I detta moment kommer vi att fokusera på det kroppslig, på människokroppen och dess funktioner, samt hur man betraktat dessa, vidhållit dem och i vissa fall förstärkt dem genom tiderna. Då människan som organism inte genomgått några större evolutionära skutt de senaste tiotusentals åren är det intressant att se hur vår uppfattning om oss själva och vår fysik ofta tagit sig så pass extrema former. Idéerna kring hygien och sjukdomar har varit lika många och fantasifulla som metoderna och teknikerna att smycka kroppen, både genom att modifiera denna direkt eller att applicera bihang för att uppnå en attraktiv effekt.
Vi kommer först att översiktligt bekanta oss med kroppsuppfattningar, hygien och läkekonst ur ett historiskt perspektiv, för att sedan kort studera det mer ytliga(?), det vill säga uppföranderegler, etikett, samt mode. Vi kommer att vilt kasta oss mellan epokerna, ofta tämligen planlöst, men detta är en effekt av att det är roligare att plocka russinen ur kakan och äta dem, än att mumsa i sig rubbet, vilket skulle ta på tok för lång tid för vad detta moment innefattar. Så håll för näsan, för nu börjar vi!
Smuts
Innan vi kan gå in på det rent kroppsliga, bör vi nog fundera lite kring begreppet smuts. Vad är egentligen smuts, och har det som vi betraktar som smuts alltid varit det?
Till att börja med kan vi väl konstatera att smuts är en form av orenhet, något som vi kopplar samman med äckel och obehag, något som kan ge sjukdomar eller liknande. Samtidigt måste vi i detta förstå att just definitionen av ovan nämnda kriterier är ytterst subjektiv, både på ett individuellt men också på ett kollektivt kulturellt plan. Det som av många anses vara smuts är det inte hos andra. Och det som är smuts i vissa sammanhang är det inte i andra. Många som minutiöst granskar frukostfrallan efter mögel ena stunden kan direkt efteråt lassa på hur mycket blåmögelost som helst på sagda fralla utan att uppleva detta som obehagligt, tvärt om. Något som skattas högt i en kultur, exempelvis bacon, kan betraktas som extremt äckligt i en annan (I fallet bacon är både muslimer och judar ytterst skeptiska. Helt OK, då blir det mer över till oss andra!).
Dessa skillnader kan naturligtvis också påvisas i ett kronologiskt perspektiv. Levnadsförhållanden och miljöer har förändrats under årens lopp, och så även uppfattningen om vad som är smuts eller inte. Ett påtagligt exempel på detta finner vi i avföring, både från djur och människor. I ett bondesamhälle är all form av djurträck en del av vardagen, och därmed knappast något man uppfattar som speciellt obehagligt. Tvärtom utnyttjades både mänsklig och animalisk avföring, främst som gödsel på åkrarna, men även inom andra områden, såsom byggmaterial, lädergarvning och salpetertillverkning. Detta i sin tur innebar naturligtvis att, då avföring var så pass normaliserat, man inte betraktade denna substans som samma orenhet som vi gör nu. Att som bonde efter en hård arbetsdag ha fått hantera gödsel med bara händerna var standard, och inget man reagerade över. Även i en urban miljö var avföring vardagsmat (Eller kanske det var ett dåligt uttryck i sammanhanget, mat var det ju inte direkt…). Att tömma sin latrin på gatan var allmänt bruk i de flesta europeiska städer vilka saknade kloaksystem, vilket var nästan alla. I vissa fall separerades urinen och den fasta avföringen i olika kärl och sattes ut för speciella yrkesgrupper att ta tillvara på, främst de ovan nämnda garvarna, vilka behövde urin, och salpeterkokerskorna (oftast kvinnor) vilka behövde båda former av avföring. De kroppsliga utsöndringarna var helt enkelt inte lika äckelframkallande som de är i vår nutida kultur, utan snarare ett accepterat vardagsfenomen vilket man inte reflekterade nämnvärt över.
Även blod var något man hade en något annan inställning till förr. Blodet var liv, det visste man, och därför behandlades blod mycket mer som en positiv substans än nu. Naturligtvis kan vi i detta se tydliga inslag av religion, och detta långt tillbaka i tiden. I flera religioner var blod inte bara liv, det var heligt. Följaktligen inbegriper flera religiösa traditioner att man ger blod till guden eller gudarna, och i kristendomen ingår till och med att man konsumerar gudens blod, i form av nattvarden. Att det i själva verket är vin spelar i det senare fallet ingen roll, inom kristendomen tros vinet förvandlas till Jesus blod då man dricker det, en uppfattning som gäller inom katolicismen än i dag. Att blod numera ses som något smutsigt beror dels på en allmän ovilja mot det kroppsliga, men kanske framförallt på att sjukdomen AIDS smittar bland annat genom blod. Från att AIDS upptäcktes i början av 1980-talet har blod allt mer kommit att betraktas som en källa till orenhet och sjukdom, på ett fullkomligt motsatt vis mot hur det var förr.
En typ av smuts som var påtaglig förr men som vi knappast har i vår nutida uppfattningsvärd är vad man skulle kunna kalla andlig smuts. Detta innefattar sådant som på något vis befläckar människans ande eller själ, oftast någon form av synd eller kanske till och med mentala processer. Att förr tänka ”smutsiga tankar”, oftast sådant som berörde sexualitet, ansågs så illa att man kunde vara tvungen att göra fysisk bot för att ”rena” sig. Även vissa handlingar kunde göra en person ”andligt” nedsmutsad, och endast företrädesvis böner eller magiska reningsceremonier kunde få bort denna ickemateriella befläckelse. Detta kan vi även se exempel på i det nutida, moderna samhället. I Indien betraktas fortfarande de kastlösa som orena och därmed ”oberörbara”, precis som man i USA så sent som på 1960-talet och i Sydafrika ända tills apartheidsystemet föll samman under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal gjorde åtskillnad mellan färgade och vita rent fysiskt, med rasåtskilda parkbänkar och toaletter som exempel.
Hygien
Oavsett vad man betraktade som rent eller orent, människan har i princip alltid och i alla kulturer haft behov av att då och då, med olika intervaller, tvätta sig på olika vis, eller i alla fall dölja spåren av kroppens funktioner. Dessa processer har haft olika vikt i olika kulturer, och sett mycket olika ut. Nedan följer några korta exempel från olika historiska kulturer och epoker.
I de antika europeiska högkulturerna, det vill säga Grekland och Rom, var man noga med sin hygien. Att vara ren och välvårdad var ett tecken på status, och att man var civiliserad. Både greker och romare drog en tydlig gräns mellan sig själva och ”barbarerna”, det vill säga alla andra människor, civiliserade eller ej.
I framförallt Rom uppskattade man att bada i hög grad, och i de större städerna fanns ofta flera allmänna badhus. Dessa var väl byggda, rika på arkitektonisk uppfinningsrikedom och konst. Vatten leddes in till städerna, och dessa badhus, via de stora akvedukterna, vilkas ruiner vi här och där kan beskåda än i dag.
I badhusen erbjöds besökaren olika typer av bassänger. Oftast fanns det en större, med vanligt kallt vatten i och några mindre där vattnet var uppvärmt. Ofta fanns det ångbastu i badhuset, och rum där man kunde bedriva fysisk träning. Gym helt enkelt. Badhusen hade många anställda som skulle kunna utföra olika tjänster. Utbildade massörer var vanliga, men även barberare (Romarna uppskattade inte kroppsbehåring, håret under armarna rycktes ut med pincett. Aj!), läkare och liknande arbetade i badhuset. Dessutom var det inte ovanligt att det fanns musiker och kockar som bedrev verksamhet i badhusen, för att göra vistelsen så angenäm som möjligt för de badande. Flera romerska krönikörer beskrev romarnas badvanor, dock var de inte alltid positiva. Baden var officiellt könsseparerade, kvinnor för sig och män för sig, men flera texter antyder att det var visst spring mellan avdelningarna, samt att flera bad kommit att fungera i princip som bordeller.
Damavdelningen, typ.
Vattnet från akvedukterna användes inte bara till bad. Även dricksvatten hämtades från dessa, och, vilket verkligen bevisar romarnas arkitektoniska nivå, vattnet användes även till världens första kända vattentoaletter. Dessa fanns på badhusen, och vatten leddes helt enkelt genom toaletterna, så att det var en ständig spolning. Bra och hygieniskt, men långt ifrån vanligt. De flesta romarna hällde ut sin avföring på gatan eller satte ut den till garvarna (Just dessa ställde ibland krukor i gathör för folk att kissa i, då de verkligen behövde urinen.).
Även i den muslimska världen höll man personlig hygien mycket högt. Inför bönen var både en fysisk och rituell hygien viktig, man skulle och skall tvätta sig innan man ber. Helst med vatten, men om vatten är en bristvara, vilket det ofta är i muslimska länder, kan man använda sand. I Muhammeds Sunna framgår att en god hygien var att föredra, och exempel ges i regeln att använda en speciell kvist att borsta tänderna med. Då de muslimska haditerna är av ett så stort antal, är det i princip ofrånkomligt att de även går in i detaljerade instruktioner om även så vardagliga göromål som att gå på toaletten. Vissa av dessa, såsom att man inte skall gå på toaletten nära rinnande vatten är naturligtvis kopplade direkt till den ovan nämnda vattenbristen, vatten får inte förorenas, och har därmed en direkt praktisk funktion. Andra känns mer obskyra, såsom att man inte får prata när man är på toaletten eller att man skall gå in på toaletten med vänster ben först.
I det muslimska Osmanska riket vidhöll man badtraditionen, med speciella ångbad och utbildade massörer.
Kristendomen kom att innebära en hel del förändringar rörande synen på det fysiska, något som var mest påtagligt i Europa. Kristna i mellanöstern delade i princip sina muslimska grannars syn på hygien, men i Europa var det annorlunda. Bad, och därmed att sköta sin hygien, ansågs oandligt. Man menade att en god kristen vårdar sin själsliga hygien snarare än sin kroppsliga, och att lägga för mycket energi på det senare kunde tolkas som utslag av fåfänga, en egenskap som inte står högt inom kristendomen. Genom de första kristna århundradena och under medeltiden återfinns flera exempel på helgon eller andra andligt högstående karaktärer vars helighet i viss mån styrks i deras ovilja att bada. Att under flera år aldrig byta kläder eller tvätta sig kunde alltså ses som prov på ett mycket dygdigt och gudsfruktande liv, en inställning som kyrkan stödde. Samtidigt uppstod det under medeltiden en ny våg av badande, mycket i samma tradition som den antika. Framförallt i Nordeuropa (läs Tyskland) började badandet bli en form av umgänge, och flera badhus inrättades i de flesta större städer. Detta uppskattades inte av kyrkan. Baden var öppna för allmänheten, och sällan könssegregerade. Att tillsammans med folk av det motsatta könet sitta i en stor badtunna och samtidigt dricka vin och lyssna på musik menade kyrkan skulle leda till osedligheter, något de naturligtvis hade helt rätt i. Badhusen fungerade ofta som närmast öppna bordeller, och var en arena för alla tänkbara former av sexuella relationer, med eller utan ekonomiska intressen.
Jojo...
Under den period vi kallar tidigmodern tid började samhällsskikten allt tydligare utmärka sig. Skillnaderna mellan över- och underklass tog sig markanta uttryck, och detta på många plan i vardagslivet, inklusive hygienen. Människor med inte så gott ställt ekonomiskt hade sällan tid eller möjligheter att bada speciellt ofta. I det europeiska bondesamhället var det exempelvis kutym att bada endast en eller två gånger per år. Detta var i våra ögon (eller näsor!) naturligtvis inte speciellt trevligt, men samtidigt får vi inte glömma att då bönderna arbetade fysiskt svettades de mycket, vilket rensade bort den värsta smutsen. Dessutom var bönder ofta tvungna att bada ”i tjänsten”, inte minst om en del av ens inkomst kom av fiske. Bönderna var smutsiga, men utan tvekan den renaste samhällsgruppen under denna tid. De som bodde i städerna hade det värre. Ofta var vattentillgången begränsad vilket förhindrade reguljär tvagning, och dessutom bestod borgarnas arbete oftare i inte fullt lika fysisk aktivitet, vilket medförde att smutsen kunde gro in i större utsträckning. Yummy! Överklassen var liksom stadsborna en otvättad grupp. De hade visserligen möjligheterna att bada, men ansåg att bad var något för de fattiga, för varför skall man bada när man har parfym i stället? Följaktligen försökte adel och rika borgare dölja sina odörer med olika dekokter, vilket naturligtvis gav en varierad och inte speciellt angenäm lukt. Även kosmetika var populärt bland adeln, framförallt under 1700-talet. Puder och liknande utnyttjades för att dölja akne och eksem, med det givna resultatet att dessa åkommor förvärrades. Inga problem dock, man tar bara mer puder så syns det inte. En inte alltför vild gissning är att den europeiska adeln under 1700-talet är den genom historien mest otvättade och stinkande gruppen någonsin…
Upplysningen och den industriella revolutionen var på många vis även en hygienisk revolution. Det ökade intresset för naturvetenskap gav större kunskaper om hur kroppen fungerade och hur sjukdomar spreds. Man började se ett tydligt samband mellan dålig hygien och ohälsa. I och med industrialiseringen ökade urbaniseringen explosionsartat, och den växande, urbana, arbetarklassen blev fokus för en omfattande hygienisk uppryckning. Sjuka och döda arbetare är inte lönsamma, så initiativet till bättre hygienmöjligheter kom både från arbetsgivar- och arbetstagarhåll. Flera av de större europeiska städerna hade tidigare inget rinnande vatten och öppna kloaker, men då man insåg att dessa träskliknande latrintömningsplatser var dödliga smitthärdar, varifrån framförallt den epidemiska sjukdomen kolera spreds, började man bygga ordentliga kloaksystem och ökade tillförseln av vatten även i de stadsdelar som befolkades av arbetare.
Under 1800-talet blev hygien även en fråga om inställning. Att hålla sig ren sågs om ett tecken på civilisation. Renlighet en dygd. Speciella badhus inrättades för att se till att den otvättade arbetarklassen skulle, med hjälp av tvål och luskam, bli mer civiliserad och skötsam. I samband med att även fattiga barn fick gå i skola och lära sig läsa, blev de då och då utsatta för ordentliga bad. Detta var naturligtvis ett stort steg för att få bukt med de epidemier som ibland rasade i arbetarkvarteren. Arbetarbostäderna var ofta små och smutsiga, rinnande vatten saknades i regel och ofta fick flera familjer dela toalett. Sjuka arbetare är dåligt för produktionen, varför det även låg i de högre klassernas intresse att hygienen skulle ha en hög prioritet även i de fattigare samhällslagren...
Människokroppen i teori och praktik
Trots att våra kroppar sett ungefär likadana ut under hela vår människotyps existens (individuella olikheter är ej inräknade i denna generalisering) har vi alltid haft olika uppfattningar kring hur den fungerat och hur den bör se ut. Vi bör här skilja lite på kroppsuppfattning och kroppsideal, då dessa inte alltid harmoniserat. Ofta, under flera epoker, har därmed kroppsidealen och synen på den fungerande kroppen varit motstridiga, något vi skall studera något närmare senare.
Att kroppen och dess funktioner fascinerat är inte konstigt. I tidigare moment gick vi igenom hur man såg på kvinnokroppen, och vi kunde konstatera att de anatomiska kunskaperna på många sätt var vaga som bäst, och ofta baserade på godtycke och rena fantasier. Samtidigt får man inte glömma att kunskaperna om hur vi fungerar varit ytterst viktiga, då kännedom om kroppen och dess funktioner kan bidra till att bota sjukdomar och reparera skador.
Uppfattningen och kunskaperna om de olika organen och dess funktioner har inte alltid funnits, tvärt om. Tämligen långt in i modern tid har vissa organs funktion varit omdiskuterade eller till och med okända, och då man inte vet någonting har människan en tendens att fabulera i stället. Följaktligen, om man studerar gamla medicinska texter eller liknande, kan man mötas av fantastisk information om våra kroppar, som är rena fantasier.
Ofta påverkade dessa idéer inte människor liv speciellt mycket, men i vissa fall tilläts de påverka medicinen, och kunde därmed förvärra en sjuk eller skadad persons tillstånd, och i vissa fall till och med döda denne. Nedan följer en serie korta beskrivningar av olika organ och medicinska behandlingsmetoder, vilka vi kan roas av i vår kronocentriska självgodhet…
Hjärtat och blodsystemet
Under antiken trodde många att blodådrorna var fyllda av luft, och att de var kopplade direkt till andningen. Denna åsikt bygger naturligtvis på att då man studerat ådrorna på exempelvis slaktade djur, är dessa ofta tömda på blod och därmed fyllda av luft. Så småningom, för drygt två tusen år sedan, började man ana att hjärtat hade något med blodet att göra. Dock trodde man att blodomloppet rörde sig i takt med tidvattnet, alltså mycket långsamt, vilket vi i dag vet inte är fallet. Hur det verkligen gick till upptäcktes först under 1600-talet, och brukar tillskrivas William Harvey, som beskrev hur det gick till i sin bok Exercitatio anatomica de motu cordis et sanguinis in animalibus från år 1628. Om en människa blev sjuk trodde man länge at det kunde bero på att blodet inte var som det skulle, och att man skulle bli frisk om man tömde ut lite blod. Långt in på 1800-talet var därför åderlåtning en erkänd medicinsk metod mot alla tänkbara sjukdomar, en praxis som naturligtvis endast var kontraproduktiv. Hjärtat i sig tillskrevs många egenskaper. Flera känslolägen och karaktärsdrag troddes styras från hjärtat, så som mod och kärlek. Än i dag är ett stiliserat hjärta en viktig kärlekssymbol, trots att vi kan vara rätt säkra på att amorösa känslor knappast beror på denna muskel.
Huvud och hjärna
Redan tidigt insåg man att det troligen existerade en tydlig koppling mellan hjärna och tankeförmåga. Flera under antiken verksamma läkare kunde beskriva hur vanliga kloka människor börjat bete sig konstigt och blivit dumma efter att ha drabbats av alltför kraftiga slag i huvudet. Hippokrates, som fortfarande ses som en av medicinvetenskapens grundare, trodde att hjärnas uppgift var att kyla ned hjärtat så att det inte blev överhettat. Detta skedde genom att hjärnan producerade slem som gled ned och svalkade… Länge, långt in på medeltiden, trodde man att huvudvärk berodde på antingen elakartad gasbildning i huvudet (ja faktiskt), eller att demoner eller smådjävlar gjort en stackars människas huvud till sin bostad. Bägge dessa orsaker kunde botas genom att man öppnade upp kraniet och släppte ut gaser eller smådjävlar, vad det nu var. Det intressanta i detta är att svår huvudvärk kan bero på blodsutgjutelser i skallen, vilket botas med dränering. När man trepanerade ett kranium förekom alltså att patienten blev botad. Om denne överlevde förstås. Infektionsrisken var stor, och att låta en smutsig medeltidsläkare öppna upp skallen med en borr låter, i moderna öron, som ett visst risktagande…
Levern, njurarna och diverse körtlar
Flera organs funktion kunde äldre tiders läkare bara gissa sig till, och ofta gissade de fel. Leverns och njurarnas funktioner var helt obekanta, varför de förr tillskrevs orsaken till människans förmåga att älska samt att utveckla styrka. Även olika körtlar var mystiska organ, då man inte kände till exempelvis hormoner och liknande. Den i hjärnan lokaliserade tallkottekörteln var länge en gåta, och en bit in på 1900-talet diskuterade man fortfarande vad dess funktion egentligen var. Många hävdade att den var ett ”tredje öga” och att om vi utvecklade tallkottekörteln mer skulle vi bli kapabla till att se in i andevärlden. Fantasifullt. Kanske lite roligare funktion än att typ styra hypofysen (Rätta mig om jag har fel, glöm inte att jag är historielärare, inte biolog!).
Ögon
”Ögonen är själens speglar” var en vanlig åsikt långt in i modern tid. Detta innebar, i medicinska sammanhang, att man kunde utläsa en persons personlighet genom ögonen, och detta lättare om personen var fientligt inställd. Denna åsikt är fortfarande spridd, och så sent som på 1990-talet förekom åsikten att ögonens form kunde avslöja olika personlighetstyper. En annan idé om ögonen var att det sista en person såg innan han eller hon dog etsades in i näthinnan, och kunde med hjälp av olika instrument studeras på den döde. De flesta ögonläkare visste naturligtvis att detta var nonsens, men många trodde ändå på detta långt in i vår tid.
Hår och naglar
En vida spridd och synnerligen seglivad myt, för myt är just vad det är, gör gällande att hår och naglar fortsätter att växa en period efter döden. Bevis trodde man sig ha hittat då man av olika anledningar varit tvungen att gräva upp döda en tid efter deras begravning, och kunde konstatera att naglarna blivit längre och att till synes välrakade män fått skäggstubb i graven, samt att kort hår blivit längre. Detta beror naturligtvis på att huden torkar ut och krymper, vilket ger effekten att naglar och hår tycks ha växt. Modern vetenskap har konstaterat att alla kroppsfunktioner upphör omedelbart i dödsögonblicket, så även hårväxten. Detta till trots lever denna myt fortfarande, och många till synes förnuftiga människor tror ännu på den. I vissa fall kan skäggstubb faktiskt ha växt ut på begravda, men då har det ofta rört sig om folk som hamnat i koma eller liknande, och råkat bli levande begravda, något som rysligt nog förekom då och då förr i tiden.
Reproduktionsorganen
Att det kvinnliga reproduktionsorganet har gäckat och fascinerat förklarades redan i momentet om kvinnohistoria, men naturligtvis har även mannens penis varit av stort intresse för läkare och medicinskt intresserade. Att barn blev till genom samlag var man ganska säker på, men länge visste man inte hur själva befruktningen gick till. Att kvinnan skulle ha en produktiv del i det hela ansågs länge, ända in i medeltiden, som otänkbart. Kvinnan var en lägre stående varelse, och kunde inte ha en så viktig funktion som att generera barn. Själva livskraften låg alltså hos mannen, kvinnan var bara ett kärl för barnet att växa till sig i. Observera att de flesta kvinnor nog anade att det inte var på detta vis, och troligen en del män också, men då det var läkare och präster (!) med denna uppfattning som skrev de medicinska verken var det denna åsikt som var gällande. Själva befruktningsprocessen var mycket viktig, och många läkare förr i tiden hade sina idéer om denna. I det antika Grekland och i Rom menade man att man skulle tänka på från vilket håll vinden blåste då man avlade barn, då detta kunde påverka barnets framtida humör. Många var säkra på att sädesvätskan hade något med befruktningen att göra, men menade att denna var tvungen att agiteras, vissa använde faktiskt ordet vispas, för att den skulle vara funktionell. Hur man vispade denna är inte så svårt att gissa, och för den som är tveksam gissar jag att det finns gott om information på internet om just denna process och dess varianter. Länge sågs storleken på en mans penis som ett mått på hans intelligens. En stor penis indikerade ett svagt intellekt, medans klyftiga män inte var speciellt välhängda. En vild gissning är, då detta inte har någon verklighetsanknytning, att detta var ett sätt at kompensera. Denna teori flätades även in i den rasbiologiska lära som kom att dominera i västvärlden runt förra sekelskiftet. Man såg en stor penis som något primitivt och ociviliserat, och menade att just vissa rasgrupper utmärktes bland annat genom deras stora penisar och oförmåga att utveckla högre samhällen. Att man i denna ”vetenskapliga” tanke inte räknade in välförsedda européer eller blygsamt utrustade afrikaner visar hur fel ute man var.
Kroppsideal
Om vi nu bortser från kroppens påhittade eller verkliga funktioner och i stället ser på kroppen utifrån dess estetisk värde. Många hävdar att den perfekta cirkeln är den skönaste formen, men med tanke på den möda och med den lust människan alltid avbildat människokroppen verkar just denna åtminstone vara den mest spännande formen, om inte den skönaste. Ett påtagligt inslag i det estetiska värderandet av människokroppen är att funktionen ofta är sekundär då det sköna bedöms. Inte alltid, men ofta, under flera epoker, har det kroppsliga idealet varit helt onaturligt och ofta av synnerligen opraktisk karaktär. Vi skall nu göra några översiktliga nedslag i olika tidsåldrar, för att se hur den ideala kroppen ansågs se ut under dessa. Och vad vore mer passande än att börja med stenåldern?
Stenåldern
Av förklarliga skäl har vi en ganska vag uppfattning om hur den perfekta kroppen skulle se ut under människans tidigaste historia. Inga källor finns, och eventuella traditioner är så ålderdomliga att de försvunnit helt eller blivit ordentligt förvanskade under senare tider. Följaktligen kan vi bara gissa. Då alla historiska gissningars trovärdighet ökar då de kan kopplas till artefakter kan vi även, då det gäller vissa antaganden om idealkvinnan under stenåldern, koppla våra gissningar till den lilla stentatyetten som går under namnet ”Venus från Willendorf”. Denna lilla stenavbild, och andra liknande denna som hittats här och var i Centraleuropa under de senaste hundra åren, är förmodligen drygt tjugo tusen år gamla, och avbildar en kvinnogestalt med extremt tilltagna former. Detta har tolkats som att det rör sig om en modergudinna, kanske till och med Urmodern, och vi kan ana att det är fråga om en idealiserad kvinnobild. Kvinnans huvudfunktion i stenålderssamhället var att föda barn, varvid en kropp väl lämpad för detta kan ses som den högst skattade. Ett brett bäcken tål förlossningar bättre, så breda höfter var troligen att föredra, liksom stora bröst, vilka kunde ge mycket mat åt avkomman. Fetma var ett tecken på välnärdhet, vilket naturligtvis också sågs som något starkt positivt. Statyettens huvud har väckt viss debatt, då man inte kunnat enas om huruvida hon har en huvudbonad eller om det rör sig om en frisyr. Tyvärr har vi inga tydliga avbildningar av män från stenåldern detaljerade nog att göra några kvalificerade gissningar rörande det manliga kroppsidealet, varför vi låter detta vara och går framåt i tiden till antiken.
I det antika Egypten strävade man ( ”Man” i detta sammanhang åsyftar medel- och överklassen. Bönderna såg ut som folk gör mest, och blir därmed ignorerade i denna text. Det är svårt att vara fattig.) efter en androgyn look. Både män och kvinnor skulle vara slanka, utan tydliga kurvor eller liknande. Ofta rakade både män och kvinnor av sig håret, för att vid högtider i stället bära peruker, och ibland även lösskägg. Även kvinnor kunde bära dessa skägg, vilket utan tvekan på många vis gjorde de fysiska könsgränserna något diffusa. I Egypten var stora och vackra ögon mycket viktigt, vilket medförde att alla, män som kvinnor, gärna bättrade på sina ögon med en typ av mascara. Tyvärr innehöll denna kosmetika ofta bly, vilket kunde leda till skador. Men vill man vara fin får man lida pin.
Checka ögonen!
I antikens Grekland var en proportionerlig kropp det bästa. Den fick gärna vara vältränad, men ingen muskelgrupp fick dominera över de andra på ett oestetiskt vis, allt måste vara i balans. Detta ideal kan vi i dagsläget beskåda i de många antika statyer vilka bevarats. Grekland var en mansorienterad kultur, men även kvinnor avbildades, och även här rådde ett proportionerligt ideal. Kvinnan fick ha kurvor, men de fick inte vara överdrivna, och man kan därför sluta sig till att i det antika Grekland rådde för kvinnor ett jungfruideal.
Synd på armen bara...
Hårväxten var viktig, och i Grekland skulle man ha långt lockigt hår och skägg om man var man, respektive långt hår uppsatt i avancerade frisyrer om man var kvinna. Skäggen försvann i och med Alexander den store, som förbjöd sina soldater att bära skägg, då han sett att fienden ibland högg tag i skäggen under strid, vilket inte är så bra…
Allt proportionerligt?
Romarna delade i hög grad grekernas kroppsideal rörande den proportionerliga kroppen, men hade andra åsikter kring behåring. Manliga romare hade korta frisyrer och inget skägg. Detta var en markering att de var romare och inte barbarer, då andra folk oftast fortfarande bar skägg och långa hårmanar. Romerska kvinnor eftersträvade blont hår, och om man inte begåvats med detta från födseln, inte alltför vanligt i Sydeuropa ens på den tiden, kunde man alltid bleka sitt mörka hår. Det finns oräkneliga metoder för detta (citron, kamomill, urin…), men den bästa metoden ansågs vara att bleka håret med syra. Syra är som ni förhoppningsvis vet en ganska farlig substans, och det var inte ovanligt att oförsiktiga romarinnor blev av med håret, snarare än blekte det. För att undvika detta obehag förekom det att romarinnor gjorde som egypterna, och snaggade håret för att i stället bära peruk. Var man på fest och tillhörde Roms verkliga jet set (och därmed rik) så skulle man gärna byta peruk och därmed hårfärg flera gånger under samma kväll.
Medeltiden
Den antika världens intresse för kroppen, och kanske främst deras vana att avbilda denna utan kläder, upphörde i och med att kristendomen tog över i Europa. Nu infördes ett kyskare ideal, vilket inte minst märktes i hur man såg på den mänskliga fysiken. Både män och kvinnor skulle vara förhållandevis slanka och androgyna rent kroppsligt, något som stärktes under högmedeltiden och framåt genom att skägg inte ansågs passande (Helt sjukt. Riktiga män har skägg.), och till och med blev olagliga under perioder. I det starkt hierarkiska medeltidssamhället var det viktigt att visa sin ståndstillhörighet rent allmänt, och i synnerhet om du tillhörde adeln. Adeln behövde inte jobba på fälten, och eftersträvade därför ett utseende som visade att de inte var ute så ofta. Blek hy var det totala idealet, och medeltida kvinnor, om de skulle vara riktigt snygga, skulle vara närmast transparanta, eteriska varelser. Vit hy och rödblont hår idealiserades starkt, vilket vi kan se inte minst inom konsten från denna tid. Höga pannor var på modet, vilket inte sällan medförde att kvinnor försökte förhöja sin panna genom att raka av lugghåret. Trots denna på många vis sexualfrånvända idealisering var barnafödandet naturligtvis viktigt och något man värdesatte, så ofta tilläts kvinnor ha en liten putmage, vilket antydde att hon fött barn och var fertil. Detta skulle dock vara enda tecknet på eventuellt köttsliga aktiviteter, brösten skulle fortfarande vara små, och kvinnor skulle inte vara alltför generösa med sina behag. Detta födde naturligtvis reaktioner, ”djävulens fönster” och liknande, om vilka jag berättade om i kursen Historia A…
Lite spooky, eller?
Tidigmodern tid
Reaktionerna mot det kyska medeltidsidealet stärktes under den tidigmoderna tiden. Sexualiteten blev viktig, och idealkropparna för både män och kvinnor skulle starkt accentuera de könsliga attributen. Hos män innebar detta att de skulle ha kraftiga överkroppar, breda axlar och nu igen med stolthet kunde bära skägg. Även mannens könsorgan skulle vara enormt, och helst i konstant erigerat tillstånd. Då detta inte är det enklaste idealet att efterleva introducerades snart blygdkapseln i varje välklädd 1500-talskarls garderob, och därmed var problemet löst. Även det medeltida späda kvinnoidealet försvann, och detta med besked. Det tog lite tid, men på 1600-talet hyllades den frisläppta kvinnokroppen i högsta grad, och då skulle just fettet markeras tydligt. Faktum är att kvinnoidealet under 1600-talet på många vis är det mest naturliga och tillåtande. Dock, bara för att den idealiserade kvinnan sprang runt utan kläder med sitt långa hår fladdrande i vinden innebar inte att kvinnor i verkligheten fick göra detta. Precis som tidigare måste de täcka större delen av sina kroppar med kläder och sjalar. Som sagt, det är skillnad på teori och praktik.
Så. Djävla. Manlig.
Frisläppta. Fast bara på bild.
1700- och 1800-talen
Under 1700-talet återgick idealet till ett, på många vis, mer androgynt sådant. Män och kvinnor skulle vara späda, gracila och inte speciellt naturliga. Som nämnt i texten ovan nyttjades puder och kosmetika i stora doser, vilket stärkte avståndet från naturens mönster. Även perukerna antyder ett onaturligt ideal, men kom att betraktas mer som huvudbonad än som ersättning för naturligt hår. Dock, androgyna ideal till trots, 1700-talet var inte sexualfientligt, tvärt om. Ett tydligt tecken på detta är hur kvinnans bakdel accentuerades med hjälp av dåtidens klänningar, för att ibland ta sig fullkomligt ofantliga proportioner. Naturligtvis menade man inte att en kvinna skulle ha en underkropp med dessa dimensioner i realiteten, men fokus låg obestridligen på denna kroppshalva, vilket inte kan bortses ifrån. Under 1700- och 1800-yalen introducerades även idén om att kvinnor skulle ha getingmidjor. Alltså oproportionellt smala midjor. Då detta är ett anatomiskt oriktigt ideal, var man tvungen att hjälpa naturen på traven, ungefär som man gjorde på 1500-talet med männens blygdkapslar. Skillnaden var att de korsetter man använde för att kvinnokroppen med våld skulle fogas in i detta ideal pressade samman de inre organen, och detta kunde leda till en rad obehag, men framför allt svårigheter att andas. Detta menade man gjorde inte så mycket, då andnöd leder till blekhet, och blek skulle man ju vara… Detta kvinnoideal låg kvar med bara mindre modifikationer under hela 1700- och 1800-talen. Även mansidealen var ganska oförändrade under dessa århundraden, om man bortser från ansiktsbehåringen. En tjusig kille på 1700-talet skulle vara slät om hakan, men på 1800-talet gjorde skägget, mustaschen och polisongerna comeback, big time! Unga män började odla redan i tonåren för att ha riktiga helskägg när de kom upp i tjugoårsåldern, och många lät även frisyrerna bli förhållandevis långa. Både män och kvinnor hade vid det här laget slutat med peruker, och ett långt, tjockt och vackert hår ansågs mycket attraktivt.
Herr Hoyty-Toyty och Fru Ladida med sina nobkompisar.
Skägg, 1800-talsstyleee!
Och så lite korsetthumor!
1900-talet tills nu
Under 1800-talets slut och en bra bit in på 1900-talet började rasbiologiska idéer utgöra allt större påverkan på den ideala kroppen. Man lät sig flitigt inspireras av antikens proportionella ideal, med vissa intryck av den tidigmoderna tidens machoideal. Idealkropparna skulle därför under 1900-talet vara naturliga och hälsosamma, med tydliga attribut som dock inte skulle vara alltför överdrivna (generellt sett, undantag finns alltid). Detta ideal blev påtagligt i 1900-talets totalitära stater, men kunde återfinnas, och återfinns, överallt. Blekhetsidealet skiftade i samband med att arbetarklassen alltmer bleknade i industriernas brist på solljus och överklassen kunde kosta på sig att förlusta sig utomhus. Följaktligen skulle 1900-talets idealmänniska vara solbränd, ha väl utvecklade muskler, samt bejaka sina sexuella attribut. För kvinnor innebar detta i regel att de skulle ha stora bröst, men i övrigt inte ha speciellt mycket fettvävnad. Svårt att åstadkomma på naturlig väg, men som tur är kan modern kirurgi ta hand om den saken…
1900-talet var stiligt. Otäckt, men stiligt.
Och, för att avsluta allt detta, det nutida mansidealet: Här talar allt sitt tydliga språk. En bra karl skall vara 190 centimeter lång, väga runt hundra kilo, ha ett vältrimmat skägg och en tydlig, välfriserad hårman. Han får gärna ha glasögon, och bör helst klä sig konservativt, med vaga militaristiska inslag i mörka färger. Voila! Idealmannen! Helt otroligt vad stilig han är!
Helt djävla otroligt het nutidsmänniska!
Diskussionsfrågor
Hur ser ni själva på orenhet? Är det skillnad på exempelvis organisk smuts och ickeorganisk sådan?
Vilka kroppsfunktioner anser ni vara osmakliga respektive ok? I vilka sammanhang kan dessa uppfattningar exemplifieras respektive variera?
Vad innefattar renhet? Hur blir man helt ren, hur bör man sköta sin hygien?
Hur ser den ideala kroppen ut enligt nutida uppfattningar?
Vad signalerar olika kroppstyper, varför har man valt att estetisera vissa kroppsdelar och organ men inte andra?
Examination
Välj två exempel på avbildningar av människor från minst två distinkta epoker. Analysera dessa bilder (eller statyer, men jag vill ha bild på dessa), och beskriv de ideal och den kroppssyn som exemplifieras. Vad visas, hur och varför. Jämför de olika exemplen, och diskutera e skillnader och likheter du kan konstatera. Skriv ned allt och ge din text till mig så fort det bara går! Kör hårt!
