Geografi
Japanerna själva kallar sitt land för Nihon eller Nippon, vilket betyder ”Den uppgående solens land”. Vi säger Japan, vilket är resultatet av språkförbistring. Portugiser som på 1500-talet reste till Indonesien träffade där kantonesiska köpmän som kallade öriket Yatboon, vilket portugiserna tolkade som Iapon. engelska sjöfarare hörde namnet, och skrev ned det som Giapan, som senare skrevs Japan.
Enligt myten skapades Japan då gudarna Izanami och Izanagi, från sitt himmelska fäste, doppade ett juvelprytt spjut ned i urhavet. En vattendroppe längst ut på spjutspetsen koagulerade och bildade den första ön, på vilken de båda gudarna nedsteg och snabbt skapade de övriga japanska öarna.
Nu gick det ju inte riktigt till på detta sätt, hur vackert det än låter. I verkligheten bildades de japanska öarna genom seismisk och vulkanisk aktivitet, något som fortfarande gör sig påmint i form av jordbävningar och det faktum att flera av öns vulkaner inte är helt slocknade…
Öarna sträcker sig som ett band från norr till söder, vilket innebär att klimatet kan variera stort inom landet, från tämligen kallt i norr till nästan subtropiskt längst ned i söder. Hela nationen påverkas naturligtvis av att den ligger ute i Stilla havet, inte minst klimatmässigt, med häftiga stormar som återkommande inslag.
Den tämligen magra jorden har lett till en begränsad växtlighet, vilket även märks i jordbruket. Ris har kommit att bli huvudfödan, ofta kompletterad med fisk. Köttkonsumtionen var och är låg, och då många spannmålstyper haft svårt att växa i Japan har man inte haft bröd som en del av basfödan, till skillnad mot de flesta andra kulturer.
Den politiska geografin innebar att man redan under historisk tid delade in nationen i olika län, runt 25 till 30 stycken. Dessa styrdes av länsherrar, vilka i sin tur lydde under kejsaren. Mer om detta senare.
En koagulerad droppe vatten...
Tidigaste befolkningen
Fram till för ungefär 13 000 år sedan var Japan en del av det asiatiska fastlandet, men man har inte funnit några tydliga rester efter permanenta boplatser från denna tid, vilket tyder på en nomadiserande befolkning. Senare, när Japan blivit just öar, har flera etniska grupper slagit sig ned där och så småningom blivit bofasta. Större delen tillhör med stor sannolikhet samma grupp som befolkade Kina och Korea, men några kan ha kommit från Sydostasien. Längre norrut levde en annan grupp, vilka kallas ainu. Dessa har inte mongolskt utseende, utan stammar troligen från Sibirien. Ainu trängdes successivt undan, och befolkar nu endast Japans nordligaste ö, Hokkaido.
Den tidiga befolkningen levde ett halvnomadisernade liv, och växlade troligen boplatser ett par gånger om året, beroende på årstid. Jakt och fiske bedrevs, samt enklare jordbruk. En hel del keramik har återfunnits från denna tid, vilken användes för att lagra mat i enkla jordkällare, i princip bara övertäckta gropar i marken.
Religionen var en form av shamanism, där man dyrkade naturandar och förfäder, och rester av denna religion kan återfinnas ända in i vår tid, i form av traditionsfragment och liknande.
På många vis påminner den tidiga japanska befolkningens livsstil om de flesta folks under denna tid, vilket visserligen inte gör den ointressant, men vi skall ändå röra oss framåt i tiden, till ännu mer lockande århundraden…
Politik
Den japanska politiska historien karaktäriseras av maktkamp och konflikt, men även enighet. Befolkningen har alltid varit indelad i olika klaner, där vissa har utmärkt sig som synnerligen framgångsrika då det handlat om att skaffa sig makt och inflytande. Klantänkandet höll i sig länge, och även om det moderna Japan inte längre är ett klansamhälle kan man ana vissa tendenser till detta i fråga om social uppdelning och politisk och ekonomiskt engagemang. Förutom klanerna och deras maktkamp är två karaktärer genomgående inom detta område, som de mäktigaste aktörerna, kejsaren och shogunen, vilka nedan presenteras närmare.
Enligt myten är den japanska kejsarätten ättlingar i rakt nedstigande led till solgudinnan Amaterasu, och har bildat en obruten kedja av regenter som hållit makten i över två och ett halvt årtusende (är utan tvekan den äldsta kända dynastin i regeringssammanhang). Detta bör man ta med en nypa salt, då det troliga är att kejsaren från början bara var ledare för den klan vilka dyrkade solgudinnan och hävdade släktskap med denna. När flera klaner anslöt sig till denna mäktiga klan kom ledaren att bli överhuvud för samtliga, och troligen också överstepräst. Detta skedde troligen inte för två och ett halt tusen år sedan, utan snarare någon gång på 300- eller 400-talet. Vidare är den obrutna ätten inte speciellt trolig, då framförallt under kejsardömets första århundraden dynastiskiften troligen förekommit, men som senare fallit i glömska. Att kejsarätten saknar släktnamn försvårar forskning, men att det är den äldsta härskarätten i världen är i princip obestridbart.
Det japanska ordet för kejsare är tenno, vilket är intressant då det är könsneutralt. Detta innebär att den japanska tronföljden inte varit bunden till ett kön, vilket oftast varit fallet i andra kulturer. Fram till år 770 var åtminstone fem härskare kejsarinnor, men sedan dess har bara två kvinnor suttit på kejsarposten, Meisho år 1630-1643 och Gosakuramachi år 1763-1770. Idén om kejsare var med största sannolikhet inspirerad från Kina, men då kejsaren i Kina visserligen var mäktig, var han möjlig att avsätta. Den japanske kejsaren hade ett gudomligt mandat, vilket gjorde posten okränkbar. Japans kejsare kunde helt enkelt inte störtas.
Under flera århundraden var kejsaren en politisk och religiös härskare, och hade en närmast total makt. Dock, detta kom att förändras under medeltiden då shogunen kom att bli den verklige härskaren.
Ordet shogun är en förkortning för Sei-i Taishogun, vilket ordagrant betyder ”barbar-underkuvande stor general”. Shogun var alltså en militär överbefälhavare, den som hade makten över Japans väpnade styrkor. Han var officiellt lydande under kejsaren, men under 1200-talet kom dessa maktförhållanden att förändras. Shogunen forcerade fram förändringar, vilket gjorde att allt större politisk makt tillföll honom. Inte bara var han högste befälhavare, han hade även ansvar för polisväsendet samt att driva in skatter, vilket naturligtvis kunde vara mycket lönsamt. Kejsaren var fortfarande på topp i teorin, men i praktiken fungerade kejsaren bara som en marionettdocka, vars främsta funktion var som symbol och i ceremoniella sammanhang. För att verkligen stärka sin makt avsatte shogunen stora delar av kejsarens hov och stab, vissa blev till och med avrättade utan tydliga grunder, och i stället etablerade sina egna tjänstemän på samhällets viktiga poster. Detta innebar att kejsaren inte skulle kunna genomföra ett återtagande av makten, för det fanns helt enkelt inga som kunde hjälpa honom med detta.
Att shogunen kunde bli så mäktig berodde i stor del på det dåtida japanska samhällssystemet. Detta var en strikt feodalism, väldigt hierarkiskt utformad, där lojalitet byttes mot landområden. Då en vasall svor lojalitetsed till en länsherre, en daimyo, fick han således en bit mark och rätten att styra över denna. Markområdet gick i arv, men det gjorde inte lojalitetseden. Eller snarare, det gjorde den, men en ed svuren av ens farfars far kanske inte känns så viktig att hålla…
Efter inte lång tid började därmed olika länsherrar kriga mot varandra och ibland även mot shogunen, för att själva bli mäktigast. Detta ledde till att shogunatet under 1400-talet blev allt svagare, och shoguntiteln allt mer kom att bli som kejsartiteln, det vill säga mer som en symbol, men i realiteten helt maktlös. Starka länsherrar styrde i princip själva över sina län, och brydde sig inte om vad överheten sade. Under nästan 150 år saknade därmed Japan i princip centralmakt, och var på ett sätt helt splittrat. Samtidigt rådde en tänkt enighet, med fokus på kejsaren. Alla hyste en typ av lojalitet till denne, kanske då han inte spelade någon politisk roll, och kejsarätten behöll tronen, mer eller mindre oberörda av tumultet som rådde.
Under denna period kunde driftiga krigare klättra på samhällsstegen, en möjlighet som fanns där på grund av de kaotiska förhållandena. Det var mycket under denna tid som samurajidealet växte fram, något vi skall titta på senare.
Dock, efter alla krig och maktkamper tillträdde år 1603 en ny shogun, som var den förste i det mäktiga Tokugawashogunatet. Detta shogunat skulle sitta tills shogunatsystemet helt avskaffades i slutet på 1800-talet. Tokugawashogunerna införde en strikt kontroll över länsherrarna. Den bästa metoden att få dessa småhärskare att foga sig var att hålla deras familjer som gisslan. Om man inte följde shogunens diktat dödades ens fru och barn, något som medförde att länsherrarna böjde sig inför makten. Ytterligare ett maktmedel var att helt enkelt begränsa länsherrarnas ekonomi. Deras möjligheter att själva ta en del av skatten från bönderna inskränktes, och de blev skyldiga att bekosta sina borgar och resor själva. Vidare tvingades de att under sex månader varje år lämna sitt län för at tjänstgöra direkt under shogunen. Tokugawashogunatet begränsade inte bara länsherrarnas makt, även kejsarens redan svaga inflytande snöptes ytterligare genom ännu fler lagar och förordningar. Dessutom drabbades de olika religiösa samfunden av hårdare regler. Inte minst de mäktiga buddhisttempel som i princip kunnat styra över sig själva fick känna på Tokugawashogunens nya ordning, vilket ledde till stort missnöje bland munkarna. Dessa förändringar och begränsningar innebar dock att Japan stabiliserades avsevärt, något framförallt de ofta svårt förtryckta bönderna uppskattade.
Ekonomi
Som tidigare framgått är Japan ett tämligen kargt land, med begränsade näringsmöjligheter. Detta har inneburit att en handel med fastlandet, primärt Kina och Korea, under lång tid varit nödvändig. Samtidigt har Japan ofta praktiserat en mer eller mindre påtaglig isolationism, med förbud mot utländska kontakter som resultat, vilket framförallt européerna haft svårt att hantera.
Redan under Yayoiperioden (ca 250 f Kr.- 250 e Kr.) importerades framförallt metallföremål från Kina till Japan. Verktig och vapen av järn har återfunnits, men även lyxartiklar som bronsspeglar och smycken var populära handelsvaror. Japanerna lärde sig snabbt konsten att bruka järn, men handeln upphörde inte för det. Japaner färdades så småningom, under medeltiden, till stora delar av Sydostasien, och levde i mindre enklaver på Filipinerna, i Kina, i Indonesien, i Siam (nuvarande Thailand) och vissa så långt bort som i Indien, och levde på handel. Framförallt kinesisk kultur kom att påverka den japanska under denna tid.
År 1543 landsteg de första européerna (Vissa menar att det var några där redan 1530, men inga historiska belägg stödjer detta påstående.), spanjorer och portugiser på Japansk mark. Deras huvudmål var inte enbart handel, utan även i hög grad att kristna japanerna. Den katolska kyrkan bedrev en intensiv mission på den tiden, mycket för att konkurrera ut den nya protestantismen, och Japan var ett tacksamt mål. Trodde man. Problemet var att missionen, som först gick bra, skedde genom löften om fördelaktiga handelsavtal. Flera länsherrar konverterade till kristendom, i hopp om att snart kunna få ta del av europeisk teknologi (Främst vapenteknologi, skjutvapen var mycket, mycket sällsynt i Japan.). Tyvärr lovade ofta missionärerna mer än vad de kunde hålla, och då de dessutom började bete sig nedsättande och förolämpande mot den buddhistiska majoriteten, blev japanerna mer och mer fientligt inställda mot västerlänningarna. Detta utnyttjades av engelsmän och nederländare. Handelsmän från dessa länder visade sin fiendskap mot katolikerna, vilket ledde till att de fick vissa handelsrättigheter. Dock, shogunatet blev allt mer misstänksamt mot européerna och på 1630-talet införde Tokugawa sakoku-lagen (sakoku betyder ”det isolerade landet”), vilken i princip stängde gränserna kring Japan. Ingen Japan fick lämna landet, och de tiotusentals som bodde utomlands fick inte komma hem. Fartygskonstruktionen begränsaes, inga oceangående fartyg byggdes, och man fick bara segla längs kusterna. All utländsk närvaro förbjöds, med några få undantag. Nederländarna hade stöttat shogunen under ett upprorsförsök, så de fick vara kvar, i ytterst begränsat antal på några få platser. Detta mycket då de också försäkrat om att de inte var intresserade av religion, enbart av handel. De försåg japanerna med trä, kinesiskt siden, pälsar och teknologi (klockor och glasögon till exempel), och fick i utbyte koppar, silver och lackarbeten. Japans självvalda isolationism pågick fram till 1800-talet, vilket retar framförallt västvärldens stormakter, som vill bedriva handel. Isoleringen bryts 1853 då amerikanen Matthew Perry (heter inte han som spelar Chandler i ”Vänner” det?) seglar till Edo, nuvarande Tokyo, och kräver handelsavtal. Hans främsta argument är de kanonbåtar han har med sig. Japanerna är under de omständigheterna villiga att förhandla, och öppnar två hamnar för handel. Japanerna vänder snabbt ”förlusten” till sin fördel. De avancerar stort och blir den framstående handelsnation de är i dag.
I Japan hade man i historisk tid en tämligen låg syn på handelsmän. De var inte öppet föraktade, men att syssla med handel medförde mycket låg status. De var dessutom så få, att de flesta länsherrar inte ägnade dem speciellt mycket uppmärksamhet, vilket rent konkret innebar att handelsmän, i princip var skattebefriade. Etta innebar att vissa handelsfamiljer kunde bli mycket rika, och ibland lånade ut pengar till länsherrar och deras vasaller. Denna utlåningsverksamhet var dock riskfylld, då en länsherre kunde, med lagens rätt, helt enkelt bestämma sig för at han inte behövde betala sin skuld.
En viktig faktor i japanernas överlevnad, och i alla folks överlevnad, är födan. Den tidigaste befolkningen ägnade sig en del åt jakt, men jordbruk visade sig vara en mer pålitlig näringsgren. Japans ofta magra jord gör det svårt att odla brödsäd, men att odla ris fungerar utmärkt, vilket medfört att ris blivit den centrala råvaran i japansk kosthållning. Med största sannolikhet började ris odlas av immigranter från fastlandet för över tre tusen år sedan (samma gäng som drev bort ainu-folket), och sedan dess har risodlingstekniken förfinats av japanerna. Förutom ris är fisk en viktig del av det japanska näringsintaget, och var nödvändigt förr i tiden, då ingen import av mat förekom. Även te har kommit från fastlandet. Första gången te dracks i Japan var då den buddhistiske munken Bodhidharma (som för övrigt också grundade zen-buddhismen) kom till Japan från Kina på 500-talet. I zenbuddhistisk teknik skall man meditera väldigt länge, och då Bodhidharma försökte meditera i tre dygn somnade han bara, vilket irriterade honom. Enligt myten gjorde han ganska äckliga saker, som jag inte tänker gå in på, men resultatet var teblad, på vilket Bodhidharma bryggde te, drack, och höll sig pigg nog att meditera sina tre dygn. Oavsett sanningen i denna historia infördes tedrickandet i Japan på 700-talet, då man under denna period tog efter allt kinesiskt. Dock, då vurmen för det kinesiska snabbt försvann föll även tedrickandet i glömska. Det återupplivades först på 1100-talet då en buddhistisk munk botade en shoguns baksmälla med en kopp te, och sedan dess har japanerna varit flitiga tedrickare (Tedrickande är ett tecken på en högkultur. Jämför med kaffekulturerna…).
Det är gott med te.
Det moderna Japan växer fram
Under många år var alltså Japan isolerat, och stannade mer eller mindre i utvecklingen. Då och då fick man se vad som hände i övriga världen via nederländska handelsmän, men en konservativ politik förhindrade att japanerna själva tog del av och bidrog till denna utveckling. Dock under 1800-talet öppnades deras ögon, och japanerna, eller snarare deras ledare, ställdes inför ett beslut: Köra på som vanligt, och då riskera att bli helt akterseglade av övriga världen, samt att ådra sig de olika moderna stormakternas ilska (Flera stater, främst Nederländerna, Ryssland och USA hade redan varnat Japan för att deras isolationspolitik skulle kunna bli ödesdiger för nationen.) eller modernisera och reformera samhället, och på så vis försöka hålla en tätposition. Valet var enkelt, varför Japan genomgick en radikal moderniseringsprocess under 1800-talet.
Den ovan nämnde amerikanske kaptenen Perry öppnade som sagt i princip med hot om våld Japans portar. Efter en första chocken, vilken man kan ana var ganska total då svärdbärande samurajer med traditionell klädsel mötte modern krigsteknologi, anpassade sig japanerna snabbt till den nya ordningen. Många historiker har studerat just denna omställning, med frågan hur det kom sig att Japan kunde moderniseras så kvickt, då andra asiatiska länder såsom exempelvis Kina var betydligt mer trögstartade. Jämförelsen med andra länder haltar en smula, då man betänker at Japan visserligen var isolerat, men långt ifrån underutvecklat. Flera faktorer spelade den japanska moderniseringsprocessen i händerna.
Till att börja med hade japanerna en förvånansvärt hög bildningsnivå. Man räknar med att under mitten av 1800-talet var runt 45 procent av männen och 20 procent av kvinnorna i Japan läskunniga. Jämfört med samtida Sverige var detta lågt, men om man jämför med andra framstående industrinationer, exempelvis Storbritannien, var Japans nivå jämbördig. Orsaken till den höga läskunnigheten var de många tempelskolorna, av vilka det fanns runt 10 000 i hela landet.
Vidare hade ökade sociala och ekonomiska klyftor på landsbygden medfört att det fanns många jordlösa, vilket är en förutsättning för en tillräckligt stor grupp blivande industriarbetare. Dessutom fanns det en tydlig och tämligen framgångsrik klass av handelsmän.
Dessutom hade Japan en stark centralmakt i Tokugawashogunatet, som hade medfört en lång period av relativ fred och stabilitet. Tokugawas reformer och begränsningar för de religiösa samfunden medförde också att dessa, oavsett om de var buddhister eller shintoister, inte kunde förhindra reformer, något just religiösa organisationer annars är bra på. Modernisering gynnar sällan religion, om man säger så.
Samurajklassen hade omvandlats till en tjänstemannaklass, men de bibehöll sin disciplin och sin pliktkänsla. Japan var på många vis en meritokrati, där man tillsattes på poster på grund av skicklighet snarare än börd, vilket medförde en dynamisk ambition, där de gamla bushidoidealen dessutom fungerade utmärkt, om än i civil form.
Japan hade genom historien (bortsett från den tvångsavslutade sakoku-isoleringen) varit öppet för påverkan utifrån, främst från Kina. Japanerna hade lärt sig att, som en liten önation, kunde de bara vinna på att lära sig av andra och var därmed vana vid och bra på att ta till sig nya idéer, något de fortfarande är.
De stora förändringarna oroade många. Strömmen av europeisk och amerikansk kunskap var visserligen gynnsam, men många såg det som anti-japanskt. En nationalistisk rörelse bildades, och de slog sig samman med de kejsartrogna. Allteftersom moderniseringsprocessen rullade på blev shogunatet allt svagare. Vissa nationalister genomförde attentat mot utlänningar, vilket visserligen förbistrade förhållandena något, men inte hindrade utvecklingen. De utländska handelsbolagen och deras japanska allierade fick hjälp av kanonskepp, och även utvecklingsmotståndarna insåg att de måste lära sig om modern vetenskap för at nationen skulle överleva. Många ledande japaner enades att utvecklingen var nödvändig, men vidhöll att det var viktigt att bibehålla den japanska kulturen. ”Japansk etik, västerländsk teknik” blev ett slagord, och i och med detta hindrade i princip inget Japan att ta steget in i industrialismen.
Nationalism och krig
Vid förra sekelskiftet var Japan en fullt industrialiserad och modern nation, jämförbar med flera väststater på alla plan. De traditionella religionerna fanns kvar, men en ny riktning hade börjat konkurrera med dem, en starkt politiserad variant av shintoism, vilken man skulle kunna kalla nationalshintoism. Anhängarna menade att japanerna var störst bäst och vackrast (känns ju igen från flera andra håll…), och att de därmed hade rätt at expandera sitt inflytande, på andra folks bekostnad. Det japanska självförtroendet var på topp, inte minst då man besegrat den europeiska stormakten Ryssland i det Japansk-Ryska kriget år 1904-1905, varför japanska styrkor började ge sig in i det asiatiska fastlandet och snart ockuperade delar av Kina (Manchuriet), samt expanderade i det Stilla Havet. Japan satsade på att bli ett gigantiskt imperium, som helt skulle dominera Asien och på så vis knäcka ryggen på det så mäktiga brittiska imperiet. Denna expansion pågick under 1930-talet utan att alltför många västmakter brydde sig så mycket om det. Att vara elak mot kineser (och det var japanerna, i hög grad) ansågs inte vara så farligt, då ju även européer gärna var det. Dock, då det Andra Världskriget utbröt och Japan allierade sig med Nazityskland, började framgångarna vändas till motgångar.
Japanerna valde att anfalla USA genom den berömda attacken mot flottbasen Pearl Harbour på Hawaii, och under några år var de japanska styrkorna framgångsrika. Dock, USA lyckades forska fram atombomben, och efter att ha förintat städerna Hiroshima och Nagasaki, med hundratusentals civila dödsoffer som resultat, tvingades Japan lägga ned vapnen. För många nationalister var detta oerhört. De skulle ju vara oövervinnerliga, och nu fick de spö av barbarer. Japan tycktes stå inför oåterkallerlig fördömelse, men, snart var de på fötter igen.
Atombomber är inte OK.
Efter kriget omstrukturerades samhället under amerikansk översyn, och kom att bli en av Asiens främsta demokratier. Den krigiska nationalismens energi riktades in på fredlig ekonomisk expansion, och det japanska ekonomiska undret resulterade i att japanska intressen är en av dominanterna på det världsekonomiska fältet. Detta utan militära påtryckningar! Imponerande!
Japan är i dagsläget en ultramodern stat, med en av världens högsta levnadsstandarder. Den japanska demokratin är stark, och kanske på grund av förlusterna i det Andra Världskriget är Japan också ett av de länder som starkast förespråkar fredliga lösningar i internationella konflikter, och som hårdast fördömt spridningen av kärnvapen. Den japanska kulturen finns kvar och är stark, men man har ändå tagit till sig influenser utifrån, samtidigt som framförallt västvärlden fått många influenser från japanerna. Fred och frihet. Jättegulligt. Men inte så spännande. Därför skall vi åter blicka bakåt till Japans våldsamma förflutna, och kolla in de allra hårdaste, samurajer och ninjas! Sayonara!
Källor:
I denna text har jag utgått från Ingemar Ottossons och Thomas Ekholms ”Japans historia” (Lund 2008), samt den gamla trotjänaren ”History of World Societies” av McKay med flera. Jag kan också varmt rekommendera alla historiska filmer av Akira Kurosawa, då kanske främst ”De sju samurajerna” från 1954, som är utan tvekan den bästa samurajfilmen någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar