre utsträckning ha hjordarna inhägnade i stället för kringströvande. Detta
i kombination med att hästar i allt högre grad byttes ut mot fordon medförde
att efterfrågan på cowboys minskade drastiskt. I dag finns det kvar cowboys,
men med andra metoder, verktyg och uppgifter än under glansperioden. Den
romantiserade bilden av den hårt arbetande ryttaren lever dock kvar, i högsta
grad, vilket vi skall se framöver…
Riktig cowboy (Montana 1887)
Skulle inte klara tio minuter i Deadwood. Mes.
Vilda västern
I
och med USAs expansion västerut skedde stora omställningar för de människor som
sökte sig till och bebodde gränsen mellan USAs territorium och ”det okända”:
Omställningarna för urbefolkningen har redan redogjorts för ovan, med all död,
misär och förtryck den innebar. Även för européerna blev omställningen stor. De
flesta lämnade ett åtminstone hyfsat ordnat samhälle, med lagar, administration
och faktiskt en viss social trygghet bakom sig, och kom till en miljö där samtliga
dessa faktorer ofta var mycket små eller helt enkelt saknades. Det var dessa
områden som kom att kallas ”The Wild West”, och det var här en stor del av den
amerikanska mytologin föddes. Att på några få lektioner beskriva hela denna
period och dess miljöer, karaktärer och händelser är omöjligt, men jag tänker
göra några nedslag, några presentationer, vilka jag valt ut helt efter eget
intresse ( Vill man veta mer om allt detta finns det gott om bra litteratur,
och faktiskt en hel del filmer som inte är alltför förljugna. Dessa filmer är
gjorda från 70-talet och framåt, då ett större intresse för mer realistiska
skildringar av amerikansk historia väcktes.). Livet är ofta så. Andras
intressen styr. Deal with it.
Samhällena
Många
som reste västerut hade köpt ett stycke mark och slog sig på pionjärliv. Dessa
kunde komma från alla tänkbara nivåer ur samhället, och drevs av helt olika
motivation. Det absolut vanligaste var naturligtvis att få styra över sitt eget
liv, att för en gångs skull arbeta för sin egen vinst och överlevnad, inte för
någon annans. Pionjärernas, eller nybyggarnas, liv var mycket hårt, och många
klarade sig inte utan gick under. Svält, sjukdomar, olyckor, attacker från
urbefolkning eller banditer var faror som krossade många nybyggare. Många klarade
sig dock, och bidrog till den europeiska expansionen. Farorna de utsattes för
berodde i hög grad på deras isolerade läge, ofta kunde det vara flera dagars
ritt till närmaste granne och ännu längre till en handelsstation eller ett
samhälle, vilket naturligtvis spelar roll om man behöver medicin akut till
exempel.
I
de små städerna var farorna ofta av annat slag. Dessa städer behöver en kortare
presentation för att man skall förstå att flera av dem i princip var dödsfällor
för den ovaksamme.
Här
och där där det kunde tjänas pengar bildades små samhällen. Dessa kunde ligga i
anslutning till guldfyndigheter, och alltså byggts upp under en guldrusch.
Andra låg vid knytpunkter för antingen järnvägen eller viktigare boskapsleder.
Ofta var städerna inte speciellt stora, ordet stad kanske helt enkelt är
överdrivet i våra ögon, då det närmast rörde sig om byar, med kanske bara några
hundra eller några tusen invånare. Ofta hade dessa städer byggts upp av män,
alltså guldgrävare, cowboys eller liknande, som hade för avsikt att på platsen
tjäna en rejäl summa pengar och sedan återvända österut, varifrån de i regel
kom. Naturligtvis kan inte alla i en stad vara guldgrävare, ofta följde
handelsmän, en och annan läkare, samt en hel del försäljare av rusdrycker med.
Tyvärr lockade dessa städer även laglösa av olika slag, något som ofta berodde
på stadens geografiska läge. Det var inte ovanligt att dessa städer växte upp
utanför USA:s officiella gränser, alltså på mark ännu inte inmutat av staten.
Detta berodde dels på att guldet kunde finnas där, eller också att det fanns
ett värde i att stå utanför statligt inflytande eller övervakan. Att bedriva
buissness utan att behöva bry sig om lagar och regler, eller skatter för den
delen, lockade många. Om man dessutom kanske begått något brott i en av
delstaterna kunde en stad utanför gränsen vara en bra tillflyktsort. Att några
av dessa städer blev ökända för sin laglöshet är därför inte konstigt, och i
detta låg farorna nämnda tidigare. I en stad där det inte finns någon annan lag
än att den starke har rätt var stämningen ofta kaotisk, och våldet påtagligt.
Detta berodde givetvis även på den rikliga tillgången på alkohol, ofta det enda
glädjeämnet för människorna i dessa städer. Vissa av dessa städer försvann när
guldet tog slut eller man valde att föra boskapen efter andra rutter, men vissa
levde kvar och började allteftersom förvandlas till vanliga städer. Ofta blev
detta möjligt när USA expanderade, och städer som tidigare låg utanför gränsen
nu var en del av USA:s territorium. Fler människor flyttade dit, större krav på
ordning och lag följde. De som levt på gränsen mellan laglöshet och laglighet
ställdes inför ett val: Foga sig i ledet eller försvinna. De flesta valde det
förra.
Deadwood. Problemområde.
Banditer
Dock,
under hela den senare hälften av 1800-talet förekom det folk som struntade i
lag, oavsett om de befann sig på USA:s mark eller inte. Dessa karaktärer har
fått speciella platser i den amerikanska historien, och mytbildningen är
påtaglig. Namn som Billy the Kid, Jesse James, Doc Holiday och Black Bart har
etsat sig fast i det amerikanska medvetandet och spelar en tydlig roll i den
amerikanska självbilden, inte minst på grund av populärkulturen.
Sheriffer
och prisjägare
Ibland
kunde lagen vara lite skiftande, eller för att vara mer exakt, gränsen mellan
laglydig och laglös kunde skifta. Det var inte helt ovanligt att hänsynslösa
och pricksäkra revolvermän kunde erhålla arbete som sheriffer
Kvinnans
position
I
de tidiga städerna: Prostituerad
Exempel
Deadwood
Mer kommer, men inte den här terminen. Någon förbannad måtta får det vara på mitt engagemang. Solen skiner så nu struntar jag i det här. So long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar