Elektroskolan

Inledning

Musik är inte en isolerad företeelse, utan är, precis som alla konstformer, ständigt under påverkan av övriga samhället. Ibland kan musiken till och med vara katalysatorn för samhälleliga förändringar, vilket innebär att musikaliska verk eller tendenser utan tvekan kan anses lika viktiga som exempelvis politiska skrifter eller teknologiska landvinningar. Dessa påverkar som tidigare antytts musiken i sin tur, varför vi nästan kan ana en cirkelrörelse, ett hjul av influenser och idéer, som rullar framåt. Ibland snabbt, ibland långsamt. Men ständigt framåt.

Följande föreläsning är ett försök att i ytterst kortfattad form ge en bild av den elektroniska musikens framväxt och utveckling. Vi kommer inte enbart att beröra ren musikhistoria, utan i högsta grad även sub-, populär-, och ungdomskulturella sfärer, då dessa är så starkt knutna till denna musikforms utveckling. Jag kommer inte att beröra musikteknologi i speciellt hög grad, utan kommer framförallt tala om datorer och synthezisers. För mer info om själva apparaturen föreslår jag att ni kollar i till exempel ”Vintage Synthesizers: Groundbreaking Instruments and Pioneering Designers of Electronic Music Synthesizers” av Mark Vail, eller någon annan ur den uppsjö av böcker om elektronisk musik som finns på marknaden.

Ok? Redo? Here goes: “Music maestro, please!”

Elektroskolan, del I: Fiat Lux!

Kasta era sinnen tillbaka till Paris i slutet av 1880-talet. På ett Café i Montmartre satt kompositören Eric Satie och klinkade på ett piano. Att komponera gav inte mycket pengar, så han levde primärt på att agera cafépianist. Där satt han och framförde sina verk medan folk runt omkring pratade, flirtade, fikade och grälade. Över ett glas isad pastisse började en idé ta form i Saties huvud. Han började komponera musik som skulle vara närvarande, men som man skulle göra annat till. Bakgrundsmusik, stämningsmusik eller bruksmusik. Resultatet blev hans kända Gymnopedier, samt en helt ny syn på musikkonsumtion. Håll den här tanken i huvudet så länge.

Satie. Glad.

Det tidiga 1900-talet födde många nya idéer. Politiska, teknologiska, sociala men också konstnärliga och naturligtvis musikaliska. Många musiker påverkades av andra konstformers brott mot traditionerna, och ville göra likadant. Samtidigt som futuristiska målare hyllade automobiler och mekanikens framsteg framförde ryska kompositörer verk där instrumenten bestod av industriers ångvisslor, olika motorers kolvslag, eller de ljud som uppstår i en verkstad. Pionjärer som Oscar Sala uppmärksammade elektriska spänningars förmåga att frambringa ljud, och konstruerade de första elektriska instrumenten (exempelvis en enorm trälåda i vilken man förde kopparstavar för att frambringa toner). Musiker i frontlinjen experimenterade med klanger, rytmer och teman, och fick inspiration från oortodoxa sammanhang och främmande kulturer. En osentimental och rebellisk syn på musik växte fram, dock bara för de få invigda, det intellektuella avantgardet. De stora massorna var än så länge ointresserade av experimenten och de nya idéerna. Håll den här tanken.

Under 1960-talet förde den experimentella musiken fortfarande en ganska undanskymd tillvaro. De få kompositörerna hade dock mer och mer börjat intressera sig för elektriska instrument, samt att inkorporera till exempel radiovågor och upphackade ljudupptagningar från andra sammanhang i musiken (cut up-teknik, då utförd med hjälp av rullbandspelare, nuförtiden använder man samplers av olika slag). Samtidigt hade rocken börjat sitt segertåg, och ungdomskulturen anknuten till denna blev på många sätt en reaktion mot etablissemanget.

En av den elektroniska musikens pionjärer verkade under denna tid vid musikkonservatoriet i Düsseldorf. Han hette Karlheinz Stockhausen, och uppnådde redan på 60-talet gurustatus. Han klädde sig i trånga kostymer, och komponerade ibland närmast olyssningsbara, helt elektroniska verk. Dessutom undervisade han genom, och använde sig under sin komposition av, ovanliga metoder (Exempelvis att framföra sina verk utomhus i gryningen samtidigt som studenter och publik intog psykedelia. Glöm inte att detta var under 60-talet.) Några av hans största beundrare var musikstudenterna Ralf Hütter och Florian Schneider.

Stockhausen. Svår.

Ralf och Florian dyrkade Stockhausen och dennes helelektroniska estetik, men de lyssnade även på pop. De ville sammanföra den svåra elektronikan med popens rytmer. Först bildade de bandet Ralf und Florian, som senare bytte namn till Organisation, och sedan till det bestående Kraftwerk. Efter en del tidiga skivor slog de 1971 igenom med den helt elektroniska Autobahn, och i och med detta började elektronmusiken bli intressant för de stora massorna. Håll den tanken.

Kommer ni ihåg Satie? Hans idéer hade inte försvunnit utan togs upp av engelsmannen Brian Eno (anagram för Brain One), tidigare medlem i bandet Roxy Music men som nu på egen hand började komponera vad han kallade ”Ambient music”. Eno ville skapa ”ljudtapeter”, och hans uppdatering av Saties tankar spred sig som en löpeld bland primärt experiment- och elektronmusiker. Eno, influerad av Satie, influerade i sin tur flera musiker. Hans samarbeten med Robert Fripp, David Byrne, Peter Gabriel och David Bowie ledde till stora framgångar, och Eno började syssla inte bara med komposition utan även med att producera andra, vilket han gör än i dag (U2 med flera). Kom ihåg termen Ambient music.

Elektroskolan, del II: Where have all the flowers gone?

Tillbaka till Kraftwerk. De utvecklade sitt sound under 70-talet och nådde större och större framgångar. Deras popularitet öppnade upp för, och inspirerade andra akter som liksom Kraftwerk lade tyngdpunkten i sin komposition helt eller främst på synthesizers. Kraftwerks framgångar innebar en ekonomisk möjlighet för olika elektroniska band och musiker att ge ut sin musik på skiva. Samtidigt ledde detta till en musikalisk motreaktion. Åtskilliga rockmusiker såg med förakt på synthen och de tidiga datorerna som instrument, och kände sig hotade av de på många vis mer extrema uttryck som de elektroniska akterna representerade.

Detta sammanföll med att datorerna blev bättre och bättre. Fler och fler samhällsfunktioner datoriserades, hemdatorerna spreds och världen drabbades av en kanske inte helt obefogad teknofobi. Storebrorssamhället verkade införlivas i lagom tid till året föreslaget i Orwells roman. Debattpaneler och Kamratpostens insändarsida ekade av oroliga frågor: Kommer datorerna att ta över världen? Jag är så rädd för datorerna att jag inte kan sova! Håller människan på att bli omodern? Samtidigt som dataskräcken härjade som värst gav Kraftwerk ut ”Komputerwelt” (1981), en hyllning till informationsteknologin. Var Kraftwerk ironiska? Ingen vet. Fortsätt att hålla Kraftwerk i huvudet, de dyker upp igen.

Kraftwerk. Die Menschmaschinen.

Nu, under det tidiga 80-talet, hade den populariserade elektronmusiken blivit så stor att den, vilket brukar ske med alla rörelser när en viss storlek uppnås, började förgrena sig. Ur postpunkens flora av subkulturella riktningar märktes tydligt nyromantikerna, vilka började ta till sig de lättare varianterna av elektronisk musik, synthpopen. Ur denna grupp utkristalliserades dock snart de mer strikta syntharna, vars musikaliska preferenser var helt elektroniska.

Under dessa år hamnade, i gammal fin tradition, subkulturerna synthare och hårdrockare i konflikt med varandra. De socioekonomiska grunderna till denna konflikt är omfattande men enkla: Hårdrock är arbetarklass och synth är medelklass. Jämför striderna mellan rockers och mods i UK 1964. Inledningsvis hade hårdrockarna närmast ett våldsmonopol. De väna syntharna med sitt puder och sina spretluggar (synthbögar!) föll ofta offer för de ”maskulina” hårdrockarna. Men… Ungefär 1986 sker en förändring. Flera synthband börjar göra hårdare musik, och detta speglades direkt i subkulturen. En ny typ av synthare började dyka upp, en med närmast militaristisk stil, som ivrigt flirtade (i nästan alla fall med djup ironi) med totalitära symboler och uttryck. Musiken blev mörkare, hårdare och elakare. Ledande i denna våg var belgarna Front 242, britterna Nitzer Ebb (vilka plankade tyska DAF rakt av), slovenerna Laibach och kanadensarna Skinny Puppy. Musiken hade förändrats och så även subkulturen. Rollerna var nu omvända, nu jagade syntharna hårdrockare på fredagskvällarna. Glada dagar!

Elektroskolan, del III: Music non-stop. Techno-pop

Anyhoo, tillbaka till Kraftwerk. Deras starka genomslag märktes inte bara i europeisk synth, utan även på andra sidan Atlanten. I de svarta stadsdelarna i New York hade DJs börjat spela Kraftwerk. Låtarna hade bra beat, men var också ofta så pass långa och minimalistiska att de gav utrymme för personlig mixing. Först ut var Afrika Bambaataa som tog Kraftwerks Trans Europa Express, lade på en funkigare rytm och tyngre basar et Voila: Planet Rock! I och med detta föddes electron, och ur den strax därpå hiphopen. Intressant att en så kylig, asexuell musik som Kraftwerks gav upphov till två så extremt kåta musikgenrer.

Afrika Bambaataa. Tung.

Vi lämnar hiphopen och koncentrerar oss på elektron. Denna genre blev stor framförallt i det industrialiserade Detroit där den utvecklades till en tydlig och säregen musikstil, men de kraftwerkska influenserna var ständigt närvarande. Electro började snart i sin tur influera och inspirera musiker. Tidsmässigt är vi nu i den senare hälften av 80-talet. I electrons kölvatten kan skönjas två tydliga utvecklingslinjer: House och techno.

House är i princip en korsbefruktning mellan discon som överlevt pogromerna under det tidiga 80-talet och electron. Resultatet var disco, men mer rytmisk, med tyngre bas och strösslad med samplingar. Genren föddes i Chicago och fick sitt namn från klubben ”The Warehouse” där DJ Frankie Knuckles skall ha uppfunnit den (Yay Frankie!) runt 1986. Housen blev snabbt mycket stor och förgrenade sig i flera subgenrer, acid-, deep-, hard-, hip-, latino-, tech-, garage-, och minimalhouse, för att bara nämna ett fåtal.

Frankie Knuckles. Legend.

I Detroit hade electron utvecklats och inspirerats av den tidigare nämnda europeiska hårdare synthen. Flera började kombinera genrerna, och technon var född! Detta sammanföll med de enorma, ofta illegala, festerna som började dyka upp här och där i Europa. Technons pumpande basar och monotona beats funkade bra i dessa sammanhang (Tillsammans med house, får inte glömma house!), och genren växte med en hastighet av cirka 126 BPM.

Detta ledde i sin tur att många synthare, vilka börjat tröttna på den strikthet och stildogmatism som dominerade inom subkulturen mer kom att lockas av technon och ravefesternas lössläppthet och avslappnade attityd. Detta skedde under 80-talets sista skälvande år. Inom technon var artisten ointressant, det enda intresset låg i om låten var bra och dansant. Detta innebar att fullkomligt anonyma musiker kunde producera världshits och ändå bibehålla sin anonymitet, okända entusiaster kunde sälja tusentals 12”-singlar utan att någon visste vem de var. Technons stjärnor var i stället de DJs som kunde hålla igång ett bra dansgolv, mixa bra och helt enkelt vara uppmärksamma på vad de festande ville höra just under ett visst moment.

Technon puttrade bland de invigda under ett par år, för att tidigt 1991 slå igenom på allvar hos den stora massan. Detta genom belgiska T99 och deras klassiker Anasthasia, som blev så populär att den till och med spelades i vanlig svensk radio (då i övrigt dominerad av lättillgänglig rock och svensk ”soul”). Tydligt var att nu hade ett paradigmskifte skett, elektronmusiken var nu allmän, inte enbart en subkulturell företeelse.

Technon och ravefesterna bröt ny mark med samma kraft som en ångvält. Precis som housen förgrenade den sig snabbt till olika subgenrer, vilka kunde sinsemellan vara synnerligen olika men som alltid var a) helt elektroniska, och b) i regel framställda av anonyma producenter.

Elektroskolan, del IV: Kalltes, klares Wasser

Kommer ni ihåg Brian Eno och hans prat om ambient? Bra. För även i denna genre händer det grejer. De som bevistade de stora ravefesterna behövde efter några timmars dansande någonstans att vila ut på, och flera arrangörer av fester och klubbar började, förutom dansgolv och superbasar förse sina tillställningar med chill out-rum. I dessa spelades framförallt ambient, men då ofta ambient sammanflätad med modern elektronmusik. Denna genre blev mer och mer populär, inte minst genom pionjärer som The Orb, Aphex Twin och FSOL (för att nämna några). Ambientens raverelaterade uppsving innebar att hela genren ökade i omfång, och därmed, i housens och technons fotspår förgrenade sig och muterade till ett flertal subgenrer. Även ambient blev i och med The Orb känt bland de stora massorna (Blue Room låg etta i UK sommaren 1992. För övrigt 1900-talets bästa låt.), och fick medial uppmärksamhet och utrymme.

The Orb. En av flera konstellationer.

Dock… På lund av etablissemangets ovilja, och de därav resulterande lagarna och restriktionerna som infördes, blev det i mitten av 1990-talet svårt för elektronmusiker att nå ut. I UK instiftades, trots stora protester, den numera ökända Criminal Justice Bill (1994), och här i Sverige började polisens specialstyrka ”Ravekommissionen” göra razzior på fester och klubbar, med eller utan anledning. Denna kulturinkvisitoriska tendens spreds över hela Europa, med undantag för Tyskland. Tyskarna, kanske visa av historien, såg inget samhällsfarligt i att folk samlades och dansade, varvid Tyskland kom att bli en fristad för hela den subkultur som kretsade kring elektronmusiken. Elektronmusik kopplades i övriga Europa, mycket på grund av medias demonisering, ofta samman med narkotika och annat kriminellt. Detta innebar att ravefesterna blev illegala tillställningar, vilket naturligtvis gjorde att de inte hölls i samma utsträckning, samt att restaurangägare drog öronen åt sig när det gällde klubbar i allmänhet, och klubbar med elektronmusik på agendan i synnerhet. Det blev med andra ord svårare att nå ut med elektronisk musik.

Fuck'em and their law!

Denna svacka höll i sig några år, men ungefär från millennieskiftet har klimatet tinat något. Ravekommissionen har bytt namn och inriktar sig inte längre bara på elektronmusiktillställningar utan har vidgat fokus mot alla former av musik- och festsammanhang. Criminal Justice Bill gäller fortfarande, men delar av den efterföljs inte längre, då brittiska myndigheter har viktigare saker för sig. Och i Tyskland pulserar basen som om ingenting hade hänt…

Jag inser att jag utelämnat en hel del. Så många personer och genrer borde presenterats eller presenteras ytterligare. Jag kan ha lagt för mycket fokus respektive för lite fokus på olika saker. Förhoppningsvis kommer jag komplettera denna text i framtiden, men för nu får det räcka. Solen skiner och i kväll skall jag gå ut, dricka drinkar och träffa folk. Over and out.

Ungdomar, musik och subkulturer

Under följande moment kommer vi att tre olika typer av historia, vilka visserligen kan stå för sig själva, men som också med fördel kan flätas samman, något som kanske till och med ökar förståelsen för dessa. Vi kommer att titta närmare på ungdomar, och hur ungdomars roll i samhället sett ut genom tiderna. Vi kommer vidare att titta på de subkulturella riktningar som ofta knyts till just ungdomar, och sedan berika allt med en översiktlig presentation av populärmusikens historia under 1900-talet, med viss tyngdpunkt på den elektroniska musiken. Varför just den elektroniska, frågar sig några. Därför att den är bäst helt enkelt, svarar den allenarådande (nåja…) magistern! Are you ready? Let’s go!

Ungdomar som samhällsgrupp

Innan vi kan börja studera ungdomars historia måste vi först och främst definiera begreppet. Vilka är det vi talar om, inom vilka gränser bestäms denna samhällsgrupp? En snabb och generaliserande definition torde vara den grupp människor vilka lämnat barnstadiet men ännu inte uppnått full vuxenhet. Denna definition fungerar så länge man inte väljer att problematisera den. När upphör barndomen, och vad krävs för att vara fullvuxen? Om vi exempelvis ser tillbaka några hundra år, ansågs man vara barn till någon gång under tonåren, då man automatiskt uppgick i de vuxnas gemenskap. Förr hade man inte någon tydlig ungdomsgrupp, det var ett onödigt utvecklingssteg i dåtidens samhälle. Till ganska nyligen ansågs man, här i Sverige, bli vuxen i samband med den förr närmast obligatoriska konfirmationen, alltså i femton-, sextonårsåldern, och liknande passageriter går att finna i andra kulturer för ungefär samma åldersgrupp. I detta kan vi se en tydlig fysisk orsak till skiftet mellan barn och vuxen: Barn är man innan puberteten, vuxen är man när puberteten är över, och man kan bidra till samhället dels genom en större arbetsbörda än barn (även om barn i de flesta kulturer naturligtvis hjälpte till och utförde de sysslor de klarade av), dels genom att man faktiskt kunde bilda familj.

Detta uppdelningssystem, alltså barn och vuxna, var tämligen genomgående i hela det europeiska (Och som sagt de flesta andra, men även i detta moment kommer vi att vara obehagligt eurocentriska!) samhället. Både fattiga som rika gick direkt från barnkammaren in i vuxenlivet. Dock, under 1700-talet började en antydan till förändring börja skönjas inom adeln och bland de välbärgade borgarna. Både unga män och kvinnor hade en kort period innan de gifte sig då de tilläts vara ”nästan” vuxna, trots att de inte delade alla de vuxnas plikter. En antydan till denna förändring hade redan setts under medeltiden, då unga män som studerade på universitet hade en period av till synes sorglös ansvarslöshet, men dessa grupper var så små att det knappast kan sägas ha varit en allmän samhällelig attitydsförändring. Mer om dessa senare.

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet började denna förändring märkas tydligare, om än inte i speciellt stor skala och i regel i samhällets mer välbärgade lager. De nästanvuxna tilläts leva en typ av liv som tidigare inte förekommit, ett sorts förstadium till det verkliga vuxenlivet. Dock, det verkliga genombrottet för ungdomar som samhällsgrupp inföll efter det andra världskriget. Efterkrigstiden innebar en period av tidigare knappast skådat välstånd, framförallt i västvärlden, vilket gav allt större grupper av ungdomar möjligheten att ”skjuta upp” vuxenlivet några år, och då ägna sig åt sig själva. Då samhällsekonomin i regel var så pass god började denna barnlösa men ändå ofta yrkesarbetande eller i vissa fall studerande grupp äga eget kapital, och därför bli intressant för det övriga samhället. Ungdomars intressen och behov kom att bli ekonomiskt värdefulla, och en marknad öppnades upp för ungdomsrelaterade varor och tjänster. Denna marknad kom i sin tur att generera ännu tydligare uttryck för ungdomen att yttra, som i sin tur ledde till en ökad marknad och så vidare. Ungdomar kom att, på grund av den ekonomiska status de hade, bilda en egen samhällsgrupp, något som alltså inte skett tidigare, och definitivt inte i samma utsträckning.

En intressant aspekt av detta är att ungdomen även kom att sätta normer för det övriga samhället. Det tidigare idealet för både män och kvinnor låg oftast i den stadgade familjesituationen, som öm moder eller trygg fader, men i och med efterkrigstiden på 1900-talet blev snarare ungdomen idealet. Detta ledde till att folk med de ekonomiska möjligheterna i allt högre grad började sträva efter att förlänga sin egen ungdom, ofta långt efter tonårstiden, och ofta även efter en egen familj bildats. Detta syns inte minst då människor, ibland så högt upp i åldrarna som över trettio, klär sig efter det rådande ungdomsmodet, och människor i övre medelåldern opererar sig för att se yngre ut. Trots, eller på grund av, dessa extremfall kan vi kanske konstatera att ungdomsåldern förlängts radikalt, då den i dagens samhälles ögon oftast ses sträcka sig flera år över tjugoårsåldern, och enligt vissa når hela vägen till, och ibland passerar, fyrtio år…

Så alltså, vad är ungdomar? Är det tonåringar? Är det alla under trettio? Är det beroende av hur man själv känner sig? Är det vuxna män i collegetröjor och baseballkepsar som tilltalar varandra ”brushan”? Förmodligen är detta upp till var och en att avgöra. Själv bryr jag mig inte. Jag är för gammal för att bry mig.

Kultur och subkultur

Att tala om en enhetlig kultur i ett område, land, nation eller världsdel är i högsta grad vanskligt. Att, såsom vissa politiska grupperingar exempelvis, tala om ett lands, låt oss säga Sveriges, kultur, är bara ett tomt påstående, då Sverige vid närmare granskning är en väv av många kulturer och har varit så i århundraden. Det multikulturella samhället är inte ett nytt påfund, det introducerades inte i samband med de första invandringsvågorna, utan Sverige har alltid haft flera kulturer, och detta inom den egna etniska gruppen.

Kulturskillnaderna mellan, säg, norrlandsarbetare, östermalmstanter, socialdemokrater och frireligiösa kan vara större än mellan svenskar, fransmän och japaner, rent generellt. Det handlar i väldigt hög grad om samhällsklass, socioekonomisk tillhörighet och även generation och så vidare, att en kulturbestämning blir närmast omöjlig att genomföra. De kulturella skillnaderna kan till en början vara osynliga för den oinvigde, men belysta på rätt sätt blir de mycket tydliga. Seder och traditioner, hur man dricker kaffe, hur man firar jul etcetera.

Dock, alla dessa olika kulturella riktningar erkänner en större gemenskap, och söker ofta en konformitet i den stora massan. Norrlandsarbetarna, östermalmstanterna socialdemokraterna och de frireligiösa ser sig som en del av det gemensamma samhället och finner en styrka i denna gemenskap. Men denna vilja till enhet gäller inte alla.

Genom historien har olika grupper dykt upp som medvetet brutit mot kollektivet (den stora, allmänövergripande kulturen) genom olika yttre och inre normativa markörer. Dessa kulturer har samexisterat i eller snarare under det kollektiva kulturella paraplyet, och har därför kommit att kallas subkulturer, eller underkulturer. Fram till 1900-talet var dessa typer av subkulturella yttringar tämligen ovanliga. Vi känner bara till ett fåtal, och dessa har varit blygsamma i sin kulturella särart och till sitt anhängaravtal. Några exempel:

I de medeltida städerna samlades ibland grupper av ekonomiskt välbeställda unga män som var satta att studera på universitetet i grupper, som inte bara pluggade (ganska lite av den varan faktiskt), utan också klädde sig utmärkande ofta efter gemensamma färgkoder och mönster, drev runt och festade, och inte sällan betedde sig i de övriga stadsbornas ögon ganska otrevligt. Dessa studentgrupper skulle troligen inte räknas som en subkultur i dagens ögon, men de utgjorde en försmak på vad som skulle komma några hundra år senare.

Den nya världen blev en kulturell smältdegel, vilket innebar att många sökte trygghet och tillhörighet i subkulturella gäng. 1800-talets New York hyste ett flertal distinkta grupperingar, med tydliga yttre markeringar och ofta egna regler och normer, ibland till och med egna språk. Mer om dessa kan man läsa i boken ”The Gangs of New York” av Herbert Asbury, eller, om ni är lata, se filmen med samma namn.

Även Stockholm hade sina subkulturella strömningar förr. Både grupperna kväsarkvantingar och grilljannar förekom för runt hundra år sedan, och beskrevs av dåtidens journalister som tämligen samhällsodugliga. Mer info om dessa finns i dessa länkar: Grilljannar och kväsarkvantingar.

Värt att nämna är att vissa av de tidiga subkulturerna föddes under otrevliga omständigheter. I det nazistiska Tyskland var i princip alla ungdomar tvingade att ansluta sig till Hitlerjugend eller Bundesmädchen, men grupper av ofta föräldra- och hemlösa ungdomar slöt sig samman i distinkta subkulturella gäng och körde sitt eget race, om man vill uttrycka sig så. Dessa var Berlins Apacher och Pirater under 30-talet, vilka förde en hopplös kamp mot den välordnade nazistiska normen. Länk för mer info kommer… Här!

Hur som helst, ovan nämnda grupper var små och utgjorde verkligen undantag. Senare kom olika subkulturer att växa sig större, till att omfatta flera miljoner människor globalt. Skall man studera de viktigaste subkulturerna måste man speja västerut, mot USA och mot UK, vilket vi skall göra. Nedan följer en kort historik och förteckning över de mest framträdande och viktiga subkulturerna de senaste 70 åren.

Först ut är vad som i USA kallades zooties, i Frankrike zazous, i Sverige swingpjattar och i Tjeckoslovakien (finns inte längre) potápkys. Då jag är under tidspress (läs: ”Olle är lat” alternativt "Olle har sportlov och försöker vara lite ledig.") länkar jag till följande excellenta artikel om dessa. Här!

Det andra världskriget medförde, ur ett socialt perspektiv, att människor som annars aldrig skulle ha träffats nu träffades. Som amerikanska soldater beblandades olika etniciteter från helt olika ursprung och insåg, inte alltid, men ibland, att ”de andra” inte var så farliga. Efter kriget kom många hem och hade svårt at anpassa sig till ett civilt liv. Att försöka leva ett ordnat liv som affärsbiträde i en sömnig småstad då man bara några år tidigare utkämpat luftstrider ovanför Stilla Havet visade sig vara en omöjlighet för många. Flera unga män, ofta just gamla stridspiloter, lämnade den inrutade livsstilen bakom sig och började föra en ny tillvaro, iförda sina gamla pilotjackor men nu på motorcyklar snarare än i jaktplan. Dessa grupper av motorcyklister började driva runt på den amerikanska västkusten ungefär från 1947, och gjorde sig snart kända som bråkstakar. Denna grupp kom att ge upphov till flera senare subkulturer, och kan nog ses som ett av startskotten (tillsammans med zootiesarna och deras likar) till den stora subkulturella utvecklingen under den andra hälften av 1900-talet.

Anyhoo, i mitten på 1950-talet slog Rock n’ Rollen ned som en åskvigg i den västerländska ungdomens medvetande, och förändrade allt. Den köpstarka ungdomen började lyssna till denna musik, och byggde mer och mer sin identitet efter nya, av de äldre generationerna ouppskattade mönster. Rocken sågs som en fara, något som skulle leda in ungdomen i drogmissbruk och promiskuitet. Faktum är att just sex och droger var något som ungdomsgenerationen som först tog till sig rock ägnade sig en hel del åt. Var det musikens fel? Troligen inte, vad den kristna högern än må hävda…

Denna text kommer att bli färdigskriven snart, men jag postar det som finns nu i alla fall, samt korta stödord och länkar till intressanta siter och filmer. Håll ögonen öppna efter fördjupningar etc., de kommer!

Rocklyssnande ungdom – Bikers, rockers. I Sverige raggare. Bilburen ungdom med förkärlek för amerikanska bilar och rock. Ansågs vara ett samhällsproblem.

Under 60-talet uppstod hippien i USA, med intressen i alternativ livsföring, fri kärlek och rökverk från andra länder. Snabbt spreds hippiekulturen även till Europa.

Woooooooodstock!

UK på 60-talet: Mods mot rockers. Våldsamma sammanstötningar i Brighton och andra semesterorter sommaren 1964.

Scooter mot motorcykel.

Modsen utvecklas i två riktningar. Dels de glammiga swinging London-modsen, och dels hardmods. De senare kom senare att utvecklas till suedeheads och skinheads.

Skinheads: Arbetarklass, umgicks med karibiska invandrare och lyssnade på reggae och ska. På lördagarna slogs de på fotbollsläktare. Viktigt at vara hel, ren och prydlig i sin stil. Under 70-talet drog karibierna öronen åt sig i samband med att den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen spreds även till UK, och skinsen portades från många av sina tidigare häng. Det rasistiska partiet National Front såg sin chans och värvade ett stort antal skins, varpå hela subkulturen (alltså inte helt rättvist, många var fortfarande inte rasister) i nästan tjugo år kom att sammankopplas med rasism.

Thailändska skinflicks.

London 1976 var ett tråkigt ställe. Influerade av amerikanska garageband började en helt ny grupp börja synas, som helt tog avstånd från rådande estetiska och politiska värderingar: Punkarna. De ledande blev bandet Sex Pistols. Punken blev omåttligt populär…

Gullegull.

…Och tappade glöden efter bara några år. Ur postpunken föddes nyromantikerna, och de visuellt starka och musikaliskt framgångsrika goterna. Samtidigt hade hårdrockarna, metalheadsen, blivit en tydlig subkultur, med rötter tillbaka i det sena 60-talets, tidiga 70-talets tyngre rockmusik. Nu blev metalstilen konformare med långt hår, nitar, läder och jeansjackor täckta med bandbadges.

Hårdrockarnas svurna fiender var syntharna. Mer om dessa i nästa avsnitt.

I USA hade hiphop blivit en del av den afroamerikanska befolkningens kultur, och i slutet av 80-talet började den slå även bland kaukasier. Hiphopparna blev en egen subkultur, med stilelement lånade från de amerikanska storstäderna.

Även rastas började dyka upp utanför Jamaica, detta under 70-talet med en storhetstid under 80-talet och 90-talet.

Under 80-talets sista skälvande år började ravers (mer framöver om dessa) och cyberpunks dyka upp. Kul gäng.

90-talet (senare hälften) såg pandornas födsel (en mix av mods, goter och rockers), och i USA föddes den urvattnade, ultralama och ofta mest pinsamma emon (om jag låter fördomsfull här är det för att jag är det). Här i Skandinavien började några klä ut sig till rika tanter och gubbar i ren ironi, men strax försvann ironin och bratsen, stekarna var födda (nu kräktes jag lite). Från USA kom snart (nu är vi inne på 2000-talet) guidosarna, vars orangesprayade anleten och plutande läppar även multiplicerades i Europa.

Även hipstern väcktes till liv igen, efter att ha slumrat sedan 50-talet. Nu med lite nya kläder, ny musik men med samma glasögon…

Vad kommer härnäst?