Krig och elände

Krig är dumt. Det är en av de få generaliseringar som faktiskt stämmer. Krig orsakar obeskrivbart lidande, och kan, om människor bara agerade förnuftigt, alltid undvikas. Nu är inte människor speciellt förnuftiga, varför vi också, genom historien och än i dag, ser krig blossa upp med just lidande och sorg i släptåg. Under följande moment skall vi studera kriget i sig som fenomen, med exempel ur antiken, medeltiden tidigmodern tid och nutid. Vi skall bekanta oss med soldaterna, deras utrustning och hur krigen utkämpades under dessa epoker. Vi skall också studera några av krigets konsekvenser och hur de verkliga offren, det vill säga civila, drabbades och drabbas av krig.

Vad är krig?

Ordet krig innehåller väldigt mycket, och kan kanske vara svårt att definiera, och ännu svårare att avgränsa. Ofta används begreppet ganska generöst då man talar om olika typer av allvarliga konflikter, och på ett sätt kanske detta är rimligt, samtidigt som det kan försvåra, eller till och med i vissa fall förringa allvaret i mer omfattande eller djupare konflikter. För att exemplifiera: Vid upplopp eller liknande talar man ibland om krig mellan vanligtvis demonstranter och ordningsmakt, men är detta verkligen krig jämförbart med exempelvis kriget på Balkan under det tidiga 1990-talet? Bör vi kanske skilja på krig och andra typer av konflikter för att förenkla, eller föreligger då risk att vi bara försvårar ytterligare?

I denna text kommer krig att diskuteras, och därför är det av nöd att beskriva den definition av begreppet som gäller i detta, specifika sammanhang. Med krig menas här allvarliga konflikter som leder till olika former av våld mellan inblandade parter, där en typ av våld måste vara av fysisk karaktär (alltså, folk måste dö), samt att de inblandade måste vara av ett större antal. Detta antal kan variera, men två typer som slår varandra på käften en lördagskväll är inte inblandade i krig. De är inga krigare, bara idioter. Alltså, krig är i denna text en allvarlig konflikt som inbegriper en större mängd människor och som tar sig våldsamma uttryck. Denna definition får duga för nu.

Varför kriga över huvud taget?

Viljan att klassificera och ordna saker är stark i människan, och den hjälper oss att hantera och förstå omvärlden. Allt vi hanterar klassar vi in i olika grupper och kategorier för att göra vår tillvaro enklare, så även krig. Vi kan utan problem räkna upp flera olika typer av krig, vilka kort skall presenteras nedan. Samtidigt skulle denna klassificering lätt kunna ifrågasättas, då många, historiker inte minst, med en marxistisk syn på samhället (Vilket ingalunda innebär att de därmed är socialister. Gå och kolla upp marxistisk historieteori om ni vill veta mer.), menar att alla krig till syvende och sist handlar om makten över tillgångarna, alltså om ekonomi. Så kan det nog vara, men detta kan nog gälla som en övergripande orsak till krig, men det finns flera andra orsaker också, mer eller mindre markanta. Några av de vanligaste är dessa:

Erövringskrig

Kort och gott när en makt, ofta en nation, bestämmer sig för att med våld ta över ett annat lands eller folks boendeyta och därmed styra över detta folk och de tillgångar som finns på just denna yta. Exempel på erövringskrig finns det gott om. Européernas erövring av Amerika och Australien är kanske de mest omfattande erövringskrigen, men även det nazistiska Tysklands expansion, eller Iraks invasion av Kuwait är erövringskrig.

Religionskrig

Många menar att om någon annan tycker olika än vad man är van vid ger detta en rätt att slå ihjäl den oliktänkande. Detta är grundtesen i religionskrig, om än något förenklad och kanske banaliserad. Olika religiösa inriktningar har genom historien ofta gått lös på varandra med vapen i hand. Det trettioåriga kriget, korstågen, eller krig mellan shiiter och sunniter är tydliga exempel på krig med religiösa övertoner. Glöm dock inte det ekonomiska: Ofta är religionen bara en ursäkt för att ta kontroll över tillgångar. Ni ser, lite marxism dyker upp här!

Försvarskrig

Försvarskrig är egentligen ett erövringskrig, men sett från den attackerades synvinkel. Vietnamesernas kamp mot först fransmännen och senare amerikanerna var för dem, vietnameserna alltså, ett försvarskrig. Nu är det ju tyvärr så att många hävdar att attack är den bästa formen av försvar, varför många från USA menar att USAs krig i Irak just nu i själva verket är ett försvarskrig, och att USA försvarar sig mot internationell terrorism genom att beskjuta irakiska civila.

Handelskrig

Att handelsmän ibland driver fram krig är inte ovanligt. Flera gånger under historiens lopp har regeringar skickat ut arméer för att säkra nationens handel. Ibland har dock handelskompanierna fört krig helt själva, och utrustat egna arméer och krigsfartyg. Det tyska hanseförbundet är ett utmärkt exempel på detta, men mest framträdande kanske de olika ostindiska kompaniernas krig med varandra under 1600- och 1700-talen är, då konkurrensen ledde till fruktansvärda grymheter och våldsamheter.

Utrotningskrig

Rena utrotningskrig är inte vanliga, men tyvärr inte obefintliga. Att helt vilja utplåna folkgrupper har förekommit i flera krig, inte minst under modern tid. Återigen, Amerika och Australien, men även kriget på Balkan eller det i Rwanda kan utan tvekan klassas som utrotningskrig.

Krigarna

Följande avsnitt presenterar några exempel på hur soldaternas och härförarnas liv såg ut under olika epoker. Observera att det alltid finns undantag.

Antiken

Rent generellt kan man säga att under hela den antika epoken var fotsoldaterna den viktigaste delen av alla arméer, oavsett etnisk tillhörighet eller kronologisk placering. Hur fotsoldaterna stred, och deras styrka, fastställdes redan under den klassiska perioden i det antika grekland, men låg kvar som mönster ända tills Romarrikets splittring och Västroms fall. Vi skall därför framförallt studera just grekernas fotsoldater, hopliterna, men även se hur romarna utvecklade framförallt strategier, utrustning och teknologi på denna bas.

Soldaterna

Det antika Grekland var som bekant uppsplittrat i en stor mängd småriken. Detta ledde till ständiga konflikter, men också att dessa konflikter sällan blev speciellt storskaliga. De små stadsstaterna kunde helt enkelt sällan mobilisera några större mängder soldater, utan ofta bestod hela krigsmakten av några tusental individer. De flesta stadsstater hade mindre, stående arméer, bestående av män som genomförde en form av militärtjänstgöring. Samtliga män förväntades ha, genom denna tjänstgöring, ha fått grundläggande stridsträning och därför vara redo att ställa upp så fort krig hotade. Detta krav gällde för nästan alla medborgare i stadsstaterna tills de var 60 år gamla, med undantag för de i Sparta vilka dels förväntades träna sig i militära ting kontinuerligt, och aldrig befriades från kravet att delta i strid. Bortsett från dessa grupper av stående soldater inkallades övriga enbart för enskilda strider eller kampanjer. De var alltså inte yrkeskrigare, utan hade egentliga sysslor till vardags (ja, ja Sparta, ja ja…). Detta innebar att de flesta krig i det antika Grekland av nöd utkämpades på sommaren. Då den stora massan av soldater var bönder, och hela befolkningens överlevnad hängde på vad dessa producerade, kunde man helt enkelt inte tvinga dessa att avstå från plöjning och sådd på våren, eller skörd på hösten. Men under sommaren, som sagt, då skötte åkrarna sig själva och då kunde man ägna sig åt att ge sina fiender på käften!

Strategier

Under tidigare epoker hade striderna i princip bestått i att en stor mängd individer möttes i en serie enviger, men någon gång mellan 800- och 400-talet före vår tideräkning märkte grekerna att det var effektivare att agera som en samlad grupp, med en gemensam strategi och stridsmetod. Att i tätt packade led, skyddade av sköldar och beväpnade med spjut, som en enhet marschera ned och omintetgöra fienden visade sig vara en oslagbar strategi, varpå just de krigare som behövdes för denna metod blev de viktigaste i alla stadsstater. De kom att kallas hopliter, efter grekiskans hoplon, det vill säga den typ av stor sköld som möjliggjorde just denna form av stridsteknik. Tanken med denna strategi var att man hela tiden täckte sig själv och soldaten bredvid sig med sin sköld, och att alla soldaters sköldar därmed bildade en närmast ogenomtränglig sköldmur. För att denna teknik skulle fungera krävdes naturligtvis att alla höll linjen, att ingen bröt sig ur för att slåss på egen hand eller fly. Bröts linjen riskerades alla soldaters liv, varför disciplinen var stenhård och oerhört viktig.

Om vi hoppar fram några århundraden, kan vi se att även romarna använde denna taktik, om än i något förändrad och kanske också förbättrad form. Deras sköldar var inte runda, utan formade som välvda rektanglar, vilket erbjöd ännu bättre skydd. Romarna hade utvecklat ett stort antal sköldformationer, var och en anpassad efter olika situationer och behov. Legionärer som var väl tränade kunde följaktligen agera både offensivt och defensivt, och kunde ofta möta och besegra en rik variation av motståndare, inklusive kavalleri eller stridsvagnar.

Vapen

Beväpningen var ganska likartad under hela antiken, med några lokala undantag. De flesta arméers fotfolk var beväpnade med en tyngre lans, ett kort svärd och möjligtvis en dolk. Några var utrustade med kastspjut, och ibland användes pilbågar. Även stenslungor förekom, men deras effektivitet begränsades om motståndaren bar rustning. Romarna försökte i och för sig kringå detta problem med att utrusta soldater med slungprojektiler av bly, vilka naturligtvis orsakade värre skada på grund av sin vikt och sin, ofta spolformade, form.

Bland de så kallade barbarfolken, oftast nord- och centraleuropéer, alltså kelter och germaner, förekom en del andra vapen. Dessa folk hade sällan enhetliga arméer, varför beväpningen också var mer varierad, utifrån vad de stridande helt enkelt ägde själva. Kelterna tycks dock ha uppskattat längre svärd än sina sydeuropeiska fiender, och både kelter och germaner använde yxor i betydligt högre grad än både greker och romare. Kelterna, vilka ibland hade en närmast ritualiserad syn på strid, hade även ett antal vapenvarianter, av mer eller mindre osmaklig karaktär, vilka inte kommer att beskrivas djupare här (sök på Gáe Bolga och Tathlum om ni är nyfikna)…

Under den romerska eran utvecklades även större krigsmaskiner av de teknologiskt avancerade romerska krigsingenjörerna. Olika varianter av kastmaskiner förekom i större kampanjer och vid större slag, vilka kunde skjuta stenblock eller tunga spjut mot fienden. Inom populärkulturen beskrivs ibland hur katapulter kastade kärl med lättantändlig olja, men det finns inga belägg för att denna metod skulle ha använts i verkligheten. Även belägringstorn och murbräckor användes av romarna, då de skulle inta befästa städer eller borgar.

Rustningar

Under hela antiken prioriterades rustningar vilka gav ett gott skydd av de vitalare delarna, men också tillät hög rörlighet. Huvud och bål skyddades följaktligen ofta ordentligt, medan armar och ben inte var fullt lika bepansrade. Dock, arm- och benskenor förekom, vilka naturligtvis gav ett hyfsat skydd. Grekernas hjälmar var ofta heltäckande, vilket gav ett gott skydd men förhindrade en god sikt. Romarnas hjälmar var öppnare, och generellt bättre konstruerade, så att de skyddade allt utom själva ansiktet. Grekernas rustningar var av läder eller brons. Under den romerska eran hade järnet blivit vanligare, varför deras rustningar var av läder eller järn, ofta i kombination. Barbarfolken bar sällan rustning, och om de gjorde det var det ofta fråga om krigsbyte eller handelsvaror från andra kulturer. Kelterna var dock snabba att lära sig av den romerska tekniken, och började så småningom färdigställa egna rustningar, trots att rustning ibland sågs som ovärdigt.

Bostäder

Soldaterna bodde antingen hemma, om slagfältet var lokaliserat i närheten, eller, om de var tvungna att färdas, bodde de i tält. Detta gällde under antiken och i princip genom hela historien. Ibland kunde tältläger permanenteras, och man bytte tälten mot varmare och bekvämare hus och stugor. Flera europeiska städer har sitt ursprung i romerska tältläger som ”blev kvar”.

Medeltiden

Soldaterna: Värvade ur befolkningen eller legoknektar

Härförarna: Överklass

Utrustning:

Vapen

Rustningar

Bostäder

Strategier:

Tidigmodern tid

Soldaterna: Värvade ur befolkningen eller legoknektar

Härförarna: Överklass

Utrustning:

Vapen

Rustningar

Bostäder

Strategier:

Nutid

Soldaterna: Värvade ur befolkningen eller legoknektar

Härförarna: Överklass

Utrustning:

Vapen

Rustningar

Bostäder

Strategier:

Krigets konsekvenser

Att kriga innebär en hel del problem. Man kan få något i ögat och bli blind, eller bli dödad av en otrevlig karl med ett spjut, ett gevär eller en kryssningsmissil. Själva striderna är, i korthet, inga lätta uppgifter. Dock, ofta är alla kringliggande problem lika viktiga att beakta. Kriget är inte bara en eller en serie strider och slag, ett krig påverkar allt, hela samhällen, hela kulturer. Nedan följer några korta sammanfattningar av hur ett krig kan påverka på andra vis än det direkta krigandet, och, föga förvånande, det är ofta de civila som drabbas värst…

Plundring

Att förse en armé med mat kan lösas på två vis: Antingen har man med sig mat hemifrån, eller så ser man till att skaffa mat på marschen så att säga. Det senare alternativet är det vanligaste, då det innebär flera fördelar. Om man skall ha med sig mat hemifrån innebär det, även under korta kampanjer, att man måste frakta stora mängder packning, vilket är energikrävande och resursslukande. Dessutom tenderar maten att bli dålig, ibland till och med otjänlig som föda, och då har man ansträngt sig i onödan. Mycket bättre är att fixa mat på vägen. Proviantera brukar detta kallas, men ofta är detta bara ett snyggare ord för plundring. Framförallt i historisk tid, innan Genèvekonventioner och liknande överenskommelser för att styrka mänskliga rättigheter i krig, ens hade formulerats som tankar.

Ofta var plundring det enda sättet att skaffa mat till soldaterna, och därför mycket viktigt. De områden vilka arméer drog igenom länsades på spannmål och husdjur. Var man i det egna landet var plundringen en smula mer modest, då kallades det att man konfiskerade livsmedel och liknande (även dragdjur och andra förnödenheter togs av de civila), men var man på fiendemark plundrades allt, och om något lämnades kvar förstördes detta i regel. Ett av de tydligaste exempel på denna militära rövarhushållning finner vi under det Trettioåriga kriget, då den svenska armén (och en hel del andra) härjade runt i Tyskland. I detta är det viktigt att komma ihåg att en kringströvande armé alltid hade ett stort antal människor i släptåg. Många soldater hade med sig familj, och hantverkare, köpmän och andra följde arméerna för att tjäna pengar. För många blev kriget en födokrok, även för civila. Detta medförde att den ovan nämnda svenska armén under Gustav II Adolf bestod av runt 40 000 stridande, men med armén tillkom ytterligare runt 200 000 människor. Nästan en kvarts miljon människor rörde sig alltså fram och tillbaka i det tyska landskapet. Ibland betalade de för livsmedel och förnödenheter, men lika ofta tog man det man ville ha, och de som bidrog, alltså de tyska bönderna primärt, fick vara glada om de fick behålla livet. Resultatet blev att, i det Trettioåriga krigets slutskede, flera tyska furstendömen var helt utplundrade och en stor del av befolkningen i dessa områden hade flytt, fördrivits eller dödats. Flera områden hade på grund av kriget förvandlats till förstörda ingenmansland, ett tillstånd som kom att upprepas nästan tre hundra år senare, under det Första världskriget.

Naturligtvis var det inte bara livsmedel och förnödenheter som stals under krig, utan även värdesaker. Ett områdes värdesaker plundrades effektivt av den segrande maktens soldater i allmänhet, och av officerarna i synnerhet. Detta gäller för samtliga krig, ännu in i modern tid. En stor del av de svenska slotten byggdes för guld plundrat nere på kontinenten under det Trettioåriga kriget, och skattletare söker fortfarande efter de enorma skatter som nazistiska härförare stal under det Andra världskriget och som, enligt legenden, har gömts här och där, på mer eller mindre fantasifulla platser.

Skatter

En annan typ av plundring, dock av den egna befolkningen, skedde och sker genom ständigt höjda skatter och konfiskeringar. Krig är som sagt dyrt, och det är åtminstone inledningsvis den egna befolkningen som får stå för kalaset. Inför krig höjde kungar och ledare gärna skatterna radikalt, för att ha råd att utrusta arméer med den senaste krigsteknologin. Detta var, inte minst i historisk tid, ofta svåra slag mot en ekonomiskt redan ansträngd bondebefolkning. Då reda pengar ofta saknades (glöm inte att en pengaekonomi var en mer urban företeelse och på många håll blev allmän först under industrialiseringen), var det standard att kungens fogdar beslagtog husdjur eller livsmedel. Att bli av med den kanske enda ko man ägde kunde innebära att familjens chanser att överleva sjönk radikalt, då de flesta redan levde på svältgränsen. Många försökte naturligtvis gömma undan husdjur och tillgångar, men skatteindrivarna var listiga och hänsynslösa, och skattebrott straffades mycket hårt, ibland till och med genom att den skyldige (eller bara anklagade, det var inte så viktigt) blev avrättad.

Fattigdom

Vilket borde vara tydligt efter texten ovan, följde fattigdom krig som en ständigt närvarande skugga. Och för att verkligen vara tydlig, det var inte så att folk i gemen hade det speciellt bra ekonomiskt innan heller. Det kan vara svårt för oss, i vår materiellt starka miljö, att verkligen förstå den fattigdom som folk levde under i historisk tid. Den generella lägsta standarden i vårt samhälle ligger långt över de fattigas situation för bara ett knappt sekel sedan, med konkreta exempel som att ingen i Sverige av i dag faktiskt svälter eller står utan samhällelig hjälp. Att vara fattig nu är en enorm skillnad mot att vara fattig förr, och, trots vad många upprepar som ett mantra, det var inte bättre förr.

Dock, en skillnad kring fattiga förr och nu där tidigare epokers fattiga faktiskt hade det lite bättre rör deras status. Förr i tiden var fattigdom ingen skam, vilket det på många vis kan sägas är nu. Under medeltiden rådde en generell tanke om att fattigdom inte direkt var kopplad till låg social status. Kristendomen är ganska tydlig i sitt fattigdomsideal (kamelen och nålsögat…), ett ideal som flera riddarordnar tog till sig. Att tjäna gud delvis genom ett knapert liv kunde alltså framstå som något bra, något som aristokrati ägnade sig åt, och detta i våra ögon kanske romantiserade skimmer kring fattigdom färgade i viss mån av sig på de som var ofrivilligt fattiga. Fattiga var en del av samhället, och de hade vissa rättigheter som alla andra. Tiggeri förekom, men i många städer sågs det nästan som ett yrke, och tiggarna var organiserade på samma vis som handelsmännens gillen och hantverkarnas skrån. För de mer välbeställda fungerade dessutom de fattiga som en statusmarkör. Att ge allmosor blev ett sätt att visa på sitt eget välstånd (samma princip gäller nu, kolla vilken djävla välgörenhetsgala på TV4 som helst), och att ses som en god och generös människa av ortens fattiga var viktigt, även för höga adelsmän.

Dock, efter ekonomiska kriser under 1500-talet och den senare industrialiseringsprocessen förändrades synen på fattigdom och fattiga. De småbönder som av olika anledningar drevs från sina magra åkrar och sökte sig till en osäker framtid i städerna blev allt fler och fler, och man började se de fattiga som ett socialt problem snarare än som en naturlig del i samhället. ”Man” i detta sammanhang innebär de välbeställda borgarna. Dessa oroades över hur städerna blev hem åt stora mängder fattiga, som levde och dog på gatorna. Deras närvaro störde de rikas vardag allt mer, och allt mer ändrades attityden. Detta sker parallellt, och utan tvekan i samklang med, det framväxande kapitalistiska systemet, där idealet allt mer var individbaserat, och kollektivet mindre intressant. Att vara fattig sågs som ett personligt, individuellt, och i regel självåsamkat misslyckande, och därmed fanns det ingen anledning att känna några sympatier med de fattiga, då de helt enkelt endast hade sig själva att skylla... Mer om fattigdom går att läsa i Peter Englunds Förflutenhetens landskap, en samling historiska essäer som jag verkligen kan rekommendera.

Anyhoo, tillbaka till fattigdom i samband med krig. Krigen, med de höjda skatterna, plundringen, de brända åkrarna och den ihjälslagna arbetskraften medförde naturligtvis en fruktansvärt stor ökning av fattiga. För många människor blev en relativt trygg tillvaro helt bortsopad, och de blev tvingade att leva på vad de kunde hitta, tigga ihop eller stjäla. Detta medförde att stora skaror fattiga också började följa arméerna runt, och delta i den plundring som ofta var orsaken till deras egen olycka. Ödets ironi…

Svält

Trots plundring var ofta livsmedelsituationen i det närmaste kritisk hela tiden. Soldater fick ofta lite och dålig mat under krig, men då får man inte glömma att de ofta hade det bättre än civilbefolkningen. Kungar och ledare ser hellre att deras soldater får rimligt med protein än ickestridande civilister. Var krigen långvariga innebar detta att svälten blev alltmer påtaglig, och skördade alltfler offer i det civila samhället. I modern tid har regeringar ofta infört ransoneringar för att hushålla med en nations livsmedel, exempel kan vi inte minst finna här i Sverige under krigen under 1900-talet (vi påverkades också, trots att vi inte deltog). Ibland gick det så långt att maten tog slut, trots ransoneringar, och då har människor tvingats till nödlösningar för att inte svälta ihjäl. I det Första världskrigets tyskland tillverkade man falska fläskstekar bestående av svinflott och fint sågspån, ibland till och med försedda med ett fuskben av trä, i ett fåfängt försök att försöka efterlikna en verklig stek. Här i Sverige, beroende av importerat kaffe som vi är, ledde kaffebristen under både det Första och det Andra världskriget att man började rosta gula ärtor och brygga något som åtminstone skulle likna kaffe på dessa. Barkbröd fick ersätta riktigt bröd. I Storbritannien började man tillverka marmelad som i princip inte innehöll några frukter eller bär över huvud taget, en sörja som till och med de utmärglade soldaterna i skyttegravarna var tveksamma om de kunde äta. Exemplen kan göras många…

Allteftersom svälten ökade började dess effekter bli tydligare. Barn slutade växa, och många dog. Även missfall blev vanligare, trots att de ofödda barnen ofta biologiskt prioriteras av den väntande moderns egen kropp. När födan är slut är den slut. Under långvariga krig drabbades framförallt folk i städerna svårt, och i flera fall började folk överleva på att äta hundar, katter, råttor, gräs, träbark och annat. I vissa, extrema fall har kannibalism förekommit.

Sjukdomar

En generellt försvagad befolkning är naturligtvis ett lätt offer för olika sjukdomar. Precis som svält följer sjukdomar krig, och är ibland till och med en resurs som utnyttjats i själva krigföringen. Redan under medeltiden använde man sig av biologisk krigföring, och ofta var bakterier och virus överlägsna soldater och kanoner då det gällde att ha ihjäl fienden. Tyvärr drabbades också även de egna soldaterna av sjukdomar, och i historisk tid, ungefär fram till, ja till nutid, var den främsta dödsorsaken i krig just sjukdomarsnarare än våld. Även civilbefolkningen drabbades svårt av olika farsoter, som ovan nämnt i högre utsträckning än under välmående (nåja) fredstid.

Det är alltid en bedömningsfråga hur hårt olika sjukdomar drabbar befolkningen. Att mäta mängden dödsoffer känns vettigt, men skall man sätta totalantalet döda eller procenten av utgångsantalet som markör för en sjukdoms framfart. På många vis bör exempelvis digerdöden betraktas som den värsta epidemi som drabbat Europa, då runt en tredjedel av Europas befolkning dog på bara några år i mitten av 1300-talet. Samtidigt, rent antalsmässigt, är den spanska sjukan, som svepte över jorden samtidigt som det Första världskriget utkämpades, den värsta någonsin, och denna sjukdoms spridning var direkt kopplad till kriget. Att sjukdomen kallas för spanska sjukan är inte helt rättvist, då den dök upp i både Frankrike, Tyskland och England innan den nådde Spanien, men det var spansk media som uppmärksammade den mest, då de tidigare nämnda länderna var involverade i det Första världskriget och alla nyheter som kunde verka demoraliserande censurerades. Sjukdomen slog till i krigets absoluta slutskede. När kriget var över, förflyttades stora truppenheter, vilket troligen bidrog starkt till smittspridningen. Spanska sjukan svepte över hela världen, och även isolerade platser drabbades svårt, inte minst norrlands inland här i Sverige. På bara drygt två år (1918-1920) dog minst femtio miljoner, vissa menar runt hundra miljoner, människor på grund av sjukdomen, vilket alltså är det största antalet döda på grund av en epidemi under en sådan kort tidsrymd. Man har spekulerat i om sjukdomens effekter inte blivit så allvarliga om det Första världskriget inte just utkämpats, och folk alltså redan var försvagade, en åsikt som stöds av vissa men som förkastats av andra.

Så alltså…

Kriga inte. Det är dumt och folk blir bara ledsna…

Cowboys och indianer. Yeee-haaa!

”Cowboys och indianer” är begrepp väl kända inom populärkultur, och har så varit sedan sent 1800-tal, men hur mycket är myt och hur mycket är sanning? Vi skall titta lite på det framöver.

Momentets upplägg: Först generellt om de precolumbianska indiankulturerna i Nordamerika. Sedan om Cowboys. Troligen mest om cowboys, för de är roligare!

Urbefolkningen

Först, lite begreppsutredning: Det populära namnet på den amerikanska urbefolkningen är som bekant indianer, ett namn som uppstod i och med den spanska invasionen av vad de trodde var delar av Asien. Spanjorerna kallade helt enkelt urinnevånarna för indianer i tron att de var i östliga delar av Indien, och beteckningen fick stå kvar även då man förstått att kontinenten de härjade runt på inte var Asien, utan en ny, som kom att kallas Amerika. Dagens amerikanska urbefolkning ogillar benämningen indianer, då den indikerar något de faktiskt inte är. I officiella sammanhang talar man numera snarare om amerikansk ursprungsbefolkning, american natives, vilket är ett samlingsnamn på alla precolumbianska folk på hela den amerikanska kontinenten. Naturligtvis är dessa folk i sin tur indelade i hundratals olika folkgrupper med egna namn på sig själva, vilka de föredrar främst, något som bör respekteras så långt det går.

Dock, i detta sammanhang, där vi blekansikten skall ta del av en ytterst förenklad och förkortad redogörelse över de amerikanska urinnevånarnas historia, förenklar vi i hög grad genom att kalla alla stammar (där inte specifika namn anges) och folk för endast urbefolkningen. I vissa fall kan ordet indian förekomma, då oftast då det handlar om en direktöversättning från i engelskan etablerade ord (The Indian Wars blir indiankrigen till exempel). För djupare kunskaper kring de respektive folken och deras kulturer kan jag verkligen rekommendera den intresserade att söka litteratur på Statsbiblioteket, eller varför inte ett besök på det Etnografiska museet?

Ursprung och spridning

Det finns många teorier kring hur eller framförallt när de första människorna kom till den amerikanska kontinenten. Den kanske mest troliga, och allmänt accepterade, är att folkstammar vandrade över den landrygg som blottlagts över nuvarande Berings sund på grund av den rådande istiden, från Asien till Amerika, för mellan 12 000 och 10 000 år sedan. Dessa stammar vandrade över isen i flera omgångar, och spred sig sedan, långsamt långsamt, söderut, för att så småningom ha befolkat hela den amerikanska kontinenten, från de arktiska isvidderna i norr till Eldslandet i söder. Det finns teorier om tidigare befolkningar, mer eller mindre trovärdiga, men även om dessa skulle stämma är de folk som fanns i Amerika före de nuvarande urinnevånarna borta sedan länge, liksom i princip all deras kultur (Vilket inte betyder att teorierna om dessa bör ignoreras, då anomalier som stöder dessa då och då dyker upp med olika effekter på historieforskning och samhälle…), varför de kommer att ignoreras helt i följande text.

Kulturer utifrån levnadsmiljö

Då urinnevånarna först anlände över isen var de, liksom alla människor under denna epok, jägare och samlare. Då de spred sig över kontinenten under tusentals år kom denna livsföring att leva kvar hos vissa folk men att överges av andra till förmån för andra, mer effektiva näringsmetoder. Detta berodde givetvis på vilken miljö folken valde att bebo, varför stora kulturella skillnader kan påvisas mellan folk som ofta är direkt bunden till de olika klimatzonerna. För att förenkla det hela kan man dela in den nordamerikanska urbefolkningen (Vi struntar i Central- och Sydamerika, de kan vi tala om någon annan gång, OK?) i tre grupper, de som levde i skogarna (östra och nordvästra USA, stora delar av Kanada), de som levde på den stora nordamerikanska slätten, prärien (centrala USA och södra delarna av centrala Kanada) samt de som levde i de heta, nästan ökenlika områdena (sydvästra USA och norra Mexico). Om man skall vara petnoga bör även de som bodde i de arktiska områdena längst norrut, inuiterna, nämnas, men även om de är nära besläktade med sina sydliga grannar räknas de i regel som en separat folkgrupp, och tvingas därmed uppleva en diskriminering i denna text precis som de upplevt i så många andra sammanhang. Den vite mannen är en elak typ!

I de stora skogarna utvecklades en avancerad kultur och ett på många vis mycket modernt politiskt system. Skogsfolken var i regel bofasta eller seminomader, det vill säga att om de rörde sig var det mellan kanske bara ett par olika boplatser beroende på årstid, ofta kopplat till någon form av ökning av naturresurser (laxens lekperiod exempelvis). Man byggde stora långhus där flera familjer bodde tillsammans, i byar i regel kringgärdade av palissader som skydd mot anfallande fiender. Just detta är ganska påtagligt bland framförallt skogsfolken i nordost: De var utpräglade krigarkulturer, och på många vis, påminde de i detta om de hedniska skandinaviska folken under vikingatiden (även om det naturligtvis fanns gott om skillnader också).

Skogsfolken styrdes av rådsammansatta av representanter från flera stammar. Det intressanta är at dessa representanter inte valdes demokratiskt, utan valdes ut av den äldsta kvinnan i respektive stam. Kvinnorna hade således ett starkt inflytande över det politiska styret bland flera av dessa folk, vilket visserligen inte är helt unikt men mycket ovanligt. Släkterna räknades matrilinjärt, och om en man och en kvinna gifte sig flyttade mannen till kvinnans familj, där hans inflytande var mycket begränsat. Männens roll i dessa samhällen var dock att vara hövdingar (alltså utvalda av kvinnor), att kriga och att förhandla med fiender. Kvinnorna skötte resten, vilket med andra ord innebar ganska stora och omfattande ansvarsområden. Viktigt att påpeka är att detta matriarkala system inte gällde alla folk, många var patriarkala, ett system vi européer är mer bekanta med och därför beskrivs det inte ytterligare i detta sammanhang.

Skogsfolken levde av jakt, fiske och enklare odlingar. Deras livsmiljö var rik på resurser, och de levde tämligen gott. De som levde invid kusterna lärde sig jaga större havsdjur, samt dra nytta av andra marina livsmedel. De hade en rik polyteistisk religion och väl utvecklade liturgiska system (klippet här handlar om präriefolk, men ni fattar nog. Kommer från den excellenta filmen "Little Big Man"), varför de flesta stammar också hade en eller flera religiösa tjänstemän verksamma.

Nere i sydväst levde befolkningen på ett vis som påminde ganska mycket om livsstilen i Europa. Detta geografiska område var visserligen torrt, närmast öken, men människorna hade lärt sig att lokalisera vatten under marken, och med hjälp av brunnar och bevattningssystem kunde man bedriva ett framgångsrikt jordbruk. De tre huvudgrödorna var majs, bönor och squash. Dessa tre växter var så viktiga för folken att man inte bara såg dem som mat, man deifierade dessa och menade att de hade gudomliga motsvarigheter i himlen. Flera folk i sydväst har ”de tre systrarna” i sin gudavärld, och ”majsjungfrur” är ofta förekommande i myter och berättelser. Precis som folken i skogarna hade man flera gudar och andeväsen man tillbad eller aktade sig för, och man såg naturen som en helhet där människan var en del.

Jordbruksfolken var, föga förvånande, bofasta. De hade lärt sig att bygga hus av trä och lera, vilka gav ett gott skydd mot dagens sol och nattens kyla. Boplatserna ("pueblos" kallas de numera) förlades ofta intill bergsväggar, och flera samhällen växte sig stora, med flera tusen invånare. Majsen användes inte bara till föda, majsfibrer kunde också användas till att väva enklare tyger (för tjusigare plagg användes skinn eller ull).

Pueblo. Från 1200-talet.

På prärien var livet något annorlunda. De prärielevande folken var beroende av jakt, och deras huvudbyte var bison. Dessa stora gräsätare strövade runt på prärien i hjordar omfattande tusentals djur, och präriefolken hade under årtusenden finslipat sina jakttekniker. Att till fots jaga ifatt och döda en skenande bison var mycket svårt och farligt, dödsfall eller allvarliga skador under jakten var vanliga, men om en grupp jägare lyckades döda några bufflar innebar detta at hela folket skulle få kött, hudar och horn i överflöd, något som var nödvändigt för att överleva på den karga prärien. Då bisonhjordarna rörde sig, följde folket efter, vilket alltså innebar att de var nomadiserande. Ofta följde deras vandringar tydliga rutter, de vandrade inte planlöst, utan såg till att vara på vissa platser under vissa tidpunkter, då de visste att just dessa platser var väl lämpade för att bedriva lyckad buffeljakt.

Fram till 1600-talet hade den amerikanska urbefolkningen inga hästar. De hästar som eventuellt funnits på den amerikanska kontinenten hade försvunnit innan människorna kom, så man färdades till fots, och de enda husdjur man hade var hundar (vilka i norr användes till att dra slädar), och fick själv bära det man behövde föra med sig, alternativt använda enkla släpor (hjulet var känt, men av någon anledning användes det inte praktiskt, en av historiens gåtor). Dock, detta skulle förändras i och med att spanjorerna förde med sig hästar från Europa. Dessa tama hästar lyckades ibland rymma, och började föröka sig och förvildas. Då urbefolkningen såg hur spanjorerna använde hästarna lockades de att röva själva. De lärde sig att fånga och tämja de vilda hästarna, och på bara ett par hundra år förändrades framförallt präriefolkens liv radikalt. Helt nya jaktmetoder kunde nu tillämpas, och folkgrupperna kunde börja färdas snabbare, bära med sig mer packning etcetera. Präriefolkens tidigare kultur förändrades till att bli en ryttarkultur, och hela deras överlevnad och ekonomi byggde på hästen.

Hanging around.

Tyvärr innebar den vite mannens ankomst inte bara hästar, utan han förde med sig en hel del annat också. Inte mycket av godo. Man skulle utan att ljuga kunna säga att européernas ankomst till Amerika innebar slutet för urbefolkningen och deras kulturer. Över hela kontinenten.

Till en början höll sig européerna (Engelsmän, fransmän och holländare primärt. Och några svenskar! Typ hundra stycken!) på östkusten, och spanjorerna nere i sydväst och längs den södra kusten. Men då antalet vita (Är detta en korrekt benämning? Eftersom vi inte använder ord som ”rödskinn”, ”svartingar” och ”gulingar”, är det då korrekt att säga vita om alla européer? I USA använder man sig av ordet ”caucasian”, ”kaukasier”, men denna grupp innefattar även araberna och stora delar av indierna, alltså inte bara de med blek hud. Så vad göra? Vad skall vi kalla européerna? Européer kanske? Eller arier? Inte arier, det tror jag lätt blir fel, med tanke på hur det ordet missbrukats. Européer får det bli!) blev allt större började deras bosättningar expandera västerut, in på urbefolkningens områden. För att göra en lång, blodig och tragisk historia kort, USA:s politik och löften till urbefolkningen är en lång serie av lögner och svek, något som än i dag varken ursäktats eller rättats till. Folkmordet på den amerikanska urbefolkningen är utan tvekan det mest omfattande och mest systematiskt genomförda genom hela den mänskliga historien. De olika indianfolken drabbades ett efter ett av den europeiska expansionsviljan, och utrotades alternativt deporterades. Deportationerna innebar i princip att hela stammar tvingades flytta från sina områden, till platser anvisade av USA:s regering, reservat. Att de nya platserna ofta var helt värdelösa, med knappa naturtillgångar, ingick naturligtvis i planen. Att helt slå undan ett folks näring och ekonomi är ett stort steg att helt utplåna det. I reservaten blev ursprungsbefolkningen, eller resterna av den, helt beroende av indianbyrån (ett statligt verk ämnat att sköta alla frågor som berörde urinvånarna) och dess ämbetsmän, vars uppgift var att se till att de matransoner som sändes till reservaten distribuerades. Det var inte ovanligt att dessa försändelsers huvuddel såldes av indianbyråns agent, och resterna delades ut till reservatets svältande invånare. Många av byråns agenter började dessutom, trots att det egentligen var förbjudet, att sälja alkohol till de stukade urbefolkningsgrupperna, med förödande resultat. Hela stammar blev alkoholiserade, och än i dag är alkoholism ett stort problem i reservaten (Jo, urbefolkningen måste fortfarande bo i dessa. Nu, i modern upplyst nutid. Folkmordet fortsätter…).

Jag skriver dessa inlägg långsamt, och när de väl publiceras är de för långa! Jag är en väldigt fin människa, så jag tar till mig av kritiken, och publicerar allteftersom, så ni, mina lärjungar, inte får så stor pluggbörda! So far so good, snart kommer texten om cowboys! Yay!

Då och då försökte olika stammar göra motstånd, och under 1800-talet utkämpades vad som kom att kallas för indiankrigen.

Indiankrigen

Reservaten

Cowboys

Ytterst sällan i historien uppstår något direkt. Från icke-existens till existens som genom ett trollslag är generellt en myt, även om olika fenomen ofta beskrivs som produkten av just detta. Rock n’ Roll uppstod inte den dagen Chuck Berry slog vissa ackord, detta moment hade föranletts av årtionden av musikalisk utveckling. Kristendomen blev inte uppfunnen under den korta treårsperiod då Ioshua ben Yussuf eventuellt var aktiv som profet, utan var resultatet av religiösa strömningar redan då flera hundra år gamla i kombination med politiska strategier under de kommande tre, fyra hundra åren därefter.  Samma sak gäller naturligtvis för de nordamerikanska cowboysen. Deras historiska peak under 1800-talets senare del hade haft en startsträcka på åtminstone fem århundraden, vilket kort kommer att redogöras för nedan. Så är det alltid. Jag tror faktiskt inte jag kan komma på någon företeelse eller händelse som bara sker, som blixt från klar himmel. Måste fundera kring detta… Tills jag kommer på något, ladies and gentlemen. The cowboy!

Ursprung

Alla vet vad en cowboy är i grunden. Om vi bortser från de ofta av populärkultur spridda och stärkta legenderna och påhitten, är en cowboy en beriden boskapsskötare. Punkt. Och detta yrke är ingalunda en amerikansk företeelse, utan något som uppstod långt före den europeiska invasionen. Redan under medeltiden kan vi se de första hästbundna boskapsskötarna, och det i det då muslimska Spanien. De förmögna markägarna hade stora boskapshjordar som strövade omkring och betade, ofta över vidsträckta arealer. För att hålla ihop hjordarna, fånga in djur som strövade vilse samt skydda hjordarna mot rovdjur och boskapstjuvar anlitades män, ofta yngre, specialiserade på dessa göromål. Att följa en hjord och dirigera den till fots visade sig vara svårt och ibland till och med farligt (att till fots mota en spansk tjur kan vara en smula komplicerat), varför man arbetade till häst. Detta gav en helt annan rörlighet, något som i princip är en förutsättning för att klara av jobbet. Dessa boskapsfösare kallades vaqueros, efter spanskans vaca, alltså ko.

Då spanjorerna under 1500-talet på allvar började ta över Amerika förde de med sig markägarsystemet, haciendasystemet. Vissa haciendaägare i den Nya världen slog sig på boskapsskötsel, och förde därför även med sig vaqueros som skulle ansvara för hjordarna. På 1600-talet var detta system etablerat, och började spridas, från den spanska kolonialmaktens kärnområden i Centralamerika söderut mot Sydamerika och även norrut, upp genom nuvarande Mexico och in i nuvarande sydvästra USA. Intressant är att en stor del av 1600-talets vaqueros var infödd ursprungsbefolkning eller mestiser (blandning mellan ursprungsbefolkning och europé), vilka hade tränats i detta yrke, mycket på inrådan av kyrkan, som ville se till att dessa människor hade ordentliga arbeten (enklare så…). I söder utvecklades vaqueros till gauchos, inte minst på den argentinska slätten Pampas. Intressant utan tvekan, men vårt fokus ligger norrut. De spanska (nåja) besittningarna i sydväst började snart befolkas även av nordeuropéer som kom från den nordamerikanska östkusten. Dessa tog snabbt till sig teknikerna och arbetsmetoderna nyttjade av vaqueros, men kallade dem i högre utsträckning för cowboys (även om ordet buckaroo förekom, främst i Kalifornien, ett ord som naturligtvis är e direkt anglifiering av vaquero).

Detta skedde i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet. Cowboys som yrkesgrupp var viktig, men det var i och med det amerikanska inbördeskriget och byggandet av de transkontinentala järnvägarna som cowboys nödvändighet accentuerades. Krigets ansamlingar av människor (arméer brukar det kallas) behövde mycket mat, varvid boskapsnäringen ökade. Boskapen fraktades till arméerna med tåg, men då de stora boskapsrancherna ibland kunde ligga långt ifrån tåglinjerna måste ranchägarna frakta hjordarna till uppsamlingsstationer, vilket innebar att fler och duktigare cowboys behövdes. Det var under denna period, från mitten av 1800-talet och några årtionden framåt, som var guldåldern för cowboyyrket. Under 1800-talets slut byggdes järnvägarna ut ytterligare, vilket gav rancherna en större närhet till frakt och kommunikation, och in på 1900-talet började man i högre utsträckning ha hjordarna inhägnade i stället för kringströvande. Detta i kombination med att hästar i allt högre grad byttes ut mot fordon medförde att efterfrågan på cowboys minskade drastiskt. I dag finns det kvar cowboys, men med andra metoder, verktyg och uppgifter än under glansperioden. Den romantiserade bilden av den hårt arbetande ryttaren lever dock kvar, i högsta grad, vilket vi skall se framöver…

Riktig cowboy (Montana 1887)

Skulle inte klara tio minuter i Deadwood. Mes.

Vilda västern

I och med USAs expansion västerut skedde stora omställningar för de människor som sökte sig till och bebodde gränsen mellan USAs territorium och ”det okända”: Omställningarna för urbefolkningen har redan redogjorts för ovan, med all död, misär och förtryck den innebar. Även för européerna blev omställningen stor. De flesta lämnade ett åtminstone hyfsat ordnat samhälle, med lagar, administration och faktiskt en viss social trygghet bakom sig, och kom till en miljö där samtliga dessa faktorer ofta var mycket små eller helt enkelt saknades. Det var dessa områden som kom att kallas ”The Wild West”, och det var här en stor del av den amerikanska mytologin föddes. Att på några få lektioner beskriva hela denna period och dess miljöer, karaktärer och händelser är omöjligt, men jag tänker göra några nedslag, några presentationer, vilka jag valt ut helt efter eget intresse ( Vill man veta mer om allt detta finns det gott om bra litteratur, och faktiskt en hel del filmer som inte är alltför förljugna. Dessa filmer är gjorda från 70-talet och framåt, då ett större intresse för mer realistiska skildringar av amerikansk historia väcktes.). Livet är ofta så. Andras intressen styr. Deal with it.

Samhällena

Många som reste västerut hade köpt ett stycke mark och slog sig på pionjärliv. Dessa kunde komma från alla tänkbara nivåer ur samhället, och drevs av helt olika motivation. Det absolut vanligaste var naturligtvis att få styra över sitt eget liv, att för en gångs skull arbeta för sin egen vinst och överlevnad, inte för någon annans. Pionjärernas, eller nybyggarnas, liv var mycket hårt, och många klarade sig inte utan gick under. Svält, sjukdomar, olyckor, attacker från urbefolkning eller banditer var faror som krossade många nybyggare. Många klarade sig dock, och bidrog till den europeiska expansionen. Farorna de utsattes för berodde i hög grad på deras isolerade läge, ofta kunde det vara flera dagars ritt till närmaste granne och ännu längre till en handelsstation eller ett samhälle, vilket naturligtvis spelar roll om man behöver medicin akut till exempel.

I de små städerna var farorna ofta av annat slag. Dessa städer behöver en kortare presentation för att man skall förstå att flera av dem i princip var dödsfällor för den ovaksamme.

Här och där där det kunde tjänas pengar bildades små samhällen. Dessa kunde ligga i anslutning till guldfyndigheter, och alltså byggts upp under en guldrusch. Andra låg vid knytpunkter för antingen järnvägen eller viktigare boskapsleder. Ofta var städerna inte speciellt stora, ordet stad kanske helt enkelt är överdrivet i våra ögon, då det närmast rörde sig om byar, med kanske bara några hundra eller några tusen invånare. Ofta hade dessa städer byggts upp av män, alltså guldgrävare, cowboys eller liknande, som hade för avsikt att på platsen tjäna en rejäl summa pengar och sedan återvända österut, varifrån de i regel kom. Naturligtvis kan inte alla i en stad vara guldgrävare, ofta följde handelsmän, en och annan läkare, samt en hel del försäljare av rusdrycker med. Tyvärr lockade dessa städer även laglösa av olika slag, något som ofta berodde på stadens geografiska läge. Det var inte ovanligt att dessa städer växte upp utanför USA:s officiella gränser, alltså på mark ännu inte inmutat av staten. Detta berodde dels på att guldet kunde finnas där, eller också att det fanns ett värde i att stå utanför statligt inflytande eller övervakan. Att bedriva buissness utan att behöva bry sig om lagar och regler, eller skatter för den delen, lockade många. Om man dessutom kanske begått något brott i en av delstaterna kunde en stad utanför gränsen vara en bra tillflyktsort. Att några av dessa städer blev ökända för sin laglöshet är därför inte konstigt, och i detta låg farorna nämnda tidigare. I en stad där det inte finns någon annan lag än att den starke har rätt var stämningen ofta kaotisk, och våldet påtagligt. Detta berodde givetvis även på den rikliga tillgången på alkohol, ofta det enda glädjeämnet för människorna i dessa städer. Vissa av dessa städer försvann när guldet tog slut eller man valde att föra boskapen efter andra rutter, men vissa levde kvar och började allteftersom förvandlas till vanliga städer. Ofta blev detta möjligt när USA expanderade, och städer som tidigare låg utanför gränsen nu var en del av USA:s territorium. Fler människor flyttade dit, större krav på ordning och lag följde. De som levt på gränsen mellan laglöshet och laglighet ställdes inför ett val: Foga sig i ledet eller försvinna. De flesta valde det förra.

Deadwood. Problemområde.

Banditer

Dock, under hela den senare hälften av 1800-talet förekom det folk som struntade i lag, oavsett om de befann sig på USA:s mark eller inte. Dessa karaktärer har fått speciella platser i den amerikanska historien, och mytbildningen är påtaglig. Namn som Billy the Kid, Jesse James, Doc Holiday och Black Bart har etsat sig fast i det amerikanska medvetandet och spelar en tydlig roll i den amerikanska självbilden, inte minst på grund av populärkulturen.

Sheriffer och prisjägare

Ibland kunde lagen vara lite skiftande, eller för att vara mer exakt, gränsen mellan laglydig och laglös kunde skifta. Det var inte helt ovanligt att hänsynslösa och pricksäkra revolvermän kunde erhålla arbete som sheriffer

Kvinnans position

I de tidiga städerna: Prostituerad

Exempel Deadwood

Mer kommer, men inte den här terminen. Någon förbannad måtta får det vara på mitt engagemang. Solen skiner så nu struntar jag i det här. So long!

Elektroskolan

Inledning

Musik är inte en isolerad företeelse, utan är, precis som alla konstformer, ständigt under påverkan av övriga samhället. Ibland kan musiken till och med vara katalysatorn för samhälleliga förändringar, vilket innebär att musikaliska verk eller tendenser utan tvekan kan anses lika viktiga som exempelvis politiska skrifter eller teknologiska landvinningar. Dessa påverkar som tidigare antytts musiken i sin tur, varför vi nästan kan ana en cirkelrörelse, ett hjul av influenser och idéer, som rullar framåt. Ibland snabbt, ibland långsamt. Men ständigt framåt.

Följande föreläsning är ett försök att i ytterst kortfattad form ge en bild av den elektroniska musikens framväxt och utveckling. Vi kommer inte enbart att beröra ren musikhistoria, utan i högsta grad även sub-, populär-, och ungdomskulturella sfärer, då dessa är så starkt knutna till denna musikforms utveckling. Jag kommer inte att beröra musikteknologi i speciellt hög grad, utan kommer framförallt tala om datorer och synthezisers. För mer info om själva apparaturen föreslår jag att ni kollar i till exempel ”Vintage Synthesizers: Groundbreaking Instruments and Pioneering Designers of Electronic Music Synthesizers” av Mark Vail, eller någon annan ur den uppsjö av böcker om elektronisk musik som finns på marknaden.

Ok? Redo? Here goes: “Music maestro, please!”

Elektroskolan, del I: Fiat Lux!

Kasta era sinnen tillbaka till Paris i slutet av 1880-talet. På ett Café i Montmartre satt kompositören Eric Satie och klinkade på ett piano. Att komponera gav inte mycket pengar, så han levde primärt på att agera cafépianist. Där satt han och framförde sina verk medan folk runt omkring pratade, flirtade, fikade och grälade. Över ett glas isad pastisse började en idé ta form i Saties huvud. Han började komponera musik som skulle vara närvarande, men som man skulle göra annat till. Bakgrundsmusik, stämningsmusik eller bruksmusik. Resultatet blev hans kända Gymnopedier, samt en helt ny syn på musikkonsumtion. Håll den här tanken i huvudet så länge.

Satie. Glad.

Det tidiga 1900-talet födde många nya idéer. Politiska, teknologiska, sociala men också konstnärliga och naturligtvis musikaliska. Många musiker påverkades av andra konstformers brott mot traditionerna, och ville göra likadant. Samtidigt som futuristiska målare hyllade automobiler och mekanikens framsteg framförde ryska kompositörer verk där instrumenten bestod av industriers ångvisslor, olika motorers kolvslag, eller de ljud som uppstår i en verkstad. Pionjärer som Oscar Sala uppmärksammade elektriska spänningars förmåga att frambringa ljud, och konstruerade de första elektriska instrumenten (exempelvis en enorm trälåda i vilken man förde kopparstavar för att frambringa toner). Musiker i frontlinjen experimenterade med klanger, rytmer och teman, och fick inspiration från oortodoxa sammanhang och främmande kulturer. En osentimental och rebellisk syn på musik växte fram, dock bara för de få invigda, det intellektuella avantgardet. De stora massorna var än så länge ointresserade av experimenten och de nya idéerna. Håll den här tanken.

Under 1960-talet förde den experimentella musiken fortfarande en ganska undanskymd tillvaro. De få kompositörerna hade dock mer och mer börjat intressera sig för elektriska instrument, samt att inkorporera till exempel radiovågor och upphackade ljudupptagningar från andra sammanhang i musiken (cut up-teknik, då utförd med hjälp av rullbandspelare, nuförtiden använder man samplers av olika slag). Samtidigt hade rocken börjat sitt segertåg, och ungdomskulturen anknuten till denna blev på många sätt en reaktion mot etablissemanget.

En av den elektroniska musikens pionjärer verkade under denna tid vid musikkonservatoriet i Düsseldorf. Han hette Karlheinz Stockhausen, och uppnådde redan på 60-talet gurustatus. Han klädde sig i trånga kostymer, och komponerade ibland närmast olyssningsbara, helt elektroniska verk. Dessutom undervisade han genom, och använde sig under sin komposition av, ovanliga metoder (Exempelvis att framföra sina verk utomhus i gryningen samtidigt som studenter och publik intog psykedelia. Glöm inte att detta var under 60-talet.) Några av hans största beundrare var musikstudenterna Ralf Hütter och Florian Schneider.

Stockhausen. Svår.

Ralf och Florian dyrkade Stockhausen och dennes helelektroniska estetik, men de lyssnade även på pop. De ville sammanföra den svåra elektronikan med popens rytmer. Först bildade de bandet Ralf und Florian, som senare bytte namn till Organisation, och sedan till det bestående Kraftwerk. Efter en del tidiga skivor slog de 1971 igenom med den helt elektroniska Autobahn, och i och med detta började elektronmusiken bli intressant för de stora massorna. Håll den tanken.

Kommer ni ihåg Satie? Hans idéer hade inte försvunnit utan togs upp av engelsmannen Brian Eno (anagram för Brain One), tidigare medlem i bandet Roxy Music men som nu på egen hand började komponera vad han kallade ”Ambient music”. Eno ville skapa ”ljudtapeter”, och hans uppdatering av Saties tankar spred sig som en löpeld bland primärt experiment- och elektronmusiker. Eno, influerad av Satie, influerade i sin tur flera musiker. Hans samarbeten med Robert Fripp, David Byrne, Peter Gabriel och David Bowie ledde till stora framgångar, och Eno började syssla inte bara med komposition utan även med att producera andra, vilket han gör än i dag (U2 med flera). Kom ihåg termen Ambient music.

Elektroskolan, del II: Where have all the flowers gone?

Tillbaka till Kraftwerk. De utvecklade sitt sound under 70-talet och nådde större och större framgångar. Deras popularitet öppnade upp för, och inspirerade andra akter som liksom Kraftwerk lade tyngdpunkten i sin komposition helt eller främst på synthesizers. Kraftwerks framgångar innebar en ekonomisk möjlighet för olika elektroniska band och musiker att ge ut sin musik på skiva. Samtidigt ledde detta till en musikalisk motreaktion. Åtskilliga rockmusiker såg med förakt på synthen och de tidiga datorerna som instrument, och kände sig hotade av de på många vis mer extrema uttryck som de elektroniska akterna representerade.

Detta sammanföll med att datorerna blev bättre och bättre. Fler och fler samhällsfunktioner datoriserades, hemdatorerna spreds och världen drabbades av en kanske inte helt obefogad teknofobi. Storebrorssamhället verkade införlivas i lagom tid till året föreslaget i Orwells roman. Debattpaneler och Kamratpostens insändarsida ekade av oroliga frågor: Kommer datorerna att ta över världen? Jag är så rädd för datorerna att jag inte kan sova! Håller människan på att bli omodern? Samtidigt som dataskräcken härjade som värst gav Kraftwerk ut ”Komputerwelt” (1981), en hyllning till informationsteknologin. Var Kraftwerk ironiska? Ingen vet. Fortsätt att hålla Kraftwerk i huvudet, de dyker upp igen.

Kraftwerk. Die Menschmaschinen.

Nu, under det tidiga 80-talet, hade den populariserade elektronmusiken blivit så stor att den, vilket brukar ske med alla rörelser när en viss storlek uppnås, började förgrena sig. Ur postpunkens flora av subkulturella riktningar märktes tydligt nyromantikerna, vilka började ta till sig de lättare varianterna av elektronisk musik, synthpopen. Ur denna grupp utkristalliserades dock snart de mer strikta syntharna, vars musikaliska preferenser var helt elektroniska.

Under dessa år hamnade, i gammal fin tradition, subkulturerna synthare och hårdrockare i konflikt med varandra. De socioekonomiska grunderna till denna konflikt är omfattande men enkla: Hårdrock är arbetarklass och synth är medelklass. Jämför striderna mellan rockers och mods i UK 1964. Inledningsvis hade hårdrockarna närmast ett våldsmonopol. De väna syntharna med sitt puder och sina spretluggar (synthbögar!) föll ofta offer för de ”maskulina” hårdrockarna. Men… Ungefär 1986 sker en förändring. Flera synthband börjar göra hårdare musik, och detta speglades direkt i subkulturen. En ny typ av synthare började dyka upp, en med närmast militaristisk stil, som ivrigt flirtade (i nästan alla fall med djup ironi) med totalitära symboler och uttryck. Musiken blev mörkare, hårdare och elakare. Ledande i denna våg var belgarna Front 242, britterna Nitzer Ebb (vilka plankade tyska DAF rakt av), slovenerna Laibach och kanadensarna Skinny Puppy. Musiken hade förändrats och så även subkulturen. Rollerna var nu omvända, nu jagade syntharna hårdrockare på fredagskvällarna. Glada dagar!

Elektroskolan, del III: Music non-stop. Techno-pop

Anyhoo, tillbaka till Kraftwerk. Deras starka genomslag märktes inte bara i europeisk synth, utan även på andra sidan Atlanten. I de svarta stadsdelarna i New York hade DJs börjat spela Kraftwerk. Låtarna hade bra beat, men var också ofta så pass långa och minimalistiska att de gav utrymme för personlig mixing. Först ut var Afrika Bambaataa som tog Kraftwerks Trans Europa Express, lade på en funkigare rytm och tyngre basar et Voila: Planet Rock! I och med detta föddes electron, och ur den strax därpå hiphopen. Intressant att en så kylig, asexuell musik som Kraftwerks gav upphov till två så extremt kåta musikgenrer.

Afrika Bambaataa. Tung.

Vi lämnar hiphopen och koncentrerar oss på elektron. Denna genre blev stor framförallt i det industrialiserade Detroit där den utvecklades till en tydlig och säregen musikstil, men de kraftwerkska influenserna var ständigt närvarande. Electro började snart i sin tur influera och inspirera musiker. Tidsmässigt är vi nu i den senare hälften av 80-talet. I electrons kölvatten kan skönjas två tydliga utvecklingslinjer: House och techno.

House är i princip en korsbefruktning mellan discon som överlevt pogromerna under det tidiga 80-talet och electron. Resultatet var disco, men mer rytmisk, med tyngre bas och strösslad med samplingar. Genren föddes i Chicago och fick sitt namn från klubben ”The Warehouse” där DJ Frankie Knuckles skall ha uppfunnit den (Yay Frankie!) runt 1986. Housen blev snabbt mycket stor och förgrenade sig i flera subgenrer, acid-, deep-, hard-, hip-, latino-, tech-, garage-, och minimalhouse, för att bara nämna ett fåtal.

Frankie Knuckles. Legend.

I Detroit hade electron utvecklats och inspirerats av den tidigare nämnda europeiska hårdare synthen. Flera började kombinera genrerna, och technon var född! Detta sammanföll med de enorma, ofta illegala, festerna som började dyka upp här och där i Europa. Technons pumpande basar och monotona beats funkade bra i dessa sammanhang (Tillsammans med house, får inte glömma house!), och genren växte med en hastighet av cirka 126 BPM.

Detta ledde i sin tur att många synthare, vilka börjat tröttna på den strikthet och stildogmatism som dominerade inom subkulturen mer kom att lockas av technon och ravefesternas lössläppthet och avslappnade attityd. Detta skedde under 80-talets sista skälvande år. Inom technon var artisten ointressant, det enda intresset låg i om låten var bra och dansant. Detta innebar att fullkomligt anonyma musiker kunde producera världshits och ändå bibehålla sin anonymitet, okända entusiaster kunde sälja tusentals 12”-singlar utan att någon visste vem de var. Technons stjärnor var i stället de DJs som kunde hålla igång ett bra dansgolv, mixa bra och helt enkelt vara uppmärksamma på vad de festande ville höra just under ett visst moment.

Technon puttrade bland de invigda under ett par år, för att tidigt 1991 slå igenom på allvar hos den stora massan. Detta genom belgiska T99 och deras klassiker Anasthasia, som blev så populär att den till och med spelades i vanlig svensk radio (då i övrigt dominerad av lättillgänglig rock och svensk ”soul”). Tydligt var att nu hade ett paradigmskifte skett, elektronmusiken var nu allmän, inte enbart en subkulturell företeelse.

Technon och ravefesterna bröt ny mark med samma kraft som en ångvält. Precis som housen förgrenade den sig snabbt till olika subgenrer, vilka kunde sinsemellan vara synnerligen olika men som alltid var a) helt elektroniska, och b) i regel framställda av anonyma producenter.

Elektroskolan, del IV: Kalltes, klares Wasser

Kommer ni ihåg Brian Eno och hans prat om ambient? Bra. För även i denna genre händer det grejer. De som bevistade de stora ravefesterna behövde efter några timmars dansande någonstans att vila ut på, och flera arrangörer av fester och klubbar började, förutom dansgolv och superbasar förse sina tillställningar med chill out-rum. I dessa spelades framförallt ambient, men då ofta ambient sammanflätad med modern elektronmusik. Denna genre blev mer och mer populär, inte minst genom pionjärer som The Orb, Aphex Twin och FSOL (för att nämna några). Ambientens raverelaterade uppsving innebar att hela genren ökade i omfång, och därmed, i housens och technons fotspår förgrenade sig och muterade till ett flertal subgenrer. Även ambient blev i och med The Orb känt bland de stora massorna (Blue Room låg etta i UK sommaren 1992. För övrigt 1900-talets bästa låt.), och fick medial uppmärksamhet och utrymme.

The Orb. En av flera konstellationer.

Dock… På lund av etablissemangets ovilja, och de därav resulterande lagarna och restriktionerna som infördes, blev det i mitten av 1990-talet svårt för elektronmusiker att nå ut. I UK instiftades, trots stora protester, den numera ökända Criminal Justice Bill (1994), och här i Sverige började polisens specialstyrka ”Ravekommissionen” göra razzior på fester och klubbar, med eller utan anledning. Denna kulturinkvisitoriska tendens spreds över hela Europa, med undantag för Tyskland. Tyskarna, kanske visa av historien, såg inget samhällsfarligt i att folk samlades och dansade, varvid Tyskland kom att bli en fristad för hela den subkultur som kretsade kring elektronmusiken. Elektronmusik kopplades i övriga Europa, mycket på grund av medias demonisering, ofta samman med narkotika och annat kriminellt. Detta innebar att ravefesterna blev illegala tillställningar, vilket naturligtvis gjorde att de inte hölls i samma utsträckning, samt att restaurangägare drog öronen åt sig när det gällde klubbar i allmänhet, och klubbar med elektronmusik på agendan i synnerhet. Det blev med andra ord svårare att nå ut med elektronisk musik.

Fuck'em and their law!

Denna svacka höll i sig några år, men ungefär från millennieskiftet har klimatet tinat något. Ravekommissionen har bytt namn och inriktar sig inte längre bara på elektronmusiktillställningar utan har vidgat fokus mot alla former av musik- och festsammanhang. Criminal Justice Bill gäller fortfarande, men delar av den efterföljs inte längre, då brittiska myndigheter har viktigare saker för sig. Och i Tyskland pulserar basen som om ingenting hade hänt…

Jag inser att jag utelämnat en hel del. Så många personer och genrer borde presenterats eller presenteras ytterligare. Jag kan ha lagt för mycket fokus respektive för lite fokus på olika saker. Förhoppningsvis kommer jag komplettera denna text i framtiden, men för nu får det räcka. Solen skiner och i kväll skall jag gå ut, dricka drinkar och träffa folk. Over and out.