Elektroskolan

Inledning

Musik är inte en isolerad företeelse, utan är, precis som alla konstformer, ständigt under påverkan av övriga samhället. Ibland kan musiken till och med vara katalysatorn för samhälleliga förändringar, vilket innebär att musikaliska verk eller tendenser utan tvekan kan anses lika viktiga som exempelvis politiska skrifter eller teknologiska landvinningar. Dessa påverkar som tidigare antytts musiken i sin tur, varför vi nästan kan ana en cirkelrörelse, ett hjul av influenser och idéer, som rullar framåt. Ibland snabbt, ibland långsamt. Men ständigt framåt.

Följande föreläsning är ett försök att i ytterst kortfattad form ge en bild av den elektroniska musikens framväxt och utveckling. Vi kommer inte enbart att beröra ren musikhistoria, utan i högsta grad även sub-, populär-, och ungdomskulturella sfärer, då dessa är så starkt knutna till denna musikforms utveckling. Jag kommer inte att beröra musikteknologi i speciellt hög grad, utan kommer framförallt tala om datorer och synthezisers. För mer info om själva apparaturen föreslår jag att ni kollar i till exempel ”Vintage Synthesizers: Groundbreaking Instruments and Pioneering Designers of Electronic Music Synthesizers” av Mark Vail, eller någon annan ur den uppsjö av böcker om elektronisk musik som finns på marknaden.

Ok? Redo? Here goes: “Music maestro, please!”

Elektroskolan, del I: Fiat Lux!

Kasta era sinnen tillbaka till Paris i slutet av 1880-talet. På ett Café i Montmartre satt kompositören Eric Satie och klinkade på ett piano. Att komponera gav inte mycket pengar, så han levde primärt på att agera cafépianist. Där satt han och framförde sina verk medan folk runt omkring pratade, flirtade, fikade och grälade. Över ett glas isad pastisse började en idé ta form i Saties huvud. Han började komponera musik som skulle vara närvarande, men som man skulle göra annat till. Bakgrundsmusik, stämningsmusik eller bruksmusik. Resultatet blev hans kända Gymnopedier, samt en helt ny syn på musikkonsumtion. Håll den här tanken i huvudet så länge.

Satie. Glad.

Det tidiga 1900-talet födde många nya idéer. Politiska, teknologiska, sociala men också konstnärliga och naturligtvis musikaliska. Många musiker påverkades av andra konstformers brott mot traditionerna, och ville göra likadant. Samtidigt som futuristiska målare hyllade automobiler och mekanikens framsteg framförde ryska kompositörer verk där instrumenten bestod av industriers ångvisslor, olika motorers kolvslag, eller de ljud som uppstår i en verkstad. Pionjärer som Oscar Sala uppmärksammade elektriska spänningars förmåga att frambringa ljud, och konstruerade de första elektriska instrumenten (exempelvis en enorm trälåda i vilken man förde kopparstavar för att frambringa toner). Musiker i frontlinjen experimenterade med klanger, rytmer och teman, och fick inspiration från oortodoxa sammanhang och främmande kulturer. En osentimental och rebellisk syn på musik växte fram, dock bara för de få invigda, det intellektuella avantgardet. De stora massorna var än så länge ointresserade av experimenten och de nya idéerna. Håll den här tanken.

Under 1960-talet förde den experimentella musiken fortfarande en ganska undanskymd tillvaro. De få kompositörerna hade dock mer och mer börjat intressera sig för elektriska instrument, samt att inkorporera till exempel radiovågor och upphackade ljudupptagningar från andra sammanhang i musiken (cut up-teknik, då utförd med hjälp av rullbandspelare, nuförtiden använder man samplers av olika slag). Samtidigt hade rocken börjat sitt segertåg, och ungdomskulturen anknuten till denna blev på många sätt en reaktion mot etablissemanget.

En av den elektroniska musikens pionjärer verkade under denna tid vid musikkonservatoriet i Düsseldorf. Han hette Karlheinz Stockhausen, och uppnådde redan på 60-talet gurustatus. Han klädde sig i trånga kostymer, och komponerade ibland närmast olyssningsbara, helt elektroniska verk. Dessutom undervisade han genom, och använde sig under sin komposition av, ovanliga metoder (Exempelvis att framföra sina verk utomhus i gryningen samtidigt som studenter och publik intog psykedelia. Glöm inte att detta var under 60-talet.) Några av hans största beundrare var musikstudenterna Ralf Hütter och Florian Schneider.

Stockhausen. Svår.

Ralf och Florian dyrkade Stockhausen och dennes helelektroniska estetik, men de lyssnade även på pop. De ville sammanföra den svåra elektronikan med popens rytmer. Först bildade de bandet Ralf und Florian, som senare bytte namn till Organisation, och sedan till det bestående Kraftwerk. Efter en del tidiga skivor slog de 1971 igenom med den helt elektroniska Autobahn, och i och med detta började elektronmusiken bli intressant för de stora massorna. Håll den tanken.

Kommer ni ihåg Satie? Hans idéer hade inte försvunnit utan togs upp av engelsmannen Brian Eno (anagram för Brain One), tidigare medlem i bandet Roxy Music men som nu på egen hand började komponera vad han kallade ”Ambient music”. Eno ville skapa ”ljudtapeter”, och hans uppdatering av Saties tankar spred sig som en löpeld bland primärt experiment- och elektronmusiker. Eno, influerad av Satie, influerade i sin tur flera musiker. Hans samarbeten med Robert Fripp, David Byrne, Peter Gabriel och David Bowie ledde till stora framgångar, och Eno började syssla inte bara med komposition utan även med att producera andra, vilket han gör än i dag (U2 med flera). Kom ihåg termen Ambient music.

Elektroskolan, del II: Where have all the flowers gone?

Tillbaka till Kraftwerk. De utvecklade sitt sound under 70-talet och nådde större och större framgångar. Deras popularitet öppnade upp för, och inspirerade andra akter som liksom Kraftwerk lade tyngdpunkten i sin komposition helt eller främst på synthesizers. Kraftwerks framgångar innebar en ekonomisk möjlighet för olika elektroniska band och musiker att ge ut sin musik på skiva. Samtidigt ledde detta till en musikalisk motreaktion. Åtskilliga rockmusiker såg med förakt på synthen och de tidiga datorerna som instrument, och kände sig hotade av de på många vis mer extrema uttryck som de elektroniska akterna representerade.

Detta sammanföll med att datorerna blev bättre och bättre. Fler och fler samhällsfunktioner datoriserades, hemdatorerna spreds och världen drabbades av en kanske inte helt obefogad teknofobi. Storebrorssamhället verkade införlivas i lagom tid till året föreslaget i Orwells roman. Debattpaneler och Kamratpostens insändarsida ekade av oroliga frågor: Kommer datorerna att ta över världen? Jag är så rädd för datorerna att jag inte kan sova! Håller människan på att bli omodern? Samtidigt som dataskräcken härjade som värst gav Kraftwerk ut ”Komputerwelt” (1981), en hyllning till informationsteknologin. Var Kraftwerk ironiska? Ingen vet. Fortsätt att hålla Kraftwerk i huvudet, de dyker upp igen.

Kraftwerk. Die Menschmaschinen.

Nu, under det tidiga 80-talet, hade den populariserade elektronmusiken blivit så stor att den, vilket brukar ske med alla rörelser när en viss storlek uppnås, började förgrena sig. Ur postpunkens flora av subkulturella riktningar märktes tydligt nyromantikerna, vilka började ta till sig de lättare varianterna av elektronisk musik, synthpopen. Ur denna grupp utkristalliserades dock snart de mer strikta syntharna, vars musikaliska preferenser var helt elektroniska.

Under dessa år hamnade, i gammal fin tradition, subkulturerna synthare och hårdrockare i konflikt med varandra. De socioekonomiska grunderna till denna konflikt är omfattande men enkla: Hårdrock är arbetarklass och synth är medelklass. Jämför striderna mellan rockers och mods i UK 1964. Inledningsvis hade hårdrockarna närmast ett våldsmonopol. De väna syntharna med sitt puder och sina spretluggar (synthbögar!) föll ofta offer för de ”maskulina” hårdrockarna. Men… Ungefär 1986 sker en förändring. Flera synthband börjar göra hårdare musik, och detta speglades direkt i subkulturen. En ny typ av synthare började dyka upp, en med närmast militaristisk stil, som ivrigt flirtade (i nästan alla fall med djup ironi) med totalitära symboler och uttryck. Musiken blev mörkare, hårdare och elakare. Ledande i denna våg var belgarna Front 242, britterna Nitzer Ebb (vilka plankade tyska DAF rakt av), slovenerna Laibach och kanadensarna Skinny Puppy. Musiken hade förändrats och så även subkulturen. Rollerna var nu omvända, nu jagade syntharna hårdrockare på fredagskvällarna. Glada dagar!

Elektroskolan, del III: Music non-stop. Techno-pop

Anyhoo, tillbaka till Kraftwerk. Deras starka genomslag märktes inte bara i europeisk synth, utan även på andra sidan Atlanten. I de svarta stadsdelarna i New York hade DJs börjat spela Kraftwerk. Låtarna hade bra beat, men var också ofta så pass långa och minimalistiska att de gav utrymme för personlig mixing. Först ut var Afrika Bambaataa som tog Kraftwerks Trans Europa Express, lade på en funkigare rytm och tyngre basar et Voila: Planet Rock! I och med detta föddes electron, och ur den strax därpå hiphopen. Intressant att en så kylig, asexuell musik som Kraftwerks gav upphov till två så extremt kåta musikgenrer.

Afrika Bambaataa. Tung.

Vi lämnar hiphopen och koncentrerar oss på elektron. Denna genre blev stor framförallt i det industrialiserade Detroit där den utvecklades till en tydlig och säregen musikstil, men de kraftwerkska influenserna var ständigt närvarande. Electro började snart i sin tur influera och inspirera musiker. Tidsmässigt är vi nu i den senare hälften av 80-talet. I electrons kölvatten kan skönjas två tydliga utvecklingslinjer: House och techno.

House är i princip en korsbefruktning mellan discon som överlevt pogromerna under det tidiga 80-talet och electron. Resultatet var disco, men mer rytmisk, med tyngre bas och strösslad med samplingar. Genren föddes i Chicago och fick sitt namn från klubben ”The Warehouse” där DJ Frankie Knuckles skall ha uppfunnit den (Yay Frankie!) runt 1986. Housen blev snabbt mycket stor och förgrenade sig i flera subgenrer, acid-, deep-, hard-, hip-, latino-, tech-, garage-, och minimalhouse, för att bara nämna ett fåtal.

Frankie Knuckles. Legend.

I Detroit hade electron utvecklats och inspirerats av den tidigare nämnda europeiska hårdare synthen. Flera började kombinera genrerna, och technon var född! Detta sammanföll med de enorma, ofta illegala, festerna som började dyka upp här och där i Europa. Technons pumpande basar och monotona beats funkade bra i dessa sammanhang (Tillsammans med house, får inte glömma house!), och genren växte med en hastighet av cirka 126 BPM.

Detta ledde i sin tur att många synthare, vilka börjat tröttna på den strikthet och stildogmatism som dominerade inom subkulturen mer kom att lockas av technon och ravefesternas lössläppthet och avslappnade attityd. Detta skedde under 80-talets sista skälvande år. Inom technon var artisten ointressant, det enda intresset låg i om låten var bra och dansant. Detta innebar att fullkomligt anonyma musiker kunde producera världshits och ändå bibehålla sin anonymitet, okända entusiaster kunde sälja tusentals 12”-singlar utan att någon visste vem de var. Technons stjärnor var i stället de DJs som kunde hålla igång ett bra dansgolv, mixa bra och helt enkelt vara uppmärksamma på vad de festande ville höra just under ett visst moment.

Technon puttrade bland de invigda under ett par år, för att tidigt 1991 slå igenom på allvar hos den stora massan. Detta genom belgiska T99 och deras klassiker Anasthasia, som blev så populär att den till och med spelades i vanlig svensk radio (då i övrigt dominerad av lättillgänglig rock och svensk ”soul”). Tydligt var att nu hade ett paradigmskifte skett, elektronmusiken var nu allmän, inte enbart en subkulturell företeelse.

Technon och ravefesterna bröt ny mark med samma kraft som en ångvält. Precis som housen förgrenade den sig snabbt till olika subgenrer, vilka kunde sinsemellan vara synnerligen olika men som alltid var a) helt elektroniska, och b) i regel framställda av anonyma producenter.

Elektroskolan, del IV: Kalltes, klares Wasser

Kommer ni ihåg Brian Eno och hans prat om ambient? Bra. För även i denna genre händer det grejer. De som bevistade de stora ravefesterna behövde efter några timmars dansande någonstans att vila ut på, och flera arrangörer av fester och klubbar började, förutom dansgolv och superbasar förse sina tillställningar med chill out-rum. I dessa spelades framförallt ambient, men då ofta ambient sammanflätad med modern elektronmusik. Denna genre blev mer och mer populär, inte minst genom pionjärer som The Orb, Aphex Twin och FSOL (för att nämna några). Ambientens raverelaterade uppsving innebar att hela genren ökade i omfång, och därmed, i housens och technons fotspår förgrenade sig och muterade till ett flertal subgenrer. Även ambient blev i och med The Orb känt bland de stora massorna (Blue Room låg etta i UK sommaren 1992. För övrigt 1900-talets bästa låt.), och fick medial uppmärksamhet och utrymme.

The Orb. En av flera konstellationer.

Dock… På lund av etablissemangets ovilja, och de därav resulterande lagarna och restriktionerna som infördes, blev det i mitten av 1990-talet svårt för elektronmusiker att nå ut. I UK instiftades, trots stora protester, den numera ökända Criminal Justice Bill (1994), och här i Sverige började polisens specialstyrka ”Ravekommissionen” göra razzior på fester och klubbar, med eller utan anledning. Denna kulturinkvisitoriska tendens spreds över hela Europa, med undantag för Tyskland. Tyskarna, kanske visa av historien, såg inget samhällsfarligt i att folk samlades och dansade, varvid Tyskland kom att bli en fristad för hela den subkultur som kretsade kring elektronmusiken. Elektronmusik kopplades i övriga Europa, mycket på grund av medias demonisering, ofta samman med narkotika och annat kriminellt. Detta innebar att ravefesterna blev illegala tillställningar, vilket naturligtvis gjorde att de inte hölls i samma utsträckning, samt att restaurangägare drog öronen åt sig när det gällde klubbar i allmänhet, och klubbar med elektronmusik på agendan i synnerhet. Det blev med andra ord svårare att nå ut med elektronisk musik.

Fuck'em and their law!

Denna svacka höll i sig några år, men ungefär från millennieskiftet har klimatet tinat något. Ravekommissionen har bytt namn och inriktar sig inte längre bara på elektronmusiktillställningar utan har vidgat fokus mot alla former av musik- och festsammanhang. Criminal Justice Bill gäller fortfarande, men delar av den efterföljs inte längre, då brittiska myndigheter har viktigare saker för sig. Och i Tyskland pulserar basen som om ingenting hade hänt…

Jag inser att jag utelämnat en hel del. Så många personer och genrer borde presenterats eller presenteras ytterligare. Jag kan ha lagt för mycket fokus respektive för lite fokus på olika saker. Förhoppningsvis kommer jag komplettera denna text i framtiden, men för nu får det räcka. Solen skiner och i kväll skall jag gå ut, dricka drinkar och träffa folk. Over and out.