Samurajer och ninjas

Det finns vissa historiska grupper som visserligen funnits på riktigt, men som senare, oftast genom spridning av populärkultur. Vi kan lätt se sådana mytologiseringar ur vår egen historia. Vikingar, riddare och cowboys åtnjuter, trots att de inte längre existerar, en berömmelse som kanske i vissa fall stämmer, men oftast är just en myt, påhittad. Orsaken till denna mytologisering finner vi nog i vårt gemensamma mänskliga behov av hjältar. Att i svåra tider eller jobbiga situationer åberopa heroer från förr kan underlätta situationer nu, eller ge inspiration att gå vidare. Naturligtvis förekommer detta även i Asien, men vi känner inte spontant till alla tänkbara legender och historier om alla tänkbara hjältetyper. Ett par har dock fått ett rykte även utanför sin egen kulturella sfär, i detta fall Japan. Naturligtvis handlar det om samurajer och ninjas, vilka funnits även i ett allmänt västerländskt medvetande sedan 1960-talet, mycket på grund av ett ökat populärkulturellt inflytande från Japan. Under detta delmoment skall vi se vad som är verkligt och vad som är myt när det gäller dessa båda grupper, och på så vis pröva den bild som vi ofta har av dessa. Vi börjar med samurajerna och följer sedan upp med ninjas, vilket kanske passar bäst i sammanhanget.

Samurajerna

Ordet samuraj har sitt ursprung i verbet subarau, vilket betyder att tjäna. I detta ligger mycket i samurajens uppgift, att ständigt göra som sin herre beordrar. Herren i dessa fall var i regel en länsherre, en daimyo, eller shogun. Även dessa härskare tillhörde per definition samurajklassen, men var naturligtvis inte bara krigare utan även politiker. De som ser en likhet mellan det feodala Japan och det feodala Europa har gjort en korrekt observation, då maktförhållandena och strukturerna är nästan identiska. En skillnad finns dock rörande samurajklassens storlek i relation till den europeiska adeln: Adeln i Europa omfattade endast runt en procent av befolkningen, medan samurajerna utgjorde runt tio procent. Viss skillnad alltså.

Samurajerna skulle alltså lyda sin herre i allt, ända in i döden. En länsherre kunde i princip beordra en samuraj att ensam gå mot hundra fiender, varpå denne inte skulle tveka en sekund utan lojalt möta döden i strid för sin herre. Just denna lojalitet värderades högt inom samurajklassen, och var en av grundstenarna i samurajernas livsfilosofi, bushido, för vilken redogörs kort nedan. Dock, lojaliteten värderades högre bland samurajer med lägre rang än de med högre, då de med högre kunde tjäna på att svika sin länsherre, vilket alltså förekom. Generellt set var dock svek en dödssynd, och som svek räknades även att ge sig eller på något vis inte göra sitt yttersta i en strid. Att ge sig var att dra vanära över sig och sin ätt, och var för de flesta samurajer helt otänkbart. Att dö var oftast att föredra framför vanäran, men OM man nu betett sig så illa, kunde man återställa sin och sin familjs ära genom att begå rituellt självmord, seppukku. Detta innebar rent konkret att man skar upp sin egen mage, varför denna metod ibland även kallas hara kiri, vilket betyder ”sprätta upp magen”.

Bushido

”Krigarens väg” var en hederskodex som utvecklades och framförallt efterlevdes av samurajerna. I grund och botten en gentlemannakod vilken innebar att man skulle bete sig höviskt, vara ärlig och rättvis, samt, vilket kan tyckas en smula paradoxalt med tanke på samurajernas huvuduppgift, vara barmhärtig. Det sistnämnda dock med moderation, och endast så länge man som samuraj möttes med tillbördlig respekt. Om en ickesamuraj exempelvis inte bugade eller på annat vis agerade respektlöst, hade samurajen laglig rätt att döda den respektlöse på plats. Levde man efter bushido förväntades man även, förutom att kunna slåss bra, vara duktig på kalligrafi och poesi. Flera kända samurajer vilka åtskilliga gånger visat sitt värde i strid skrev mycket vackra dikter, vilka finns bevarade in i vår tid.

Hård. Men också mjuk.

Ronin

Det hände att länsherrar dog eller blev avsatta, vilket för dennes samurajer innebar att de så att säga blev utan arbete. En herrelös samuraj kallades ronin, och drog ofta runt från ort till ort och åtog sig uppdrag mot betalning. Många av dessa elitkrigare hemföll åt kriminalitet, och kunde ibland hålla hela byar i sitt våld, tills antingen en ny länsherre tog honom i sin tjänst eller han blev dödad. På många sätt var roniner illa sedda (livsfarliga och okontrollerbara), men samtidigt var många beundrade då de trots sin förlorade status fortfarande levde enligt bushido och ibland fungerade som beskyddare av utsatt vanligt folk.

Utrustningen

Precis som hos alla krigare var samurajernas utrustning mycket viktig. Utan rätt vapen och pansar kunde man inte slåss med samma framgång, och just samurajernas rustning och vapen kom att bli så starkt förknippade med klassen att man nästan kan säga att de utgjorde en del av samurajernas identitet som klass.

Svärdet

Absolut viktigast i samurajernas arsenal var svärdet. Samurajerna bar två svärd, katana och wakisashi. Det ena för strid, det andra för självmord. Samurajerna de enda som fick bära dessa svärd, periodvis de enda som fick bära svärd över huvud taget (andra krigare fick nöja sig med andra vapen typ naginata). Svärden ytterst välsmidda, svärdsmederna var högt aktade hantverkare. Ett bra svärd kunde ta ett år att tillverka, och räknades som vapen men också som konstverk. Den tidskrävande metoden var nödvändig för att få fram ett så bra stål som möjligt, och ett välgjort svärd var i princip oförstörbart. Att de finaste svärden var mycket värdefulla säger sig självt, och om en samuraj blev av med sitt svärd var detta en enorm skam.

Bågen

Japanska pilbågar annorlunda än andra, då de är asymmetriska. Bågskytte var nästan lika viktigt som svärdkonst, och många samurajer var faktiskt främst bågskyttar. Bågskytte blev en konst eller en form av meditation, med närmast ritualiserade tekniker som även medförde att samurajer specialiserade på bågen även kunde skjuta prick från hästryggen i full galopp. När eldvapen introducerades i Japan av européerna på 1500-talet betraktades dessa med skepsis av samurajerna. Då de dock visade sig effektiva, var det inte ovanligt att vanliga soldater utrustades med musköter, medan samurajerna behöll sina traditionella vapen.

Rustningen

Att gå i strid är förenat med fara, men denna fara kan minska om man har adekvat pansar. Samurajerna var väl medvetna om detta, och bar en mycket sofistikerad rustning, vilken både gav maximalt skydd, men också var förhållandevis lätt och smidig, vilket medförde at samurajerna utan problem kunde utnyttja sin snabbhet och smidighet till full effekt även då de bar rustning. Konstruktionen var tämligen enkel, men kom att förfinas genom århundradena till att bli mycket funktionell. Metallstycken i olika storlekar sammanfogades med silke och läder vilket gjorde rustningen som sagt lätt och smidig men också mycket tålig. Vissa delar stärktes med större metallbitar, och vissa rustningar hade delar av ringbrynja framförallt vid leder och andra områden där rörligheten var högre. Hjälmen täckte huvud och nacke, och ofta bar man en skrämmande mask för att skydda ansiktet samt att sätta skräck i fienden. Hjälmen var ofta rikt dekorerad, mycket för att vanliga soldater skulle kunna hålla koll på var deras ledare var någonstans. Även då man inte slogs var rustningen viktig. Den var lika mycket en statussymbol som skydd, och användes även i ceremoniella sammanhang. Att bära en vacker och välgjord rustning var ett tecken på en hög rang, och bäraren förväntade sig bli bemött därefter.

Så. Otroligt. Snyggt.

Samurajernas historia, deras uppgång…

Samurajklassen blev tydligt definierad för snart tusen år sedan, då de nämns i olika texter och krönikor. Under denna tidiga period verkar samurajklassen ha haft flera uppgifter, och inte alltid som krigare. En stor del av den högre administrationen sköttes av samurajer, vilka alltså mer agerade högre uppsatta tjänstemän. De var beväpnade, men huvudsysslan behöver alltså inte ha varit av krigisk karaktär.

Detta kom dock att förändras under hög- och senmedeltiden. Samurajerna blev nu en uttalad krigarelit, med strid som huvuduppgift. Det var under denna tid som bushido utformades och de kända samurajidealen fastställdes. Då kejsaren, och även senare shogun, förlorade i makt och inflytande till länsherrarnas favör kastades Japan in i en tid av ständiga konflikter och inbördeskrig. Detta höjde krigarens status, och främst naturligtvis samurajernas. De ofta långvariga och skiftande krigen gjorde det möjligt för enskilda samurajer att klättra uppåt på samhällsstegen och tillskansa sig och sin ätt en högre ställning, både politiskt och ekonomiskt. Under denna tid, ungefär mellan år 1400 till år 1600, kan man med fog säga att samurajernas glansperiod var. Under denna mycket våldsamma period var de utan tvekan det japanska samhällets verkliga elit, och beundrades men kanske framför allt fruktades av den övriga befolkningen.

Dock, då den mäktige Tokugawa grep shoguntiteln och införde nya strängare regler förändrades samurajernas situation och förutsättningar. Tokugawashogunatet begränsade länsherrarnas makt, och forcerade därmed fram en lång period av fred i Japan. Då krigen och konflikterna därmed minskade och så småningom helt försvann, började krigareliten, samurajerna, bli onödiga.

…Och fall

Freden under Tokugawashogunatet innebar att samurajerna i allt högre utsträckning fick omstrukturera sig och i viss mån återgå till sina uppgifter som administratörer. De behöll sin status, men allt fler samurajätter blev nu tjänstemän om än med två svärd i bältet. De hade fortfarande samma rättigheter, men kunde inte erhålla makt och inflytande genom våld på samma sätt som tidigare, utan fick avancera genom kunnighet och flit. År 1868 tvångsöppnas Japan av amerikanska handelsbolag, och en omfattande moderniseringsprocess inleds. Samurajernas rätt att bära svärd försvinner, och i det allt mer moderna samhället blir de samurajer som fortfarande ser sig som främst krigare levande anakronismer. De nya samhällsstrukturerna som ett industrialiserat samhälle innebär hade inte rum för den privilegierade krigareliten, och samurajernas status och makt föll. Vissa samurajätter anpassade sig dock till den nya tiden, och i dagens Japan är många högt uppsatta personer, både inom näringslivet och inom politiken, av samurajätt.

Samurajer i populärkultur

Trots att samurajerna inte finns längre, åtminstone inte i sin klassiska form, är de tacksamma att väva historier och berättelser kring. Att låta samurajer vara hjältar i olika fiktiva sammanhang är en tradition i Japan, och under 1900-talet har samurajen även blivit en populär karaktär i västvärlden. Detta beror i hög grad på de filmer regissören Akira Kurosawa skapade, vilka sedan 1950-talet visats internationellt. I Kurosawas kölvatten har en stor del japanska filmare, författare och andra konstnärer gjort karriär även utanför Japan, och de har ofta haft samurajteman i sina verk. Naturligtvis förekommer en påtaglig romantisering, men samurajen har likväl blivit internationell, inte bara japansk.

Ninjas

Samurajerna är inte de enda japanska krigarna vilka blivit internationellt kända, minst lika populära och berömda är de japanska ninjas. Det har byggts upp en omfattande mytbildning kring dessa. Vissa historiker menar till och med att de aldrig funnits, men denna teori är mycket svag, och starka argument, inklusive fysiska artefakter, talar för at ninjas existerat, något vi utgår från i detta kursmoment (vill ni veta mer om sådant som kanske inte existerar kan jag rekommendera att ni läser min kurs i Religion B när andan faller på).

Ordet

I Japan användes ytterst sällan ordet ninja. Den mer korrekta termen är shinobi, vilket ungefär betyder ”att försvinna” vilket ju kan tyckas är lämpligt. Ordet ninja bygger på lokala dialekter, och blev populariserat i västvärlden efter det Andra Världskriget, då japansk kultur i allt högre grad började intressera västerlänningar. Att just ninja fick företräde framför shinobi beror sannolikt på att ninja är lättare at uttala, åtminstone för amerikaner. Här kommer ordet ninja användas. Enklast så.

MVG i Idrott.

Ninjaklanerna

Det finns relativt få historiska texter som beskriver ninjas eller deras verksamhet. Detta beror på att ninjas rekryterades ur lägre samhällsklasser, och de japanska krönikörerna var främst intresserade av att beskriva samurajklassen. Det vi vet är dock att ofta var hela ätter ninjas, lite som ett familjeföretag. Flera klaner kan ha förekommit, där man till det yttre var vanliga bönder, fiskare, hantverkare eller handelsmän, men i hemlighet var tränade ninjas (Jag vet, det låter häftigt, kanske beror det på detta at ninjas har en så påtaglig roll i modern populärkultur.). Klanerna var ofta bundna till speciella regioner, framförallt Iga och Koga. Dessa regioner är isolerade och svårframkomliga, vilket medfört att man i vissa byar kunnat utveckla och träna olika för ninjas nödvändiga kunskaper i fred, utan inblandning från överheten.

Klanerna var hierarktiskt indelade, med ett överhuvud, några höga ”officerare” och sedan krigare av olika grader. Olika ninjas hade ofta olika specialiteter, och var därmed olika lämpade för olika operationer. Även kvinnliga ninjas förekom, vilka ofta tog rollen som dansöser, geishas eller prostituerade, för att på så vis komma nära sitt offer.

De första texterna där ninjas nämns är från ganska tidig medeltid, men exemplen är få, och om man skall vara krass, politiska lönnmord har alltid förekommit. Först under senmedeltiden dyker specialtränade agenter upp som kan kallas ninjas, och under de våldsamma århundradena innan Tokugawashogunatet stabiliserade Japan utnyttjades med stor sannolikhet olika ninjaklaners tjänster i ganska hög utsträckning.

Ninjans roll

Ninjas var legoknektar, de hyrde ut sina tjänster till de som betalade bra. De var väl tränade och utbildade i allt som hade med spionage, infiltrering, sabotage och lönnmord att göra, och under våldsamma perioder hade de gott om anbud från olika länsherrar. Det viktigaste för en ninja var att utföra sitt uppdrag och sedan försvinna, helst utan ett spår. De användes när öppen krigföring eller diplomati inte fungerade av olika anledningar, som ett sorts hemligt vapen, ett ess i skjortärmen hos de som hade pengarna och hänsynslösheten att anlita en ninja.

Under Tokugawashogunatet minskade ninjaklanernas möjlighet att bedriva sin verksamhet, men då fanns det ändå behov av deras kunskaper. Den japanska regeringen använde sig av agenter med träning snarlik ninjans till långt in på 1800-talet, och det är inte otroligt att flera ninjaklaner helt enkelt fick staten som fast arbetsgivare.

Utrustning

Precis som samurajerna förknippas med sina vapen och sin rustning var ninjas också beroende av att ha bra utrustning när de ”jobbade”. Huvudstyrka var ninjas förmåga att inte bli sedda, oftast genom förklädnad. Den i populärkultur återkommande svarta (Ibland röda eller vita. Eller hur!) åtsittande dräkten är mer historiskt tvivelaktig, och kommer ursprungligen från en typ av teater, och blev tillskriven ninjas först på 1800-talet i olika äventyrsberättelser och liknande. Ninjas var snarare förklädda med fiendens uniformer, eller som munkar, bönder och ibland till och med kvinnor. Att vara helt osynlig är svårt, men att försvinna i mängden är lättare, ett faktum ninjas utnyttjade.

Resekläder, förstärkta med ringbrynja. Ninja-outfit!

Skall man döda folk är det bra att vara beväpnad, och ninjas hade en bred samling vapen att välja mellan. Katana, alltså det längre samurajsvärdet, var ninjans huvudvapen, men till skillnad mot samurajerna hade de ett mer osentimentalt förhållande till detta vapen. Följaktligen kunde svärdet användas för att underlätta klättring, och svärdsskidan kunde prepareras med irriterande pulver som kunde blåsas i ögonen på motståndare. Det raka ninja-to-svärdet har aldrig brukats, utan är en populärkulturell uppfinning från 1900-talet. Vanligt var olika missilvapen, vilka gav möjligheten att döda på avstånd. Armborst, pilbågar, kastvapen, även eldvapen användes av ninjas med god effekt. De berömda kaststjärnorna, shuriken, utvecklades först av samurajerna som ett distraktionsmoment i strid. Deras effekt är starkt begränsad, och användes inte så ofta av ninjas som det ser ut i filmerna.

Olika former av kemikalier användes också i distraherande syfte. Pulver och bomber, mest för att förblinda motståndaren snarare än att skada, förekom. Bomderna var i princip enkla svarkrutsbomber, och de olika bländande pulvren bestod oftast av peppar, chili och aska. Att använda bomber i dödande syfte var ovanligt, men kan ha förekommit.

Ibland var ninjas tvungna att resa för att nå sitt offer, och därför utvecklades flera typer av dolda vapen. Värjkäppar förekom, liksom verktyg vilka även kunde vara vapen (skäror och hackor typ). Då kunde ninjan utge sig för att vara en enkel obeväpnad bonde om någon skulle vara misstänksam. Det förekom att ninjas klädde ut sig så att vapen kunde gömmas i kläderna. Framförallt munkar och kvinnor var populära maskeringar, då deras klädsel gav stora möjligheter till dolda vapen.

Förutom dessa direkta vapen använde sig ninjas gärna av indirekta vapen. Gifter var flera ninjaklaners specialitet, och ett utmärkt sätt att döda sina offer. Olika gifter har olika effekt, och både sorter som dödar direkt utan att offret hinner säga ett ljud och sorter som dödar offret efter flera dagar utnyttjades.

Ofta förde ninjas med sig vanliga verktig också, så som hammare, mejsel och bräckjärn för att öppna låsta dörrar, eller speciella klor för klättring (och vapen!).

Ninjan i populärkulturen

Ninjas åtnjöt en omfattande popularitet från främst 1970-talet och framåt, med en tydlig peak på 1980-talet. Ett oändligt antal ninjafilmer producerades, den ena sämre än den andra. Ninjas förekom, och förekommer även i litteratur och spel i stor utsträckning, ofta då med starka mytologiserade inslag.

Ninjutsu och andra, mer oseriösa kampsporter åberopar ett arv från ninjas. Detta rör sig mest om bullshit och ett försök att göra pengar, men några få skolor, främst i Japan, verkar ha bevarat kunskaperna som utformades av de äkta ninjaklanerna.

Följaktligen, även om ninjas inte existerar längre (?), har de en populärkulturell funktion som inte är att förakta…

Hello Ninja! Kjoooot!

Källor:

Även i denna text har jag utgått från Ingemar Ottossons och Thomas Ekholms ”Japans historia” (Lund 2008), samt den gamla trotjänaren ”History of World Societies” av McKay med flera. Jag har också använt Monica Braws och Juhani Lompolos ”Samurajerna” (Malmö 2006). Information om ninjas har jag både hämtat från nätet och en bok som jag kopierade när jag var tonåring, men bara själva texten. Vet alltså inte vad den heter. IG på källhänvisning!

Examination

Jag vill att ni som examination på detta moment först och främst tittar på en film som handlar om Japans historia. Samurajer måste ingå i filmen. På lektionen kollar vi på Kurosawas ”Yojimbo”, men ni kan välja en annan film till examinationen om ni vill. Utgå från filmen och lektionerna. Använd gärna fler källor, men var källkritiska. Skriv korta texter utifrån följande teman:

Hur framställs de vanliga människorna i filmen och vad levde de av under denna tid? Beskriv och diskutera.

Samurajerna beter sig på olika sätt. Vilka tecken på bushido kan du hitta i deras beteende? Beskriv och diskutera.

Finns det moment i filmen som inte är historiskt korrekta? Beskriv och förklara varför.

Skriv, avslutningsvis, en kort recension av filmen.

Times New Roman, 12 pts., 1,5 radavstånd. Skriv tills ni är nöjda. Lämna till mig så fort som möjligt. Glöm inte er uppgift i kvinnohistoria. Den vill jag helst ha in före jul. Helst japanuppgiften också!