Samurajer och ninjas

Det finns vissa historiska grupper som visserligen funnits på riktigt, men som senare, oftast genom spridning av populärkultur. Vi kan lätt se sådana mytologiseringar ur vår egen historia. Vikingar, riddare och cowboys åtnjuter, trots att de inte längre existerar, en berömmelse som kanske i vissa fall stämmer, men oftast är just en myt, påhittad. Orsaken till denna mytologisering finner vi nog i vårt gemensamma mänskliga behov av hjältar. Att i svåra tider eller jobbiga situationer åberopa heroer från förr kan underlätta situationer nu, eller ge inspiration att gå vidare. Naturligtvis förekommer detta även i Asien, men vi känner inte spontant till alla tänkbara legender och historier om alla tänkbara hjältetyper. Ett par har dock fått ett rykte även utanför sin egen kulturella sfär, i detta fall Japan. Naturligtvis handlar det om samurajer och ninjas, vilka funnits även i ett allmänt västerländskt medvetande sedan 1960-talet, mycket på grund av ett ökat populärkulturellt inflytande från Japan. Under detta delmoment skall vi se vad som är verkligt och vad som är myt när det gäller dessa båda grupper, och på så vis pröva den bild som vi ofta har av dessa. Vi börjar med samurajerna och följer sedan upp med ninjas, vilket kanske passar bäst i sammanhanget.

Samurajerna

Ordet samuraj har sitt ursprung i verbet subarau, vilket betyder att tjäna. I detta ligger mycket i samurajens uppgift, att ständigt göra som sin herre beordrar. Herren i dessa fall var i regel en länsherre, en daimyo, eller shogun. Även dessa härskare tillhörde per definition samurajklassen, men var naturligtvis inte bara krigare utan även politiker. De som ser en likhet mellan det feodala Japan och det feodala Europa har gjort en korrekt observation, då maktförhållandena och strukturerna är nästan identiska. En skillnad finns dock rörande samurajklassens storlek i relation till den europeiska adeln: Adeln i Europa omfattade endast runt en procent av befolkningen, medan samurajerna utgjorde runt tio procent. Viss skillnad alltså.

Samurajerna skulle alltså lyda sin herre i allt, ända in i döden. En länsherre kunde i princip beordra en samuraj att ensam gå mot hundra fiender, varpå denne inte skulle tveka en sekund utan lojalt möta döden i strid för sin herre. Just denna lojalitet värderades högt inom samurajklassen, och var en av grundstenarna i samurajernas livsfilosofi, bushido, för vilken redogörs kort nedan. Dock, lojaliteten värderades högre bland samurajer med lägre rang än de med högre, då de med högre kunde tjäna på att svika sin länsherre, vilket alltså förekom. Generellt set var dock svek en dödssynd, och som svek räknades även att ge sig eller på något vis inte göra sitt yttersta i en strid. Att ge sig var att dra vanära över sig och sin ätt, och var för de flesta samurajer helt otänkbart. Att dö var oftast att föredra framför vanäran, men OM man nu betett sig så illa, kunde man återställa sin och sin familjs ära genom att begå rituellt självmord, seppukku. Detta innebar rent konkret att man skar upp sin egen mage, varför denna metod ibland även kallas hara kiri, vilket betyder ”sprätta upp magen”.

Bushido

”Krigarens väg” var en hederskodex som utvecklades och framförallt efterlevdes av samurajerna. I grund och botten en gentlemannakod vilken innebar att man skulle bete sig höviskt, vara ärlig och rättvis, samt, vilket kan tyckas en smula paradoxalt med tanke på samurajernas huvuduppgift, vara barmhärtig. Det sistnämnda dock med moderation, och endast så länge man som samuraj möttes med tillbördlig respekt. Om en ickesamuraj exempelvis inte bugade eller på annat vis agerade respektlöst, hade samurajen laglig rätt att döda den respektlöse på plats. Levde man efter bushido förväntades man även, förutom att kunna slåss bra, vara duktig på kalligrafi och poesi. Flera kända samurajer vilka åtskilliga gånger visat sitt värde i strid skrev mycket vackra dikter, vilka finns bevarade in i vår tid.

Hård. Men också mjuk.

Ronin

Det hände att länsherrar dog eller blev avsatta, vilket för dennes samurajer innebar att de så att säga blev utan arbete. En herrelös samuraj kallades ronin, och drog ofta runt från ort till ort och åtog sig uppdrag mot betalning. Många av dessa elitkrigare hemföll åt kriminalitet, och kunde ibland hålla hela byar i sitt våld, tills antingen en ny länsherre tog honom i sin tjänst eller han blev dödad. På många sätt var roniner illa sedda (livsfarliga och okontrollerbara), men samtidigt var många beundrade då de trots sin förlorade status fortfarande levde enligt bushido och ibland fungerade som beskyddare av utsatt vanligt folk.

Utrustningen

Precis som hos alla krigare var samurajernas utrustning mycket viktig. Utan rätt vapen och pansar kunde man inte slåss med samma framgång, och just samurajernas rustning och vapen kom att bli så starkt förknippade med klassen att man nästan kan säga att de utgjorde en del av samurajernas identitet som klass.

Svärdet

Absolut viktigast i samurajernas arsenal var svärdet. Samurajerna bar två svärd, katana och wakisashi. Det ena för strid, det andra för självmord. Samurajerna de enda som fick bära dessa svärd, periodvis de enda som fick bära svärd över huvud taget (andra krigare fick nöja sig med andra vapen typ naginata). Svärden ytterst välsmidda, svärdsmederna var högt aktade hantverkare. Ett bra svärd kunde ta ett år att tillverka, och räknades som vapen men också som konstverk. Den tidskrävande metoden var nödvändig för att få fram ett så bra stål som möjligt, och ett välgjort svärd var i princip oförstörbart. Att de finaste svärden var mycket värdefulla säger sig självt, och om en samuraj blev av med sitt svärd var detta en enorm skam.

Bågen

Japanska pilbågar annorlunda än andra, då de är asymmetriska. Bågskytte var nästan lika viktigt som svärdkonst, och många samurajer var faktiskt främst bågskyttar. Bågskytte blev en konst eller en form av meditation, med närmast ritualiserade tekniker som även medförde att samurajer specialiserade på bågen även kunde skjuta prick från hästryggen i full galopp. När eldvapen introducerades i Japan av européerna på 1500-talet betraktades dessa med skepsis av samurajerna. Då de dock visade sig effektiva, var det inte ovanligt att vanliga soldater utrustades med musköter, medan samurajerna behöll sina traditionella vapen.

Rustningen

Att gå i strid är förenat med fara, men denna fara kan minska om man har adekvat pansar. Samurajerna var väl medvetna om detta, och bar en mycket sofistikerad rustning, vilken både gav maximalt skydd, men också var förhållandevis lätt och smidig, vilket medförde at samurajerna utan problem kunde utnyttja sin snabbhet och smidighet till full effekt även då de bar rustning. Konstruktionen var tämligen enkel, men kom att förfinas genom århundradena till att bli mycket funktionell. Metallstycken i olika storlekar sammanfogades med silke och läder vilket gjorde rustningen som sagt lätt och smidig men också mycket tålig. Vissa delar stärktes med större metallbitar, och vissa rustningar hade delar av ringbrynja framförallt vid leder och andra områden där rörligheten var högre. Hjälmen täckte huvud och nacke, och ofta bar man en skrämmande mask för att skydda ansiktet samt att sätta skräck i fienden. Hjälmen var ofta rikt dekorerad, mycket för att vanliga soldater skulle kunna hålla koll på var deras ledare var någonstans. Även då man inte slogs var rustningen viktig. Den var lika mycket en statussymbol som skydd, och användes även i ceremoniella sammanhang. Att bära en vacker och välgjord rustning var ett tecken på en hög rang, och bäraren förväntade sig bli bemött därefter.

Så. Otroligt. Snyggt.

Samurajernas historia, deras uppgång…

Samurajklassen blev tydligt definierad för snart tusen år sedan, då de nämns i olika texter och krönikor. Under denna tidiga period verkar samurajklassen ha haft flera uppgifter, och inte alltid som krigare. En stor del av den högre administrationen sköttes av samurajer, vilka alltså mer agerade högre uppsatta tjänstemän. De var beväpnade, men huvudsysslan behöver alltså inte ha varit av krigisk karaktär.

Detta kom dock att förändras under hög- och senmedeltiden. Samurajerna blev nu en uttalad krigarelit, med strid som huvuduppgift. Det var under denna tid som bushido utformades och de kända samurajidealen fastställdes. Då kejsaren, och även senare shogun, förlorade i makt och inflytande till länsherrarnas favör kastades Japan in i en tid av ständiga konflikter och inbördeskrig. Detta höjde krigarens status, och främst naturligtvis samurajernas. De ofta långvariga och skiftande krigen gjorde det möjligt för enskilda samurajer att klättra uppåt på samhällsstegen och tillskansa sig och sin ätt en högre ställning, både politiskt och ekonomiskt. Under denna tid, ungefär mellan år 1400 till år 1600, kan man med fog säga att samurajernas glansperiod var. Under denna mycket våldsamma period var de utan tvekan det japanska samhällets verkliga elit, och beundrades men kanske framför allt fruktades av den övriga befolkningen.

Dock, då den mäktige Tokugawa grep shoguntiteln och införde nya strängare regler förändrades samurajernas situation och förutsättningar. Tokugawashogunatet begränsade länsherrarnas makt, och forcerade därmed fram en lång period av fred i Japan. Då krigen och konflikterna därmed minskade och så småningom helt försvann, började krigareliten, samurajerna, bli onödiga.

…Och fall

Freden under Tokugawashogunatet innebar att samurajerna i allt högre utsträckning fick omstrukturera sig och i viss mån återgå till sina uppgifter som administratörer. De behöll sin status, men allt fler samurajätter blev nu tjänstemän om än med två svärd i bältet. De hade fortfarande samma rättigheter, men kunde inte erhålla makt och inflytande genom våld på samma sätt som tidigare, utan fick avancera genom kunnighet och flit. År 1868 tvångsöppnas Japan av amerikanska handelsbolag, och en omfattande moderniseringsprocess inleds. Samurajernas rätt att bära svärd försvinner, och i det allt mer moderna samhället blir de samurajer som fortfarande ser sig som främst krigare levande anakronismer. De nya samhällsstrukturerna som ett industrialiserat samhälle innebär hade inte rum för den privilegierade krigareliten, och samurajernas status och makt föll. Vissa samurajätter anpassade sig dock till den nya tiden, och i dagens Japan är många högt uppsatta personer, både inom näringslivet och inom politiken, av samurajätt.

Samurajer i populärkultur

Trots att samurajerna inte finns längre, åtminstone inte i sin klassiska form, är de tacksamma att väva historier och berättelser kring. Att låta samurajer vara hjältar i olika fiktiva sammanhang är en tradition i Japan, och under 1900-talet har samurajen även blivit en populär karaktär i västvärlden. Detta beror i hög grad på de filmer regissören Akira Kurosawa skapade, vilka sedan 1950-talet visats internationellt. I Kurosawas kölvatten har en stor del japanska filmare, författare och andra konstnärer gjort karriär även utanför Japan, och de har ofta haft samurajteman i sina verk. Naturligtvis förekommer en påtaglig romantisering, men samurajen har likväl blivit internationell, inte bara japansk.

Ninjas

Samurajerna är inte de enda japanska krigarna vilka blivit internationellt kända, minst lika populära och berömda är de japanska ninjas. Det har byggts upp en omfattande mytbildning kring dessa. Vissa historiker menar till och med att de aldrig funnits, men denna teori är mycket svag, och starka argument, inklusive fysiska artefakter, talar för at ninjas existerat, något vi utgår från i detta kursmoment (vill ni veta mer om sådant som kanske inte existerar kan jag rekommendera att ni läser min kurs i Religion B när andan faller på).

Ordet

I Japan användes ytterst sällan ordet ninja. Den mer korrekta termen är shinobi, vilket ungefär betyder ”att försvinna” vilket ju kan tyckas är lämpligt. Ordet ninja bygger på lokala dialekter, och blev populariserat i västvärlden efter det Andra Världskriget, då japansk kultur i allt högre grad började intressera västerlänningar. Att just ninja fick företräde framför shinobi beror sannolikt på att ninja är lättare at uttala, åtminstone för amerikaner. Här kommer ordet ninja användas. Enklast så.

MVG i Idrott.

Ninjaklanerna

Det finns relativt få historiska texter som beskriver ninjas eller deras verksamhet. Detta beror på att ninjas rekryterades ur lägre samhällsklasser, och de japanska krönikörerna var främst intresserade av att beskriva samurajklassen. Det vi vet är dock att ofta var hela ätter ninjas, lite som ett familjeföretag. Flera klaner kan ha förekommit, där man till det yttre var vanliga bönder, fiskare, hantverkare eller handelsmän, men i hemlighet var tränade ninjas (Jag vet, det låter häftigt, kanske beror det på detta at ninjas har en så påtaglig roll i modern populärkultur.). Klanerna var ofta bundna till speciella regioner, framförallt Iga och Koga. Dessa regioner är isolerade och svårframkomliga, vilket medfört att man i vissa byar kunnat utveckla och träna olika för ninjas nödvändiga kunskaper i fred, utan inblandning från överheten.

Klanerna var hierarktiskt indelade, med ett överhuvud, några höga ”officerare” och sedan krigare av olika grader. Olika ninjas hade ofta olika specialiteter, och var därmed olika lämpade för olika operationer. Även kvinnliga ninjas förekom, vilka ofta tog rollen som dansöser, geishas eller prostituerade, för att på så vis komma nära sitt offer.

De första texterna där ninjas nämns är från ganska tidig medeltid, men exemplen är få, och om man skall vara krass, politiska lönnmord har alltid förekommit. Först under senmedeltiden dyker specialtränade agenter upp som kan kallas ninjas, och under de våldsamma århundradena innan Tokugawashogunatet stabiliserade Japan utnyttjades med stor sannolikhet olika ninjaklaners tjänster i ganska hög utsträckning.

Ninjans roll

Ninjas var legoknektar, de hyrde ut sina tjänster till de som betalade bra. De var väl tränade och utbildade i allt som hade med spionage, infiltrering, sabotage och lönnmord att göra, och under våldsamma perioder hade de gott om anbud från olika länsherrar. Det viktigaste för en ninja var att utföra sitt uppdrag och sedan försvinna, helst utan ett spår. De användes när öppen krigföring eller diplomati inte fungerade av olika anledningar, som ett sorts hemligt vapen, ett ess i skjortärmen hos de som hade pengarna och hänsynslösheten att anlita en ninja.

Under Tokugawashogunatet minskade ninjaklanernas möjlighet att bedriva sin verksamhet, men då fanns det ändå behov av deras kunskaper. Den japanska regeringen använde sig av agenter med träning snarlik ninjans till långt in på 1800-talet, och det är inte otroligt att flera ninjaklaner helt enkelt fick staten som fast arbetsgivare.

Utrustning

Precis som samurajerna förknippas med sina vapen och sin rustning var ninjas också beroende av att ha bra utrustning när de ”jobbade”. Huvudstyrka var ninjas förmåga att inte bli sedda, oftast genom förklädnad. Den i populärkultur återkommande svarta (Ibland röda eller vita. Eller hur!) åtsittande dräkten är mer historiskt tvivelaktig, och kommer ursprungligen från en typ av teater, och blev tillskriven ninjas först på 1800-talet i olika äventyrsberättelser och liknande. Ninjas var snarare förklädda med fiendens uniformer, eller som munkar, bönder och ibland till och med kvinnor. Att vara helt osynlig är svårt, men att försvinna i mängden är lättare, ett faktum ninjas utnyttjade.

Resekläder, förstärkta med ringbrynja. Ninja-outfit!

Skall man döda folk är det bra att vara beväpnad, och ninjas hade en bred samling vapen att välja mellan. Katana, alltså det längre samurajsvärdet, var ninjans huvudvapen, men till skillnad mot samurajerna hade de ett mer osentimentalt förhållande till detta vapen. Följaktligen kunde svärdet användas för att underlätta klättring, och svärdsskidan kunde prepareras med irriterande pulver som kunde blåsas i ögonen på motståndare. Det raka ninja-to-svärdet har aldrig brukats, utan är en populärkulturell uppfinning från 1900-talet. Vanligt var olika missilvapen, vilka gav möjligheten att döda på avstånd. Armborst, pilbågar, kastvapen, även eldvapen användes av ninjas med god effekt. De berömda kaststjärnorna, shuriken, utvecklades först av samurajerna som ett distraktionsmoment i strid. Deras effekt är starkt begränsad, och användes inte så ofta av ninjas som det ser ut i filmerna.

Olika former av kemikalier användes också i distraherande syfte. Pulver och bomber, mest för att förblinda motståndaren snarare än att skada, förekom. Bomderna var i princip enkla svarkrutsbomber, och de olika bländande pulvren bestod oftast av peppar, chili och aska. Att använda bomber i dödande syfte var ovanligt, men kan ha förekommit.

Ibland var ninjas tvungna att resa för att nå sitt offer, och därför utvecklades flera typer av dolda vapen. Värjkäppar förekom, liksom verktyg vilka även kunde vara vapen (skäror och hackor typ). Då kunde ninjan utge sig för att vara en enkel obeväpnad bonde om någon skulle vara misstänksam. Det förekom att ninjas klädde ut sig så att vapen kunde gömmas i kläderna. Framförallt munkar och kvinnor var populära maskeringar, då deras klädsel gav stora möjligheter till dolda vapen.

Förutom dessa direkta vapen använde sig ninjas gärna av indirekta vapen. Gifter var flera ninjaklaners specialitet, och ett utmärkt sätt att döda sina offer. Olika gifter har olika effekt, och både sorter som dödar direkt utan att offret hinner säga ett ljud och sorter som dödar offret efter flera dagar utnyttjades.

Ofta förde ninjas med sig vanliga verktig också, så som hammare, mejsel och bräckjärn för att öppna låsta dörrar, eller speciella klor för klättring (och vapen!).

Ninjan i populärkulturen

Ninjas åtnjöt en omfattande popularitet från främst 1970-talet och framåt, med en tydlig peak på 1980-talet. Ett oändligt antal ninjafilmer producerades, den ena sämre än den andra. Ninjas förekom, och förekommer även i litteratur och spel i stor utsträckning, ofta då med starka mytologiserade inslag.

Ninjutsu och andra, mer oseriösa kampsporter åberopar ett arv från ninjas. Detta rör sig mest om bullshit och ett försök att göra pengar, men några få skolor, främst i Japan, verkar ha bevarat kunskaperna som utformades av de äkta ninjaklanerna.

Följaktligen, även om ninjas inte existerar längre (?), har de en populärkulturell funktion som inte är att förakta…

Hello Ninja! Kjoooot!

Källor:

Även i denna text har jag utgått från Ingemar Ottossons och Thomas Ekholms ”Japans historia” (Lund 2008), samt den gamla trotjänaren ”History of World Societies” av McKay med flera. Jag har också använt Monica Braws och Juhani Lompolos ”Samurajerna” (Malmö 2006). Information om ninjas har jag både hämtat från nätet och en bok som jag kopierade när jag var tonåring, men bara själva texten. Vet alltså inte vad den heter. IG på källhänvisning!

Examination

Jag vill att ni som examination på detta moment först och främst tittar på en film som handlar om Japans historia. Samurajer måste ingå i filmen. På lektionen kollar vi på Kurosawas ”Yojimbo”, men ni kan välja en annan film till examinationen om ni vill. Utgå från filmen och lektionerna. Använd gärna fler källor, men var källkritiska. Skriv korta texter utifrån följande teman:

Hur framställs de vanliga människorna i filmen och vad levde de av under denna tid? Beskriv och diskutera.

Samurajerna beter sig på olika sätt. Vilka tecken på bushido kan du hitta i deras beteende? Beskriv och diskutera.

Finns det moment i filmen som inte är historiskt korrekta? Beskriv och förklara varför.

Skriv, avslutningsvis, en kort recension av filmen.

Times New Roman, 12 pts., 1,5 radavstånd. Skriv tills ni är nöjda. Lämna till mig så fort som möjligt. Glöm inte er uppgift i kvinnohistoria. Den vill jag helst ha in före jul. Helst japanuppgiften också!

Japans historia, en kort översikt

Japan är ett land som under de senaste århundradena fascinerat och inspirerat västvärlden i hög grad. Önationen har förvandlats från att vara ett slutet rike med få kontakter med övriga världen till att bli en av de främsta spelarna inom kultur, ekonomi, teknik och politik. Vi skall i detta moment titta lite på landets historia i allmänhet, och några av landets kanske främsta symboler, samurajerna och ninjorna i synnerhet.

Geografi

Japanerna själva kallar sitt land för Nihon eller Nippon, vilket betyder ”Den uppgående solens land”. Vi säger Japan, vilket är resultatet av språkförbistring. Portugiser som på 1500-talet reste till Indonesien träffade där kantonesiska köpmän som kallade öriket Yatboon, vilket portugiserna tolkade som Iapon. engelska sjöfarare hörde namnet, och skrev ned det som Giapan, som senare skrevs Japan.

Enligt myten skapades Japan då gudarna Izanami och Izanagi, från sitt himmelska fäste, doppade ett juvelprytt spjut ned i urhavet. En vattendroppe längst ut på spjutspetsen koagulerade och bildade den första ön, på vilken de båda gudarna nedsteg och snabbt skapade de övriga japanska öarna.

Nu gick det ju inte riktigt till på detta sätt, hur vackert det än låter. I verkligheten bildades de japanska öarna genom seismisk och vulkanisk aktivitet, något som fortfarande gör sig påmint i form av jordbävningar och det faktum att flera av öns vulkaner inte är helt slocknade…

Öarna sträcker sig som ett band från norr till söder, vilket innebär att klimatet kan variera stort inom landet, från tämligen kallt i norr till nästan subtropiskt längst ned i söder. Hela nationen påverkas naturligtvis av att den ligger ute i Stilla havet, inte minst klimatmässigt, med häftiga stormar som återkommande inslag.

Den tämligen magra jorden har lett till en begränsad växtlighet, vilket även märks i jordbruket. Ris har kommit att bli huvudfödan, ofta kompletterad med fisk. Köttkonsumtionen var och är låg, och då många spannmålstyper haft svårt att växa i Japan har man inte haft bröd som en del av basfödan, till skillnad mot de flesta andra kulturer.

Den politiska geografin innebar att man redan under historisk tid delade in nationen i olika län, runt 25 till 30 stycken. Dessa styrdes av länsherrar, vilka i sin tur lydde under kejsaren. Mer om detta senare.

En koagulerad droppe vatten...

Tidigaste befolkningen

Fram till för ungefär 13 000 år sedan var Japan en del av det asiatiska fastlandet, men man har inte funnit några tydliga rester efter permanenta boplatser från denna tid, vilket tyder på en nomadiserande befolkning. Senare, när Japan blivit just öar, har flera etniska grupper slagit sig ned där och så småningom blivit bofasta. Större delen tillhör med stor sannolikhet samma grupp som befolkade Kina och Korea, men några kan ha kommit från Sydostasien. Längre norrut levde en annan grupp, vilka kallas ainu. Dessa har inte mongolskt utseende, utan stammar troligen från Sibirien. Ainu trängdes successivt undan, och befolkar nu endast Japans nordligaste ö, Hokkaido.

Den tidiga befolkningen levde ett halvnomadisernade liv, och växlade troligen boplatser ett par gånger om året, beroende på årstid. Jakt och fiske bedrevs, samt enklare jordbruk. En hel del keramik har återfunnits från denna tid, vilken användes för att lagra mat i enkla jordkällare, i princip bara övertäckta gropar i marken.

Religionen var en form av shamanism, där man dyrkade naturandar och förfäder, och rester av denna religion kan återfinnas ända in i vår tid, i form av traditionsfragment och liknande.

På många vis påminner den tidiga japanska befolkningens livsstil om de flesta folks under denna tid, vilket visserligen inte gör den ointressant, men vi skall ändå röra oss framåt i tiden, till ännu mer lockande århundraden…

Politik

Den japanska politiska historien karaktäriseras av maktkamp och konflikt, men även enighet. Befolkningen har alltid varit indelad i olika klaner, där vissa har utmärkt sig som synnerligen framgångsrika då det handlat om att skaffa sig makt och inflytande. Klantänkandet höll i sig länge, och även om det moderna Japan inte längre är ett klansamhälle kan man ana vissa tendenser till detta i fråga om social uppdelning och politisk och ekonomiskt engagemang. Förutom klanerna och deras maktkamp är två karaktärer genomgående inom detta område, som de mäktigaste aktörerna, kejsaren och shogunen, vilka nedan presenteras närmare.

Enligt myten är den japanska kejsarätten ättlingar i rakt nedstigande led till solgudinnan Amaterasu, och har bildat en obruten kedja av regenter som hållit makten i över två och ett halvt årtusende (är utan tvekan den äldsta kända dynastin i regeringssammanhang). Detta bör man ta med en nypa salt, då det troliga är att kejsaren från början bara var ledare för den klan vilka dyrkade solgudinnan och hävdade släktskap med denna. När flera klaner anslöt sig till denna mäktiga klan kom ledaren att bli överhuvud för samtliga, och troligen också överstepräst. Detta skedde troligen inte för två och ett halt tusen år sedan, utan snarare någon gång på 300- eller 400-talet. Vidare är den obrutna ätten inte speciellt trolig, då framförallt under kejsardömets första århundraden dynastiskiften troligen förekommit, men som senare fallit i glömska. Att kejsarätten saknar släktnamn försvårar forskning, men att det är den äldsta härskarätten i världen är i princip obestridbart.

Det japanska ordet för kejsare är tenno, vilket är intressant då det är könsneutralt. Detta innebär att den japanska tronföljden inte varit bunden till ett kön, vilket oftast varit fallet i andra kulturer. Fram till år 770 var åtminstone fem härskare kejsarinnor, men sedan dess har bara två kvinnor suttit på kejsarposten, Meisho år 1630-1643 och Gosakuramachi år 1763-1770. Idén om kejsare var med största sannolikhet inspirerad från Kina, men då kejsaren i Kina visserligen var mäktig, var han möjlig att avsätta. Den japanske kejsaren hade ett gudomligt mandat, vilket gjorde posten okränkbar. Japans kejsare kunde helt enkelt inte störtas.

Under flera århundraden var kejsaren en politisk och religiös härskare, och hade en närmast total makt. Dock, detta kom att förändras under medeltiden då shogunen kom att bli den verklige härskaren.

Ordet shogun är en förkortning för Sei-i Taishogun, vilket ordagrant betyder ”barbar-underkuvande stor general”. Shogun var alltså en militär överbefälhavare, den som hade makten över Japans väpnade styrkor. Han var officiellt lydande under kejsaren, men under 1200-talet kom dessa maktförhållanden att förändras. Shogunen forcerade fram förändringar, vilket gjorde att allt större politisk makt tillföll honom. Inte bara var han högste befälhavare, han hade även ansvar för polisväsendet samt att driva in skatter, vilket naturligtvis kunde vara mycket lönsamt. Kejsaren var fortfarande på topp i teorin, men i praktiken fungerade kejsaren bara som en marionettdocka, vars främsta funktion var som symbol och i ceremoniella sammanhang. För att verkligen stärka sin makt avsatte shogunen stora delar av kejsarens hov och stab, vissa blev till och med avrättade utan tydliga grunder, och i stället etablerade sina egna tjänstemän på samhällets viktiga poster. Detta innebar att kejsaren inte skulle kunna genomföra ett återtagande av makten, för det fanns helt enkelt inga som kunde hjälpa honom med detta.

Att shogunen kunde bli så mäktig berodde i stor del på det dåtida japanska samhällssystemet. Detta var en strikt feodalism, väldigt hierarkiskt utformad, där lojalitet byttes mot landområden. Då en vasall svor lojalitetsed till en länsherre, en daimyo, fick han således en bit mark och rätten att styra över denna. Markområdet gick i arv, men det gjorde inte lojalitetseden. Eller snarare, det gjorde den, men en ed svuren av ens farfars far kanske inte känns så viktig att hålla…

Efter inte lång tid började därmed olika länsherrar kriga mot varandra och ibland även mot shogunen, för att själva bli mäktigast. Detta ledde till att shogunatet under 1400-talet blev allt svagare, och shoguntiteln allt mer kom att bli som kejsartiteln, det vill säga mer som en symbol, men i realiteten helt maktlös. Starka länsherrar styrde i princip själva över sina län, och brydde sig inte om vad överheten sade. Under nästan 150 år saknade därmed Japan i princip centralmakt, och var på ett sätt helt splittrat. Samtidigt rådde en tänkt enighet, med fokus på kejsaren. Alla hyste en typ av lojalitet till denne, kanske då han inte spelade någon politisk roll, och kejsarätten behöll tronen, mer eller mindre oberörda av tumultet som rådde.

Under denna period kunde driftiga krigare klättra på samhällsstegen, en möjlighet som fanns där på grund av de kaotiska förhållandena. Det var mycket under denna tid som samurajidealet växte fram, något vi skall titta på senare.

Dock, efter alla krig och maktkamper tillträdde år 1603 en ny shogun, som var den förste i det mäktiga Tokugawashogunatet. Detta shogunat skulle sitta tills shogunatsystemet helt avskaffades i slutet på 1800-talet. Tokugawashogunerna införde en strikt kontroll över länsherrarna. Den bästa metoden att få dessa småhärskare att foga sig var att hålla deras familjer som gisslan. Om man inte följde shogunens diktat dödades ens fru och barn, något som medförde att länsherrarna böjde sig inför makten. Ytterligare ett maktmedel var att helt enkelt begränsa länsherrarnas ekonomi. Deras möjligheter att själva ta en del av skatten från bönderna inskränktes, och de blev skyldiga att bekosta sina borgar och resor själva. Vidare tvingades de att under sex månader varje år lämna sitt län för at tjänstgöra direkt under shogunen. Tokugawashogunatet begränsade inte bara länsherrarnas makt, även kejsarens redan svaga inflytande snöptes ytterligare genom ännu fler lagar och förordningar. Dessutom drabbades de olika religiösa samfunden av hårdare regler. Inte minst de mäktiga buddhisttempel som i princip kunnat styra över sig själva fick känna på Tokugawashogunens nya ordning, vilket ledde till stort missnöje bland munkarna. Dessa förändringar och begränsningar innebar dock att Japan stabiliserades avsevärt, något framförallt de ofta svårt förtryckta bönderna uppskattade.

Ekonomi

Som tidigare framgått är Japan ett tämligen kargt land, med begränsade näringsmöjligheter. Detta har inneburit att en handel med fastlandet, primärt Kina och Korea, under lång tid varit nödvändig. Samtidigt har Japan ofta praktiserat en mer eller mindre påtaglig isolationism, med förbud mot utländska kontakter som resultat, vilket framförallt européerna haft svårt att hantera.

Redan under Yayoiperioden (ca 250 f Kr.- 250 e Kr.) importerades framförallt metallföremål från Kina till Japan. Verktig och vapen av järn har återfunnits, men även lyxartiklar som bronsspeglar och smycken var populära handelsvaror. Japanerna lärde sig snabbt konsten att bruka järn, men handeln upphörde inte för det. Japaner färdades så småningom, under medeltiden, till stora delar av Sydostasien, och levde i mindre enklaver på Filipinerna, i Kina, i Indonesien, i Siam (nuvarande Thailand) och vissa så långt bort som i Indien, och levde på handel. Framförallt kinesisk kultur kom att påverka den japanska under denna tid.

År 1543 landsteg de första européerna (Vissa menar att det var några där redan 1530, men inga historiska belägg stödjer detta påstående.), spanjorer och portugiser på Japansk mark. Deras huvudmål var inte enbart handel, utan även i hög grad att kristna japanerna. Den katolska kyrkan bedrev en intensiv mission på den tiden, mycket för att konkurrera ut den nya protestantismen, och Japan var ett tacksamt mål. Trodde man. Problemet var att missionen, som först gick bra, skedde genom löften om fördelaktiga handelsavtal. Flera länsherrar konverterade till kristendom, i hopp om att snart kunna få ta del av europeisk teknologi (Främst vapenteknologi, skjutvapen var mycket, mycket sällsynt i Japan.). Tyvärr lovade ofta missionärerna mer än vad de kunde hålla, och då de dessutom började bete sig nedsättande och förolämpande mot den buddhistiska majoriteten, blev japanerna mer och mer fientligt inställda mot västerlänningarna. Detta utnyttjades av engelsmän och nederländare. Handelsmän från dessa länder visade sin fiendskap mot katolikerna, vilket ledde till att de fick vissa handelsrättigheter. Dock, shogunatet blev allt mer misstänksamt mot européerna och på 1630-talet införde Tokugawa sakoku-lagen (sakoku betyder ”det isolerade landet”), vilken i princip stängde gränserna kring Japan. Ingen Japan fick lämna landet, och de tiotusentals som bodde utomlands fick inte komma hem. Fartygskonstruktionen begränsaes, inga oceangående fartyg byggdes, och man fick bara segla längs kusterna. All utländsk närvaro förbjöds, med några få undantag. Nederländarna hade stöttat shogunen under ett upprorsförsök, så de fick vara kvar, i ytterst begränsat antal på några få platser. Detta mycket då de också försäkrat om att de inte var intresserade av religion, enbart av handel. De försåg japanerna med trä, kinesiskt siden, pälsar och teknologi (klockor och glasögon till exempel), och fick i utbyte koppar, silver och lackarbeten. Japans självvalda isolationism pågick fram till 1800-talet, vilket retar framförallt västvärldens stormakter, som vill bedriva handel. Isoleringen bryts 1853 då amerikanen Matthew Perry (heter inte han som spelar Chandler i ”Vänner” det?) seglar till Edo, nuvarande Tokyo, och kräver handelsavtal. Hans främsta argument är de kanonbåtar han har med sig. Japanerna är under de omständigheterna villiga att förhandla, och öppnar två hamnar för handel. Japanerna vänder snabbt ”förlusten” till sin fördel. De avancerar stort och blir den framstående handelsnation de är i dag.

I Japan hade man i historisk tid en tämligen låg syn på handelsmän. De var inte öppet föraktade, men att syssla med handel medförde mycket låg status. De var dessutom så få, att de flesta länsherrar inte ägnade dem speciellt mycket uppmärksamhet, vilket rent konkret innebar att handelsmän, i princip var skattebefriade. Etta innebar att vissa handelsfamiljer kunde bli mycket rika, och ibland lånade ut pengar till länsherrar och deras vasaller. Denna utlåningsverksamhet var dock riskfylld, då en länsherre kunde, med lagens rätt, helt enkelt bestämma sig för at han inte behövde betala sin skuld.

En viktig faktor i japanernas överlevnad, och i alla folks överlevnad, är födan. Den tidigaste befolkningen ägnade sig en del åt jakt, men jordbruk visade sig vara en mer pålitlig näringsgren. Japans ofta magra jord gör det svårt att odla brödsäd, men att odla ris fungerar utmärkt, vilket medfört att ris blivit den centrala råvaran i japansk kosthållning. Med största sannolikhet började ris odlas av immigranter från fastlandet för över tre tusen år sedan (samma gäng som drev bort ainu-folket), och sedan dess har risodlingstekniken förfinats av japanerna. Förutom ris är fisk en viktig del av det japanska näringsintaget, och var nödvändigt förr i tiden, då ingen import av mat förekom. Även te har kommit från fastlandet. Första gången te dracks i Japan var då den buddhistiske munken Bodhidharma (som för övrigt också grundade zen-buddhismen) kom till Japan från Kina på 500-talet. I zenbuddhistisk teknik skall man meditera väldigt länge, och då Bodhidharma försökte meditera i tre dygn somnade han bara, vilket irriterade honom. Enligt myten gjorde han ganska äckliga saker, som jag inte tänker gå in på, men resultatet var teblad, på vilket Bodhidharma bryggde te, drack, och höll sig pigg nog att meditera sina tre dygn. Oavsett sanningen i denna historia infördes tedrickandet i Japan på 700-talet, då man under denna period tog efter allt kinesiskt. Dock, då vurmen för det kinesiska snabbt försvann föll även tedrickandet i glömska. Det återupplivades först på 1100-talet då en buddhistisk munk botade en shoguns baksmälla med en kopp te, och sedan dess har japanerna varit flitiga tedrickare (Tedrickande är ett tecken på en högkultur. Jämför med kaffekulturerna…).

Det är gott med te.

Det moderna Japan växer fram

Under många år var alltså Japan isolerat, och stannade mer eller mindre i utvecklingen. Då och då fick man se vad som hände i övriga världen via nederländska handelsmän, men en konservativ politik förhindrade att japanerna själva tog del av och bidrog till denna utveckling. Dock under 1800-talet öppnades deras ögon, och japanerna, eller snarare deras ledare, ställdes inför ett beslut: Köra på som vanligt, och då riskera att bli helt akterseglade av övriga världen, samt att ådra sig de olika moderna stormakternas ilska (Flera stater, främst Nederländerna, Ryssland och USA hade redan varnat Japan för att deras isolationspolitik skulle kunna bli ödesdiger för nationen.) eller modernisera och reformera samhället, och på så vis försöka hålla en tätposition. Valet var enkelt, varför Japan genomgick en radikal moderniseringsprocess under 1800-talet.

Den ovan nämnde amerikanske kaptenen Perry öppnade som sagt i princip med hot om våld Japans portar. Efter en första chocken, vilken man kan ana var ganska total då svärdbärande samurajer med traditionell klädsel mötte modern krigsteknologi, anpassade sig japanerna snabbt till den nya ordningen. Många historiker har studerat just denna omställning, med frågan hur det kom sig att Japan kunde moderniseras så kvickt, då andra asiatiska länder såsom exempelvis Kina var betydligt mer trögstartade. Jämförelsen med andra länder haltar en smula, då man betänker at Japan visserligen var isolerat, men långt ifrån underutvecklat. Flera faktorer spelade den japanska moderniseringsprocessen i händerna.

Till att börja med hade japanerna en förvånansvärt hög bildningsnivå. Man räknar med att under mitten av 1800-talet var runt 45 procent av männen och 20 procent av kvinnorna i Japan läskunniga. Jämfört med samtida Sverige var detta lågt, men om man jämför med andra framstående industrinationer, exempelvis Storbritannien, var Japans nivå jämbördig. Orsaken till den höga läskunnigheten var de många tempelskolorna, av vilka det fanns runt 10 000 i hela landet.

Vidare hade ökade sociala och ekonomiska klyftor på landsbygden medfört att det fanns många jordlösa, vilket är en förutsättning för en tillräckligt stor grupp blivande industriarbetare. Dessutom fanns det en tydlig och tämligen framgångsrik klass av handelsmän.

Dessutom hade Japan en stark centralmakt i Tokugawashogunatet, som hade medfört en lång period av relativ fred och stabilitet. Tokugawas reformer och begränsningar för de religiösa samfunden medförde också att dessa, oavsett om de var buddhister eller shintoister, inte kunde förhindra reformer, något just religiösa organisationer annars är bra på. Modernisering gynnar sällan religion, om man säger så.

Samurajklassen hade omvandlats till en tjänstemannaklass, men de bibehöll sin disciplin och sin pliktkänsla. Japan var på många vis en meritokrati, där man tillsattes på poster på grund av skicklighet snarare än börd, vilket medförde en dynamisk ambition, där de gamla bushidoidealen dessutom fungerade utmärkt, om än i civil form.

Japan hade genom historien (bortsett från den tvångsavslutade sakoku-isoleringen) varit öppet för påverkan utifrån, främst från Kina. Japanerna hade lärt sig att, som en liten önation, kunde de bara vinna på att lära sig av andra och var därmed vana vid och bra på att ta till sig nya idéer, något de fortfarande är.

De stora förändringarna oroade många. Strömmen av europeisk och amerikansk kunskap var visserligen gynnsam, men många såg det som anti-japanskt. En nationalistisk rörelse bildades, och de slog sig samman med de kejsartrogna. Allteftersom moderniseringsprocessen rullade på blev shogunatet allt svagare. Vissa nationalister genomförde attentat mot utlänningar, vilket visserligen förbistrade förhållandena något, men inte hindrade utvecklingen. De utländska handelsbolagen och deras japanska allierade fick hjälp av kanonskepp, och även utvecklingsmotståndarna insåg att de måste lära sig om modern vetenskap för at nationen skulle överleva. Många ledande japaner enades att utvecklingen var nödvändig, men vidhöll att det var viktigt att bibehålla den japanska kulturen. ”Japansk etik, västerländsk teknik” blev ett slagord, och i och med detta hindrade i princip inget Japan att ta steget in i industrialismen.

Nationalism och krig

Vid förra sekelskiftet var Japan en fullt industrialiserad och modern nation, jämförbar med flera väststater på alla plan. De traditionella religionerna fanns kvar, men en ny riktning hade börjat konkurrera med dem, en starkt politiserad variant av shintoism, vilken man skulle kunna kalla nationalshintoism. Anhängarna menade att japanerna var störst bäst och vackrast (känns ju igen från flera andra håll…), och att de därmed hade rätt at expandera sitt inflytande, på andra folks bekostnad. Det japanska självförtroendet var på topp, inte minst då man besegrat den europeiska stormakten Ryssland i det Japansk-Ryska kriget år 1904-1905, varför japanska styrkor började ge sig in i det asiatiska fastlandet och snart ockuperade delar av Kina (Manchuriet), samt expanderade i det Stilla Havet. Japan satsade på att bli ett gigantiskt imperium, som helt skulle dominera Asien och på så vis knäcka ryggen på det så mäktiga brittiska imperiet. Denna expansion pågick under 1930-talet utan att alltför många västmakter brydde sig så mycket om det. Att vara elak mot kineser (och det var japanerna, i hög grad) ansågs inte vara så farligt, då ju även européer gärna var det. Dock, då det Andra Världskriget utbröt och Japan allierade sig med Nazityskland, började framgångarna vändas till motgångar.

Japanerna valde att anfalla USA genom den berömda attacken mot flottbasen Pearl Harbour på Hawaii, och under några år var de japanska styrkorna framgångsrika. Dock, USA lyckades forska fram atombomben, och efter att ha förintat städerna Hiroshima och Nagasaki, med hundratusentals civila dödsoffer som resultat, tvingades Japan lägga ned vapnen. För många nationalister var detta oerhört. De skulle ju vara oövervinnerliga, och nu fick de spö av barbarer. Japan tycktes stå inför oåterkallerlig fördömelse, men, snart var de på fötter igen.

Atombomber är inte OK.

Efter kriget omstrukturerades samhället under amerikansk översyn, och kom att bli en av Asiens främsta demokratier. Den krigiska nationalismens energi riktades in på fredlig ekonomisk expansion, och det japanska ekonomiska undret resulterade i att japanska intressen är en av dominanterna på det världsekonomiska fältet. Detta utan militära påtryckningar! Imponerande!

Japan är i dagsläget en ultramodern stat, med en av världens högsta levnadsstandarder. Den japanska demokratin är stark, och kanske på grund av förlusterna i det Andra Världskriget är Japan också ett av de länder som starkast förespråkar fredliga lösningar i internationella konflikter, och som hårdast fördömt spridningen av kärnvapen. Den japanska kulturen finns kvar och är stark, men man har ändå tagit till sig influenser utifrån, samtidigt som framförallt västvärlden fått många influenser från japanerna. Fred och frihet. Jättegulligt. Men inte så spännande. Därför skall vi åter blicka bakåt till Japans våldsamma förflutna, och kolla in de allra hårdaste, samurajer och ninjas! Sayonara!

Källor:

I denna text har jag utgått från Ingemar Ottossons och Thomas Ekholms ”Japans historia” (Lund 2008), samt den gamla trotjänaren ”History of World Societies” av McKay med flera. Jag kan också varmt rekommendera alla historiska filmer av Akira Kurosawa, då kanske främst ”De sju samurajerna” från 1954, som är utan tvekan den bästa samurajfilmen någonsin.

Kvinnohistoria II: ”Det svaga könet”

Som vi sett har kvinnan med stor effektivitet hållits undan att alltför aktivt deltagande i samhällets utveckling. Undantagen, det vill säga kvinnliga potentater, har varit få, och den struktur dessa individer har agerat i har alltid varit modellerad efter patriarkala mönster. Även inom det privata ekonomiska fältet, där kvinnans inflytande tillåtits vara större, har oftast mannen varit den officiella dominanten.

Samtidigt har kvinnan naturligtvis, och i detta fall använder jag ordet naturligtvis i dess grundläggande betydelse, utgjort en stor lockelse och fascination för män, alltså de som formulerat reglerna. Ofta har en form av hatkärlek varit påtaglig, inte sällan kallad ”madonna och hora-komplexet”. Denna kluvna inställning är mycket påtaglig i vissa kulturer, mindre i andra. Mycket ofta skiljer sig inställningen även inom en kultursfär, och kan då sägas bero på klasstillhörighet (en parallell mellan kvinnors kamp för sina rättigheter och klasskamp är svår att undvika, även om många politiker på högerkanten gärna försöker) och ekonomisk status.

I denna del av momentet skall vi främst titta på hur man betraktade kvinnan, primärt ur ett medicinskt perspektiv. Det hade varit väldigt intressant att även studera det estetiska perspektivet, och se hur den ideala kvinnokroppen har framställts genom århundradena, men detta kommer vi i hög grad att återända till i senare moment, så ni får hålla er till tåls, fashionslaves…

Organismen kvinnan

Att människan har intresserat sig för hur den egna kroppen är konstruerad och fungerar är inte konstigt. Då och då går vi sönder eller blir sjuka, och ett hum om hur vi är skapta underlättar reparationerna. Givetvis har våra kunskaper om kroppen, under större delen av människans existens, varit ganska vaga när de varit som bäst. I äldre medicinska skrifter kan vi visserligen hitta en hel del kloka och korrekta iakttagelser, inte minst om man studerar de verk medeltida muslimska läkare lämnade till omvärlden, men vi kan också hitta fullkomligt vansinniga idéer. Förr trodde många exempelvis att de inre organen rörde sig fritt inne i kroppen, eller att man vid sjukdom mådde bättre om en del av ens blod tappades ut. Värre exempel finns. Lyckligtvis började man under tidigmodern tid och framförallt under upplysningen och senare anta en betydligt klokare syn på människokroppen, vilket vi skall vara glada för i dag. Man studerade med allt större framgångar kroppens system och funktioner, och fick kunskaper om mer och mer avancerade kroppsliga processer. Även det mänskliga psyket och dess möjligheter till sjukdomar började under 1800-talet undersökas, och man började skönja mönster och kopplingar mellan kropp och psyke vilket gör att vi i dagsläget har alla möjligheter att må bättre än människan någonsin gjort. Den medicinska vetenskapen har utan tvekan avancerat på bara några hundra år, vi lämnade medeltidens irrläror bakom oss och förstod hur våra kroppar verkligen fungerade. Våra manliga kroppar alltså. Kvinnans kropp, och även hennes psyke, var till för inte länge sedan, och här talar vi en bra bit in på 1900-talet, en vetenskaplig vildmark dit bara några få forskare vågade sig, med risk för at sätta sin trovärdighet och karriär på spel.

Det verkliga, vetenskapliga, även om denna term kanske är väl generös i sammanhanget, intresset för och forskningen kring kvinnans fysik och psyke inleddes i princip på 1800-talet. Detta har sin största förklaring inte så mycket i medicinalvetenskapens landvinningar, utan faktiskt i den nya samhällsstrukturen i samhällsklasser. Tidigare, då samhället var indelat i stånd, betraktades kvinnan som en visserligen mystisk men generellt likartad varelse, oavsett hennes samhällsposition. När klassamhället växte fram började man göra en allt mer påtaglig skillnad mellan människor i allmänhet, och kvinnor i synnerhet. Följaktligen menade många läkare att kvinnor ur överklassen, medelklassen och underklassen var väsensskilda från varandra, och etta både fysiskt och psykiskt, med olika styrkor men framförallt olika svagheter. Om man sedan jämförde med män var olikheterna naturligtvis enorma. Skillnaden mellan män och kvinnor ansågs av många nästan vara som mellan två arter. Ej att förglömma är att man under denna tid också menade att människor av olika rasgrupper som man kallade det också var tydligt särpräglade och hade en högre eller lägre evolutionär kvalitet. Att rangordna och klassificera in människor i olika fack hörde tiden till.

Så vad var kvinnan? Till att börja med, vilket alla bekanta med vetenskaplig metod naturligtvis redan vet, måste man, om man skall studera något ha någon form av referenspunkt, något at jämföra och förhålla sig till. Skall man studera temperaturer är det bra att känna till och använda sig av, säg, nollpunkten, och skall man mäta hastighet, storlek, eller vad som helst, måste man ha en bas att utgå ifrån. Då man forskade om kvinnor utgick man från mannen. Detta innebar att mannen alltid var norm, och i regel inte vilken man som helst, utan den vite europeiske mannen. Allt som avvek från de, oftast förståeligt tänkta och standardiserade snarare än realistiska, värden som denne ansågs representera sågs som abnormiteter och tecken på lägre utvecklingsnivå. Detta medförde att fullt naturliga, av naturen fulländade, kvinnliga kroppsfunktioner, sågs som mer eller mindre sjukdomstillstånd, då de inte stämde överrens med en manlig norm.

De största skillnaderna mellan män och kvinnor ligger som bekant i reproduktionsorganen, i våra könsdelar. Att dessa delar sedan påverkar andra delar av kroppen (Exempelvis hormoner som sätter igång könsmognad påverkar mycket annat, något som jag gissar att just ni, tonåringar, är väl och i många fall pinsamt, medvetna om.) var läkarna medvetna om, men tillskrev ofta det kvinnliga könets, primärt hennes livmoder, en enorm påverkan på hela den övriga organismen. Kvinnan var i betydligt högre grad än mannen en könsvarelse, och hela hennes existens, hela hennes natur, styrdes av könets tillstånd.

Evil!

Stor tankemöda lades ned på att försöka definiera kvinnans natur, och om man bortser från en del verkliga dumheter etablerades tre starka teorier. I korthet såg de ut enligt följande, med reservation för vissa variationer och undantag:

Den anatomisk-fysiologiska modellen

Charles Darwin beskrev i sin ”Om arternas uppkomst” (1859) hur olika djurarter utvecklats ur lägre stående arter, så även människan. Dessa teorier hade enorm genomslagskraft, och kom även att påverka forskningen om kvinnan, från mitten av till slutet av 1800-talet. Hon, liksom alla människor som inte var vita europeiska män, jämfördes med normen och konstaterades skilja sig från denna. Den vite mannen, som ansågs när man dragit Darwins evolutionslära till sin spets vara den högsta evolutionära stegpinnen, tillskrevs karaktärsdrag som styrka, förnuft och intelligens, medan andra rasgrupper menades vara mer intuitiva, känslostyrda och benägna att imitera högre raser. Dessa drag tillskrevs även kvinnan, vilket gjorde henne jämförbar med lägre raser. Kvinnan hade alltså, enligt denna logik, stannat på ett lägre evolutionsstadium än mannen. Anledningen låg i att hela kvinnans organism var fokuserad på reproduktion, vilket gynnade rasen men hämmade henne som organism.

Dessa tankar kombinerades med en anan populär idé under denna tid, nämligen idén om livsenergins konstans. Denna tanke innebar att alla människor hade en viss mängd energi, och beroende på hur denna spenderades påverkades individens utveckling. Då kvinnans energi fokuserades i hennes könsdelar, speciellt under menstruation och under graviditet, minskade hennes energimängd till andra områden, såsom hjärnans utveckling. Vidare menade man att kvinnan just under menstruation generellt var så ”irriterad” i könsdelarna att hjärnan stördes i sin funktion, varför framförallt unga kvinnor inte skulle överbelasta hjärnan (läs ”studera”), då detta kunde påverka hennes reproduktiva energi negativt och hon, om det ville sig illa, kunde bli steril.

Inom denna teoribildning såg man hela kvinnans kropp som diametralt annorlunda än mannen, och detta tog sig främst uttryck i kroppens konsistens (!). Män var hårda, inte minst i muskler och könsdelar, medan kvinnan var mjuk. Till och med då det gällde sjukdomar var män och kvinnor olika. Då män var sjuka var sjukdomen lokal, typ blindtarmen, men hos kvinnor var sjukdomar oftast mer flytande och spridda i hela hennes organism, och tog sig både fysiska men även psykiska uttryck.

Den gynekologiska modellen

Denna modell, som var vanlig till slutet av 1800-talet men vars idéer ändå förekom och tillhörde det allmänna medvetandet till 1930-talet fokuserade sig om möjligt ännu mer på just de kvinnliga könsdelarna, primärt livmodern. Detta organ jämfördes ofta med, och betraktades nästan som en egen organism som inte bara rörde sig fritt inne i den kvinnliga kroppen (Det ni tjejer, när hade ni livmodern i nacken senast?) utan också utövade närmast total kontroll över kvinnans övriga funktioner, fysiska som psykiska. Här jämfördes kvinnan med mannen. Mannen har sina könsdelar utanpå kroppen, vilket medförde att mannen kunde kontrollera detta och därmed hade styrkan att agera förnuftigt och rationellt, vilket kvinnor, hårt ansatta av sin egen könsdrift, alltså inte kunde.

Tvångsintagen hysterisk kvinna.

Då livmodern var ett så dominerande organ i kvinnokroppen menade läkarna att samtliga nervimpulser i princip sändes ut eller styrdes via denna. Man jämförde livmodern med en telegrafstation som skickade meddelanden till alla viktiga instanser i en nation, en sorts kroppslig sambandscentral unik för kvinnan. Detta innebar att samtliga åkommor berodde på störningar i könsdelarna. Allt, från nymfomani och kleptomani till onani och huvudvärk ansågs bero på missförhållanden i livmodern. Kvinnor som menstruerade, var gravida eller just ingått i klimakteriet troddes exempelvis vara mer benägna att begå brott. En läkare obducerade kvinnor som dött på ett mentalsjukhus och kunde konstatera att en tredjedel hade sjukliga förändringar i underlivet. Att man lade in tydliga moraltankar i denna modell är tydlig. En kvinna som onanerar, vilket ansågs skamligt och onaturligt, riskerade att bli mentalsjuk. Att drabbas av hysteri, alltså agera okontrollerat och irrationellt, eller till och med drabbas av olika närmast epileptiska anfall, berodde helt på livmodern (hystera, livmoder på grekiska). Just hysteri var en mycket vanlig diagnos på kvinnor under denna period, och var förklaring till det mesta då det gällde kvinnors åkommor.

Idén att livmodern var centrum i den kvinnliga organismen ledde också till att man trodde sig kunna bota allt genom att behandla könsdelarna. Kunde exempelvis hysteri framkallas av olika former av tryck mot underlivet, borde man kunna bota denna genom att göra på samma vis, men på ett gynnsamt vis. Att bota hysteriker genom olika former av underlivsmassage blev vanligt, och man menade att det bästa botemedlet mot flera åkommor, men kanske hysteri i synnerhet, var en rejäl orgasm.

Teknikens under.

Den neurologiska modellen

Den tredje modellen, som så att säga avlöste de två tidigare (även om dessa i hög grad låg kvar länge, om än inte i det vetenskapliga toppskiktet), byggde på den ökade kunskapen om nervsystemet man fått under det förra sekelskiftet. I princip byttes livmodern och dess verkningar på kvinnokroppen ut mot det sköra, mycket sköra, kvinnliga nervsystemet. Man menade att kvinnans nerver, till skillnad mot mannens, inte klarade av att fördela och reglera kroppens energiflöden, varför obalans lätt kunde uppstå, med fysiska och psykiska åkommor som följd. Efter det Första Världskriget avlöstes den neurologiska modellen av den psykologiska modellen, vilken bygger på Sigmund Freuds teorier och praktik. Denna modell var snarlik den neurologiska modellen, och kan sägas vara en del, om än uppdaterad version, av denna. Sjukdomstillstånden berodde dock inte på felfördelad energi utan på olika trauman eller sexuell förträngning, och botades bäst genom psykoterapi.

Sjukdomstillstånd som livsstil

Som kanske framgår var vetenskapen om kvinnan och hennes sjukdomar knappast vad vi i dagsläget skulle kalla seriös. Olika, vitt skilda symptom, behandlades på samma vis, eller så behandlades samma sjukdom med helt olika metoder. En tendens började dock anas under 1800-talet, alltså som en direkt påföljd av det nya klassindelade samhället: Kvinnor ur medelklassen och även ur överklassen levde ofta i ett ständigt sjukdomstillstånd. Ofta var sjukdomarna just av de långvariga, svårbehandlade slaget. Ofta var symptomen trötthet, oro, svimningar eller liknande.

Många kvinnor besökte doktorer för att få hjälp mot sina åkommor, men, vilket flera läkare beskrivit, väldigt många blev ännu mer nedstämda eller till och med besvikna, då denna hjälp gavs. En läkare beskriver hur en kvinna besökte honom och klagade över smärtor. Han kunde konstatera att det var en lindrig och framförallt lättbehandlad åkomma, men kvinnan verkade allt annat än lättad över detta besked. Hon nöjde sig inte med en enkel diagnos, utan gav sig inte förrän läkaren gått med på att det kunde röra sig om en allvarlig, neurologisk sjukdom, och gått med på att patienten skulle fortsätta att besöka honom kontinuerligt för behandling.

Anledningen till detta beteende låg inte i ett sjukdomstillstånd, utan snarare i den samhällssituation framförallt medelklassens kvinnor befann sig i. Deras roll i livet var att föda fram några barn som sedan en barnflicka skötte om, och annars mest gå runt i sitt hem och vara vacker, oskuldsfull och oförmögen att ägna sig åt något mer intressant än att brodera eller spela piano (Inget ont om broderi eller piano, men om det är det enda man får göra blir det lite trist.). Medelklasskvinnans liv var med andra ord mycket tråkigt, och hon såg ofta sig själv som en funktionslös, reducerad individ. Det var i denna situation sjukdomen kom att bli ett andningshål. Genom att lida av någon, helst exotisk och svårbehandlad, åkomma, blev hennes vardag åtminstone lite mer intressant. Hon kunde, på grund av sin sjukdom, börja ställa vissa krav, vilket hon inte kunnat tidigare, och om hon då och då svimmade var hennes omgivning tvungna att reagera och beakta hennes behov. Genom sin sjukdom kunde hon dessutom få ett helt nytt socialt liv. Led man av nervositet ordinerades man ibland at åka till en kurort, alltså en sorts blandning mellan sjukhus och lyxhotell, för att vila upp sig. Ofta var livet på kurorterna betydligt mer stimulerande än i det inrutade hemmet, och kvinnor kunde träffa andra människor och umgås på ett mindre otvunget vis. Många av kvinnorna från medelklassen, och även vissa ur överklassen, använde sig alltså av sjukdom som identitetsbyggande funktion, som ett sätt att skaffa sig ett värde utöver det rent äktenskapliga.

Arbetarkvinnorna

Denna möjlighet gavs dock inte till arbetarklassens kvinnor. Deras ekonomiska situation tillät dem inte att ge efter för eventuella krämpor, och absolut inte att låta dessa inverka på kampen för brödfödan. Arbetarklassens kvinnor levde ofta under mycket hårda förhållanden, där olika former av förtryck och övergrepp tillhörde vardagen. Den socio-ekonomiska miljö de levde i var en grogrund för alkoholism, och även om inte alla kvinnor var alkoholister var deras män ofta det, vilket ytterligare försvårade kvinnors situation. Det förbud mot preventivmedel som rådde i de flesta länder medförde ofta stora barnkullar, med ytterligare svårigheter i direkt följe.

Precis som vetenskapen under 1800- och början på 1900-talet gärna jämförde alla icke-européer med den vite europeiske mannen, jämförde man arbetarkvinnan med hennes motparter i de högre samhällsklasserna. Även i detta fall menade man att det närmast var fråga om två arter. Då medelklass- eller överklasskvinnan framstod som ljuv och skör, betraktades arbetarkvinnorna som våldsamma, ociviliserade och promiskuösa. Skräcken man hyste för dessa kvinnor var stor, och man menade att de kunde tillföra nationen stor skada om de inte hölls under sträng uppsikt och kontroll. De gånger arbetarkvinnor drabbades av sammanbrott eller psykisk sjukdom blev det därmed inte en tids vistelse på ett spa, utan de spärrades in i mentalsjukhus, och blev inte sällan lobotomerade eller steriliserade, det senare så att de inte skulle kunna sprida sitt ofördelaktiga arv vidare. Detta innebar att stora mängder kvinnor, på grund av mindre förseelser eller att de helt enkelt reagerar på missförhållandena de levde i, kunde spärras in på livstid och fråntas alla sina mänskliga rättigheter. Detta var knappast ett öde män gick till mötes, ens för värre brott. Arbetarkvinnan var helt enkelt för farlig för sitt eget bästa.

Så djävla läskiga.

Avslutning

Så var är vi nu? Betraktas män och kvinnor lika? Har vi samma rättigheter? Endast den blinde svarar ja. Även om vi avsevärt förbättrat situationen för kvinnor, främst i västvärlden, råder stora orättvisor. Fortfarande är mannen norm, och kvinnan förhindras på olika vis med hänvisning till hennes kropp, och faktiskt, då ofta till hennes könsdelar och till dem relaterade fenomen. De orättvisor kvinnor drabbades av förr i tiden var illa, men vi kan alltid hänvisa till den tidens generella okunskap om tingens ordning, som någon form av ursäkt för hur kvinnor behandlades. Nu vet vi bättre. Vi vet att livmodern inte lever ett eget liv, vi ser inte äktenskap som en affärsuppgörelse (hoppas jag) och vi är inte rädda för sexualitet. Ändå förekommer så många orättvisor och missförhållanden där kvinnor drar det korta strået. Och nu har vi inte ens en ordentlig ursäkt. Det är fan så man skäms…

Källmaterial

Samtliga uppgifter till detta moment har jag tagit från McKay med fleras ”A History of World Societies” (Boston, 2004) samt Karin Johannissons ”Den mörka kontinenten – Kvinnan, medicinen och Fin-de-siècle” (Stockholm, 1994), en bok som jag varmt rekommenderar och jag utan att blinka skulle göra till obligatorisk läsning för alla elever. Alla lärare också. Faktum är att alla människor som kan läsa borde läsa den, då den handlar om ganska viktiga saker.

Examinationsövning: ”Cool chicks in History”

Som examination till detta moment skall du, på egen hand, forska kring och redogöra för en distinkt kvinna eller grupp av kvinnor ur historien. I arbetet skall ingå:

En tydlig beskrivning av henne eller de och vad de gjorde.

En diskussion kring eventuella strukturella problem hon/de stötte på (maktförhållanden, ekonomiska orättvisor, religiösa dogmer etcetera…).

En jämförelse mellan den/de du beskriver och deras situation och likartade situationer i nutid. Vilka skillnader respektive likheter kan du se?

En sammanfattande diskussion om hur ditt arbete gått och vad du fått för kunskaper och insikter i och med detta moment.

Viktigt är en komplett källförteckning, samtliga källor skall redovisas, och skriv gärna lite hur och varför du valde de källor du valde.

Skriv i Times New Roman, 12 pts., 1,5 radavstånd. Typ tre, fyra sidor. Kontakta mig om du kör fast eller vill bolla tankar och idéer.

Cool!