Krig är dumt. Det är en
av de få generaliseringar som faktiskt stämmer. Krig orsakar obeskrivbart
lidande, och kan, om människor bara agerade förnuftigt, alltid undvikas. Nu är
inte människor speciellt förnuftiga, varför vi också, genom historien och än i
dag, ser krig blossa upp med just lidande och sorg i släptåg. Under följande
moment skall vi studera kriget i sig som fenomen, med exempel ur antiken,
medeltiden tidigmodern tid och nutid. Vi skall bekanta oss med soldaterna,
deras utrustning och hur krigen utkämpades under dessa epoker. Vi skall också
studera några av krigets konsekvenser och hur de verkliga offren, det vill säga
civila, drabbades och drabbas av krig.
Vad
är krig?
Ordet krig innehåller
väldigt mycket, och kan kanske vara svårt att definiera, och ännu svårare att
avgränsa. Ofta används begreppet ganska generöst då man talar om olika typer av
allvarliga konflikter, och på ett sätt kanske detta är rimligt, samtidigt som
det kan försvåra, eller till och med i vissa fall förringa allvaret i mer
omfattande eller djupare konflikter. För att exemplifiera: Vid upplopp eller
liknande talar man ibland om krig mellan vanligtvis demonstranter och
ordningsmakt, men är detta verkligen krig jämförbart med exempelvis kriget på
Balkan under det tidiga 1990-talet? Bör vi kanske skilja på krig och andra
typer av konflikter för att förenkla, eller föreligger då risk att vi bara
försvårar ytterligare?
I denna text kommer
krig att diskuteras, och därför är det av nöd att beskriva den definition av
begreppet som gäller i detta, specifika sammanhang. Med krig menas här
allvarliga konflikter som leder till olika former av våld mellan inblandade
parter, där en typ av våld måste vara av fysisk karaktär (alltså, folk måste
dö), samt att de inblandade måste vara av ett större antal. Detta antal kan
variera, men två typer som slår varandra på käften en lördagskväll är inte
inblandade i krig. De är inga krigare, bara idioter. Alltså, krig är i denna
text en allvarlig konflikt som inbegriper en större mängd människor och som tar
sig våldsamma uttryck. Denna definition får duga för nu.
Varför
kriga över huvud taget?
Viljan att klassificera
och ordna saker är stark i människan, och den hjälper oss att hantera och
förstå omvärlden. Allt vi hanterar klassar vi in i olika grupper och kategorier
för att göra vår tillvaro enklare, så även krig. Vi kan utan problem räkna upp
flera olika typer av krig, vilka kort skall presenteras nedan. Samtidigt skulle
denna klassificering lätt kunna ifrågasättas, då många, historiker inte minst,
med en marxistisk syn på samhället (Vilket ingalunda innebär att de därmed är
socialister. Gå och kolla upp marxistisk historieteori om ni vill veta mer.),
menar att alla krig till syvende och sist handlar om makten över tillgångarna,
alltså om ekonomi. Så kan det nog vara, men detta kan nog gälla som en
övergripande orsak till krig, men det finns flera andra orsaker också, mer
eller mindre markanta. Några av de vanligaste är dessa:
Erövringskrig
Kort och gott när en
makt, ofta en nation, bestämmer sig för att med våld ta över ett annat lands
eller folks boendeyta och därmed styra över detta folk och de tillgångar som
finns på just denna yta. Exempel på erövringskrig finns det gott om.
Européernas erövring av Amerika och Australien är kanske de mest omfattande
erövringskrigen, men även det nazistiska Tysklands expansion, eller Iraks
invasion av Kuwait är erövringskrig.
Religionskrig
Många menar att om
någon annan tycker olika än vad man är van vid ger detta en rätt att slå ihjäl
den oliktänkande. Detta är grundtesen i religionskrig, om än något förenklad
och kanske banaliserad. Olika religiösa inriktningar har genom historien ofta
gått lös på varandra med vapen i hand. Det trettioåriga kriget, korstågen,
eller krig mellan shiiter och sunniter är tydliga exempel på krig med religiösa
övertoner. Glöm dock inte det ekonomiska: Ofta är religionen bara en ursäkt för
att ta kontroll över tillgångar. Ni ser, lite marxism dyker upp här!
Försvarskrig
Försvarskrig är
egentligen ett erövringskrig, men sett från den attackerades synvinkel.
Vietnamesernas kamp mot först fransmännen och senare amerikanerna var för dem,
vietnameserna alltså, ett försvarskrig. Nu är det ju tyvärr så att många hävdar
att attack är den bästa formen av försvar, varför många från USA menar att USAs
krig i Irak just nu i själva verket är ett försvarskrig, och att USA försvarar
sig mot internationell terrorism genom att beskjuta irakiska civila.
Handelskrig
Att handelsmän ibland
driver fram krig är inte ovanligt. Flera gånger under historiens lopp har
regeringar skickat ut arméer för att säkra nationens handel. Ibland har dock
handelskompanierna fört krig helt själva, och utrustat egna arméer och
krigsfartyg. Det tyska hanseförbundet är ett utmärkt exempel på detta, men mest
framträdande kanske de olika ostindiska kompaniernas krig med varandra under
1600- och 1700-talen är, då konkurrensen ledde till fruktansvärda grymheter och
våldsamheter.
Utrotningskrig
Rena utrotningskrig är
inte vanliga, men tyvärr inte obefintliga. Att helt vilja utplåna folkgrupper
har förekommit i flera krig, inte minst under modern tid. Återigen, Amerika och
Australien, men även kriget på Balkan eller det i Rwanda kan utan tvekan
klassas som utrotningskrig.
Krigarna
Följande avsnitt
presenterar några exempel på hur soldaternas och härförarnas liv såg ut under
olika epoker. Observera att det alltid finns undantag.
Antiken
Rent generellt kan man
säga att under hela den antika epoken var fotsoldaterna den viktigaste delen av
alla arméer, oavsett etnisk tillhörighet eller kronologisk placering. Hur
fotsoldaterna stred, och deras styrka, fastställdes redan under den klassiska
perioden i det antika grekland, men låg kvar som mönster ända tills Romarrikets
splittring och Västroms fall. Vi skall därför framförallt studera just
grekernas fotsoldater, hopliterna,
men även se hur romarna utvecklade framförallt strategier, utrustning och
teknologi på denna bas.
Soldaterna
Det antika Grekland var
som bekant uppsplittrat i en stor mängd småriken. Detta ledde till ständiga konflikter,
men också att dessa konflikter sällan blev speciellt storskaliga. De små
stadsstaterna kunde helt enkelt sällan mobilisera några större mängder
soldater, utan ofta bestod hela krigsmakten av några tusental individer. De
flesta stadsstater hade mindre, stående arméer, bestående av män som genomförde
en form av militärtjänstgöring. Samtliga män förväntades ha, genom denna
tjänstgöring, ha fått grundläggande stridsträning och därför vara redo att
ställa upp så fort krig hotade. Detta krav gällde för nästan alla medborgare i
stadsstaterna tills de var 60 år gamla, med undantag för de i Sparta vilka dels
förväntades träna sig i militära ting kontinuerligt, och aldrig befriades från
kravet att delta i strid. Bortsett från dessa grupper av stående soldater
inkallades övriga enbart för enskilda strider eller kampanjer. De var alltså
inte yrkeskrigare, utan hade egentliga sysslor till vardags (ja, ja Sparta, ja
ja…). Detta innebar att de flesta krig i det antika Grekland av nöd utkämpades
på sommaren. Då den stora massan av soldater var bönder, och hela befolkningens
överlevnad hängde på vad dessa producerade, kunde man helt enkelt inte tvinga
dessa att avstå från plöjning och sådd på våren, eller skörd på hösten. Men
under sommaren, som sagt, då skötte åkrarna sig själva och då kunde man ägna
sig åt att ge sina fiender på käften!
Strategier
Under tidigare epoker
hade striderna i princip bestått i att en stor mängd individer möttes i en
serie enviger, men någon gång mellan 800- och 400-talet före vår tideräkning
märkte grekerna att det var effektivare att agera som en samlad grupp, med en
gemensam strategi och stridsmetod. Att i tätt packade led, skyddade av sköldar
och beväpnade med spjut, som en enhet marschera ned och omintetgöra fienden
visade sig vara en oslagbar strategi, varpå just de krigare som behövdes för
denna metod blev de viktigaste i alla stadsstater. De kom att kallas hopliter, efter grekiskans hoplon, det vill säga den typ av stor sköld
som möjliggjorde just denna form av stridsteknik. Tanken med denna strategi var
att man hela tiden täckte sig själv och soldaten bredvid sig med sin sköld, och
att alla soldaters sköldar därmed bildade en närmast ogenomtränglig sköldmur.
För att denna teknik skulle fungera krävdes naturligtvis att alla höll linjen,
att ingen bröt sig ur för att slåss på egen hand eller fly. Bröts linjen
riskerades alla soldaters liv, varför disciplinen var stenhård och oerhört
viktig.
Om vi hoppar fram några
århundraden, kan vi se att även romarna använde denna taktik, om än i något
förändrad och kanske också förbättrad form. Deras sköldar var inte runda, utan
formade som välvda rektanglar, vilket erbjöd ännu bättre skydd. Romarna hade
utvecklat ett stort antal sköldformationer, var och en anpassad efter olika
situationer och behov. Legionärer som var väl tränade kunde följaktligen agera
både offensivt och defensivt, och kunde ofta möta och besegra en rik variation
av motståndare, inklusive kavalleri eller stridsvagnar.
Vapen
Beväpningen var ganska
likartad under hela antiken, med några lokala undantag. De flesta arméers
fotfolk var beväpnade med en tyngre lans, ett kort svärd och möjligtvis en
dolk. Några var utrustade med kastspjut, och ibland användes pilbågar. Även
stenslungor förekom, men deras effektivitet begränsades om motståndaren bar
rustning. Romarna försökte i och för sig kringå detta problem med att utrusta
soldater med slungprojektiler av bly, vilka naturligtvis orsakade värre skada
på grund av sin vikt och sin, ofta spolformade, form.
Bland de så kallade
barbarfolken, oftast nord- och centraleuropéer, alltså kelter och germaner,
förekom en del andra vapen. Dessa folk hade sällan enhetliga arméer, varför
beväpningen också var mer varierad, utifrån vad de stridande helt enkelt ägde
själva. Kelterna tycks dock ha uppskattat längre svärd än sina sydeuropeiska
fiender, och både kelter och germaner använde yxor i betydligt högre grad än
både greker och romare. Kelterna, vilka ibland hade en närmast ritualiserad syn
på strid, hade även ett antal vapenvarianter, av mer eller mindre osmaklig
karaktär, vilka inte kommer att beskrivas djupare här (sök på Gáe Bolga och Tathlum om ni är nyfikna)…
Under den romerska eran
utvecklades även större krigsmaskiner av de teknologiskt avancerade romerska
krigsingenjörerna. Olika varianter av kastmaskiner förekom i större kampanjer
och vid större slag, vilka kunde skjuta stenblock eller tunga spjut mot fienden.
Inom populärkulturen beskrivs ibland hur katapulter kastade kärl med
lättantändlig olja, men det finns inga belägg för att denna metod skulle ha
använts i verkligheten. Även belägringstorn och murbräckor användes av romarna,
då de skulle inta befästa städer eller borgar.
Rustningar
Under hela antiken
prioriterades rustningar vilka gav ett gott skydd av de vitalare delarna, men
också tillät hög rörlighet. Huvud och bål skyddades följaktligen ofta
ordentligt, medan armar och ben inte var fullt lika bepansrade. Dock, arm- och
benskenor förekom, vilka naturligtvis gav ett hyfsat skydd. Grekernas hjälmar
var ofta heltäckande, vilket gav ett gott skydd men förhindrade en god sikt.
Romarnas hjälmar var öppnare, och generellt bättre konstruerade, så att de skyddade
allt utom själva ansiktet. Grekernas rustningar var av läder eller brons. Under
den romerska eran hade järnet blivit vanligare, varför deras rustningar var av
läder eller järn, ofta i kombination. Barbarfolken bar sällan rustning, och om
de gjorde det var det ofta fråga om krigsbyte eller handelsvaror från andra
kulturer. Kelterna var dock snabba att lära sig av den romerska tekniken, och
började så småningom färdigställa egna rustningar, trots att rustning ibland
sågs som ovärdigt.
Bostäder
Soldaterna bodde
antingen hemma, om slagfältet var lokaliserat i närheten, eller, om de var
tvungna att färdas, bodde de i tält. Detta gällde under antiken och i princip
genom hela historien. Ibland kunde tältläger permanenteras, och man bytte
tälten mot varmare och bekvämare hus och stugor. Flera europeiska städer har
sitt ursprung i romerska tältläger som ”blev kvar”.
Medeltiden
Soldaterna: Värvade ur
befolkningen eller legoknektar
Härförarna: Överklass
Utrustning:
Vapen
Rustningar
Bostäder
Strategier:
Tidigmodern tid
Soldaterna: Värvade ur
befolkningen eller legoknektar
Härförarna: Överklass
Utrustning:
Vapen
Rustningar
Bostäder
Strategier:
Nutid
Soldaterna: Värvade ur
befolkningen eller legoknektar
Härförarna: Överklass
Utrustning:
Vapen
Rustningar
Bostäder
Strategier:
Krigets
konsekvenser
Att kriga innebär en
hel del problem. Man kan få något i ögat och bli blind, eller bli dödad av en
otrevlig karl med ett spjut, ett gevär eller en kryssningsmissil. Själva
striderna är, i korthet, inga lätta uppgifter. Dock, ofta är alla kringliggande
problem lika viktiga att beakta. Kriget är inte bara en eller en serie strider
och slag, ett krig påverkar allt, hela samhällen, hela kulturer. Nedan följer
några korta sammanfattningar av hur ett krig kan påverka på andra vis än det
direkta krigandet, och, föga förvånande, det är ofta de civila som drabbas
värst…
Plundring
Att förse en armé med
mat kan lösas på två vis: Antingen har man med sig mat hemifrån, eller så ser
man till att skaffa mat på marschen så att säga. Det senare alternativet är det
vanligaste, då det innebär flera fördelar. Om man skall ha med sig mat hemifrån
innebär det, även under korta kampanjer, att man måste frakta stora mängder
packning, vilket är energikrävande och resursslukande. Dessutom tenderar maten
att bli dålig, ibland till och med otjänlig som föda, och då har man ansträngt
sig i onödan. Mycket bättre är att fixa mat på vägen. Proviantera brukar detta
kallas, men ofta är detta bara ett snyggare ord för plundring. Framförallt i
historisk tid, innan Genèvekonventioner och liknande överenskommelser för att
styrka mänskliga rättigheter i krig, ens hade formulerats som tankar.
Ofta var plundring det enda
sättet att skaffa mat till soldaterna, och därför mycket viktigt. De områden
vilka arméer drog igenom länsades på spannmål och husdjur. Var man i det egna
landet var plundringen en smula mer modest, då kallades det att man
konfiskerade livsmedel och liknande (även dragdjur och andra förnödenheter togs
av de civila), men var man på fiendemark plundrades allt, och om något lämnades
kvar förstördes detta i regel. Ett av de tydligaste exempel på denna militära
rövarhushållning finner vi under det Trettioåriga kriget, då den svenska armén
(och en hel del andra) härjade runt i Tyskland. I detta är det viktigt att
komma ihåg att en kringströvande armé alltid hade ett stort antal människor i
släptåg. Många soldater hade med sig familj, och hantverkare, köpmän och andra
följde arméerna för att tjäna pengar. För många blev kriget en födokrok, även
för civila. Detta medförde att den ovan nämnda svenska armén under Gustav II
Adolf bestod av runt 40 000 stridande, men med armén tillkom ytterligare
runt 200 000 människor. Nästan en kvarts miljon människor rörde sig alltså
fram och tillbaka i det tyska landskapet. Ibland betalade de för livsmedel och
förnödenheter, men lika ofta tog man det man ville ha, och de som bidrog,
alltså de tyska bönderna primärt, fick vara glada om de fick behålla livet.
Resultatet blev att, i det Trettioåriga krigets slutskede, flera tyska furstendömen
var helt utplundrade och en stor del av befolkningen i dessa områden hade
flytt, fördrivits eller dödats. Flera områden hade på grund av kriget
förvandlats till förstörda ingenmansland, ett tillstånd som kom att upprepas
nästan tre hundra år senare, under det Första världskriget.
Naturligtvis var det
inte bara livsmedel och förnödenheter som stals under krig, utan även
värdesaker. Ett områdes värdesaker plundrades effektivt av den segrande maktens
soldater i allmänhet, och av officerarna i synnerhet. Detta gäller för samtliga
krig, ännu in i modern tid. En stor del av de svenska slotten byggdes för guld
plundrat nere på kontinenten under det Trettioåriga kriget, och skattletare
söker fortfarande efter de enorma skatter som nazistiska härförare stal under
det Andra världskriget och som, enligt legenden, har gömts här och där, på mer
eller mindre fantasifulla platser.
Skatter
En annan typ av
plundring, dock av den egna befolkningen, skedde och sker genom ständigt höjda
skatter och konfiskeringar. Krig är som sagt dyrt, och det är åtminstone
inledningsvis den egna befolkningen som får stå för kalaset. Inför krig höjde
kungar och ledare gärna skatterna radikalt, för att ha råd att utrusta arméer
med den senaste krigsteknologin. Detta var, inte minst i historisk tid, ofta
svåra slag mot en ekonomiskt redan ansträngd bondebefolkning. Då reda pengar
ofta saknades (glöm inte att en pengaekonomi var en mer urban företeelse och på
många håll blev allmän först under industrialiseringen), var det standard att
kungens fogdar beslagtog husdjur eller livsmedel. Att bli av med den kanske
enda ko man ägde kunde innebära att familjens chanser att överleva sjönk
radikalt, då de flesta redan levde på svältgränsen. Många försökte naturligtvis
gömma undan husdjur och tillgångar, men skatteindrivarna var listiga och
hänsynslösa, och skattebrott straffades mycket hårt, ibland till och med genom
att den skyldige (eller bara anklagade, det var inte så viktigt) blev avrättad.
Fattigdom
Vilket borde vara
tydligt efter texten ovan, följde fattigdom krig som en ständigt närvarande
skugga. Och för att verkligen vara tydlig, det var inte så att folk i gemen
hade det speciellt bra ekonomiskt innan heller. Det kan vara svårt för oss, i
vår materiellt starka miljö, att verkligen förstå den fattigdom som folk levde
under i historisk tid. Den generella lägsta standarden i vårt samhälle ligger
långt över de fattigas situation för bara ett knappt sekel sedan, med konkreta
exempel som att ingen i Sverige av i dag faktiskt svälter eller står utan
samhällelig hjälp. Att vara fattig nu är en enorm skillnad mot att vara fattig
förr, och, trots vad många upprepar som ett mantra, det var inte bättre förr.
Dock, en skillnad kring
fattiga förr och nu där tidigare epokers fattiga faktiskt hade det lite bättre
rör deras status. Förr i tiden var fattigdom ingen skam, vilket det på många
vis kan sägas är nu. Under medeltiden rådde en generell tanke om att fattigdom
inte direkt var kopplad till låg social status. Kristendomen är ganska tydlig i
sitt fattigdomsideal (kamelen och nålsögat…), ett ideal som flera riddarordnar
tog till sig. Att tjäna gud delvis genom ett knapert liv kunde alltså framstå
som något bra, något som aristokrati ägnade sig åt, och detta i våra ögon
kanske romantiserade skimmer kring fattigdom färgade i viss mån av sig på de
som var ofrivilligt fattiga. Fattiga var en del av samhället, och de hade vissa
rättigheter som alla andra. Tiggeri förekom, men i många städer sågs det nästan
som ett yrke, och tiggarna var organiserade på samma vis som handelsmännens
gillen och hantverkarnas skrån. För de mer välbeställda fungerade dessutom de
fattiga som en statusmarkör. Att ge allmosor blev ett sätt att visa på sitt
eget välstånd (samma princip gäller nu, kolla vilken djävla välgörenhetsgala på
TV4 som helst), och att ses som en god och generös människa av ortens fattiga
var viktigt, även för höga adelsmän.
Dock, efter ekonomiska
kriser under 1500-talet och den senare industrialiseringsprocessen förändrades
synen på fattigdom och fattiga. De småbönder som av olika anledningar drevs
från sina magra åkrar och sökte sig till en osäker framtid i städerna blev allt
fler och fler, och man började se de fattiga som ett socialt problem snarare än
som en naturlig del i samhället. ”Man” i detta sammanhang innebär de
välbeställda borgarna. Dessa oroades över hur städerna blev hem åt stora
mängder fattiga, som levde och dog på gatorna. Deras närvaro störde de rikas
vardag allt mer, och allt mer ändrades attityden. Detta sker parallellt, och
utan tvekan i samklang med, det framväxande kapitalistiska systemet, där
idealet allt mer var individbaserat, och kollektivet mindre intressant. Att
vara fattig sågs som ett personligt, individuellt, och i regel självåsamkat
misslyckande, och därmed fanns det ingen anledning att känna några sympatier
med de fattiga, då de helt enkelt endast hade sig själva att skylla... Mer om
fattigdom går att läsa i Peter Englunds Förflutenhetens
landskap, en samling historiska essäer som jag verkligen kan rekommendera.
Anyhoo, tillbaka till
fattigdom i samband med krig. Krigen, med de höjda skatterna, plundringen, de
brända åkrarna och den ihjälslagna arbetskraften medförde naturligtvis en
fruktansvärt stor ökning av fattiga. För många människor blev en relativt trygg
tillvaro helt bortsopad, och de blev tvingade att leva på vad de kunde hitta,
tigga ihop eller stjäla. Detta medförde att stora skaror fattiga också började
följa arméerna runt, och delta i den plundring som ofta var orsaken till deras
egen olycka. Ödets ironi…
Svält
Trots plundring var
ofta livsmedelsituationen i det närmaste kritisk hela tiden. Soldater fick ofta
lite och dålig mat under krig, men då får man inte glömma att de ofta hade det
bättre än civilbefolkningen. Kungar och ledare ser hellre att deras soldater
får rimligt med protein än ickestridande civilister. Var krigen långvariga
innebar detta att svälten blev alltmer påtaglig, och skördade alltfler offer i
det civila samhället. I modern tid har regeringar ofta infört ransoneringar för
att hushålla med en nations livsmedel, exempel kan vi inte minst finna här i
Sverige under krigen under 1900-talet (vi påverkades också, trots att vi inte
deltog). Ibland gick det så långt att maten tog slut, trots ransoneringar, och
då har människor tvingats till nödlösningar för att inte svälta ihjäl. I det
Första världskrigets tyskland tillverkade man falska fläskstekar bestående av
svinflott och fint sågspån, ibland till och med försedda med ett fuskben av
trä, i ett fåfängt försök att försöka efterlikna en verklig stek. Här i Sverige,
beroende av importerat kaffe som vi är, ledde kaffebristen under både det
Första och det Andra världskriget att man började rosta gula ärtor och brygga
något som åtminstone skulle likna kaffe på dessa. Barkbröd fick ersätta riktigt
bröd. I Storbritannien började man tillverka marmelad som i princip inte
innehöll några frukter eller bär över huvud taget, en sörja som till och med de
utmärglade soldaterna i skyttegravarna var tveksamma om de kunde äta. Exemplen
kan göras många…
Allteftersom svälten
ökade började dess effekter bli tydligare. Barn slutade växa, och många dog.
Även missfall blev vanligare, trots att de ofödda barnen ofta biologiskt
prioriteras av den väntande moderns egen kropp. När födan är slut är den slut.
Under långvariga krig drabbades framförallt folk i städerna svårt, och i flera
fall började folk överleva på att äta hundar, katter, råttor, gräs, träbark och
annat. I vissa, extrema fall har kannibalism förekommit.
Sjukdomar
En generellt försvagad
befolkning är naturligtvis ett lätt offer för olika sjukdomar. Precis som svält
följer sjukdomar krig, och är ibland till och med en resurs som utnyttjats i
själva krigföringen. Redan under medeltiden använde man sig av biologisk
krigföring, och ofta var bakterier och virus överlägsna soldater och kanoner då
det gällde att ha ihjäl fienden. Tyvärr drabbades också även de egna soldaterna
av sjukdomar, och i historisk tid, ungefär fram till, ja till nutid, var den
främsta dödsorsaken i krig just sjukdomarsnarare än våld. Även
civilbefolkningen drabbades svårt av olika farsoter, som ovan nämnt i högre
utsträckning än under välmående (nåja) fredstid.
Det är alltid en
bedömningsfråga hur hårt olika sjukdomar drabbar befolkningen. Att mäta mängden
dödsoffer känns vettigt, men skall man sätta totalantalet döda eller procenten
av utgångsantalet som markör för en sjukdoms framfart. På många vis bör
exempelvis digerdöden betraktas som den värsta epidemi som drabbat Europa, då
runt en tredjedel av Europas befolkning dog på bara några år i mitten av
1300-talet. Samtidigt, rent antalsmässigt, är den spanska sjukan, som svepte
över jorden samtidigt som det Första världskriget utkämpades, den värsta
någonsin, och denna sjukdoms spridning var direkt kopplad till kriget. Att
sjukdomen kallas för spanska sjukan är inte helt rättvist, då den dök upp i
både Frankrike, Tyskland och England innan den nådde Spanien, men det var
spansk media som uppmärksammade den mest, då de tidigare nämnda länderna var
involverade i det Första världskriget och alla nyheter som kunde verka
demoraliserande censurerades. Sjukdomen slog till i krigets absoluta slutskede.
När kriget var över, förflyttades stora truppenheter, vilket troligen bidrog
starkt till smittspridningen. Spanska sjukan svepte över hela världen, och även
isolerade platser drabbades svårt, inte minst norrlands inland här i Sverige.
På bara drygt två år (1918-1920) dog minst femtio miljoner, vissa menar runt
hundra miljoner, människor på grund av sjukdomen, vilket alltså är det största
antalet döda på grund av en epidemi under en sådan kort tidsrymd. Man har
spekulerat i om sjukdomens effekter inte blivit så allvarliga om det Första
världskriget inte just utkämpats, och folk alltså redan var försvagade, en
åsikt som stöds av vissa men som förkastats av andra.
Så alltså…
Kriga inte. Det är dumt
och folk blir bara ledsna…
