Ungdomar, musik och subkulturer

Under följande moment kommer vi att tre olika typer av historia, vilka visserligen kan stå för sig själva, men som också med fördel kan flätas samman, något som kanske till och med ökar förståelsen för dessa. Vi kommer att titta närmare på ungdomar, och hur ungdomars roll i samhället sett ut genom tiderna. Vi kommer vidare att titta på de subkulturella riktningar som ofta knyts till just ungdomar, och sedan berika allt med en översiktlig presentation av populärmusikens historia under 1900-talet, med viss tyngdpunkt på den elektroniska musiken. Varför just den elektroniska, frågar sig några. Därför att den är bäst helt enkelt, svarar den allenarådande (nåja…) magistern! Are you ready? Let’s go!

Ungdomar som samhällsgrupp

Innan vi kan börja studera ungdomars historia måste vi först och främst definiera begreppet. Vilka är det vi talar om, inom vilka gränser bestäms denna samhällsgrupp? En snabb och generaliserande definition torde vara den grupp människor vilka lämnat barnstadiet men ännu inte uppnått full vuxenhet. Denna definition fungerar så länge man inte väljer att problematisera den. När upphör barndomen, och vad krävs för att vara fullvuxen? Om vi exempelvis ser tillbaka några hundra år, ansågs man vara barn till någon gång under tonåren, då man automatiskt uppgick i de vuxnas gemenskap. Förr hade man inte någon tydlig ungdomsgrupp, det var ett onödigt utvecklingssteg i dåtidens samhälle. Till ganska nyligen ansågs man, här i Sverige, bli vuxen i samband med den förr närmast obligatoriska konfirmationen, alltså i femton-, sextonårsåldern, och liknande passageriter går att finna i andra kulturer för ungefär samma åldersgrupp. I detta kan vi se en tydlig fysisk orsak till skiftet mellan barn och vuxen: Barn är man innan puberteten, vuxen är man när puberteten är över, och man kan bidra till samhället dels genom en större arbetsbörda än barn (även om barn i de flesta kulturer naturligtvis hjälpte till och utförde de sysslor de klarade av), dels genom att man faktiskt kunde bilda familj.

Detta uppdelningssystem, alltså barn och vuxna, var tämligen genomgående i hela det europeiska (Och som sagt de flesta andra, men även i detta moment kommer vi att vara obehagligt eurocentriska!) samhället. Både fattiga som rika gick direkt från barnkammaren in i vuxenlivet. Dock, under 1700-talet började en antydan till förändring börja skönjas inom adeln och bland de välbärgade borgarna. Både unga män och kvinnor hade en kort period innan de gifte sig då de tilläts vara ”nästan” vuxna, trots att de inte delade alla de vuxnas plikter. En antydan till denna förändring hade redan setts under medeltiden, då unga män som studerade på universitet hade en period av till synes sorglös ansvarslöshet, men dessa grupper var så små att det knappast kan sägas ha varit en allmän samhällelig attitydsförändring. Mer om dessa senare.

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet började denna förändring märkas tydligare, om än inte i speciellt stor skala och i regel i samhällets mer välbärgade lager. De nästanvuxna tilläts leva en typ av liv som tidigare inte förekommit, ett sorts förstadium till det verkliga vuxenlivet. Dock, det verkliga genombrottet för ungdomar som samhällsgrupp inföll efter det andra världskriget. Efterkrigstiden innebar en period av tidigare knappast skådat välstånd, framförallt i västvärlden, vilket gav allt större grupper av ungdomar möjligheten att ”skjuta upp” vuxenlivet några år, och då ägna sig åt sig själva. Då samhällsekonomin i regel var så pass god började denna barnlösa men ändå ofta yrkesarbetande eller i vissa fall studerande grupp äga eget kapital, och därför bli intressant för det övriga samhället. Ungdomars intressen och behov kom att bli ekonomiskt värdefulla, och en marknad öppnades upp för ungdomsrelaterade varor och tjänster. Denna marknad kom i sin tur att generera ännu tydligare uttryck för ungdomen att yttra, som i sin tur ledde till en ökad marknad och så vidare. Ungdomar kom att, på grund av den ekonomiska status de hade, bilda en egen samhällsgrupp, något som alltså inte skett tidigare, och definitivt inte i samma utsträckning.

En intressant aspekt av detta är att ungdomen även kom att sätta normer för det övriga samhället. Det tidigare idealet för både män och kvinnor låg oftast i den stadgade familjesituationen, som öm moder eller trygg fader, men i och med efterkrigstiden på 1900-talet blev snarare ungdomen idealet. Detta ledde till att folk med de ekonomiska möjligheterna i allt högre grad började sträva efter att förlänga sin egen ungdom, ofta långt efter tonårstiden, och ofta även efter en egen familj bildats. Detta syns inte minst då människor, ibland så högt upp i åldrarna som över trettio, klär sig efter det rådande ungdomsmodet, och människor i övre medelåldern opererar sig för att se yngre ut. Trots, eller på grund av, dessa extremfall kan vi kanske konstatera att ungdomsåldern förlängts radikalt, då den i dagens samhälles ögon oftast ses sträcka sig flera år över tjugoårsåldern, och enligt vissa når hela vägen till, och ibland passerar, fyrtio år…

Så alltså, vad är ungdomar? Är det tonåringar? Är det alla under trettio? Är det beroende av hur man själv känner sig? Är det vuxna män i collegetröjor och baseballkepsar som tilltalar varandra ”brushan”? Förmodligen är detta upp till var och en att avgöra. Själv bryr jag mig inte. Jag är för gammal för att bry mig.

Kultur och subkultur

Att tala om en enhetlig kultur i ett område, land, nation eller världsdel är i högsta grad vanskligt. Att, såsom vissa politiska grupperingar exempelvis, tala om ett lands, låt oss säga Sveriges, kultur, är bara ett tomt påstående, då Sverige vid närmare granskning är en väv av många kulturer och har varit så i århundraden. Det multikulturella samhället är inte ett nytt påfund, det introducerades inte i samband med de första invandringsvågorna, utan Sverige har alltid haft flera kulturer, och detta inom den egna etniska gruppen.

Kulturskillnaderna mellan, säg, norrlandsarbetare, östermalmstanter, socialdemokrater och frireligiösa kan vara större än mellan svenskar, fransmän och japaner, rent generellt. Det handlar i väldigt hög grad om samhällsklass, socioekonomisk tillhörighet och även generation och så vidare, att en kulturbestämning blir närmast omöjlig att genomföra. De kulturella skillnaderna kan till en början vara osynliga för den oinvigde, men belysta på rätt sätt blir de mycket tydliga. Seder och traditioner, hur man dricker kaffe, hur man firar jul etcetera.

Dock, alla dessa olika kulturella riktningar erkänner en större gemenskap, och söker ofta en konformitet i den stora massan. Norrlandsarbetarna, östermalmstanterna socialdemokraterna och de frireligiösa ser sig som en del av det gemensamma samhället och finner en styrka i denna gemenskap. Men denna vilja till enhet gäller inte alla.

Genom historien har olika grupper dykt upp som medvetet brutit mot kollektivet (den stora, allmänövergripande kulturen) genom olika yttre och inre normativa markörer. Dessa kulturer har samexisterat i eller snarare under det kollektiva kulturella paraplyet, och har därför kommit att kallas subkulturer, eller underkulturer. Fram till 1900-talet var dessa typer av subkulturella yttringar tämligen ovanliga. Vi känner bara till ett fåtal, och dessa har varit blygsamma i sin kulturella särart och till sitt anhängaravtal. Några exempel:

I de medeltida städerna samlades ibland grupper av ekonomiskt välbeställda unga män som var satta att studera på universitetet i grupper, som inte bara pluggade (ganska lite av den varan faktiskt), utan också klädde sig utmärkande ofta efter gemensamma färgkoder och mönster, drev runt och festade, och inte sällan betedde sig i de övriga stadsbornas ögon ganska otrevligt. Dessa studentgrupper skulle troligen inte räknas som en subkultur i dagens ögon, men de utgjorde en försmak på vad som skulle komma några hundra år senare.

Den nya världen blev en kulturell smältdegel, vilket innebar att många sökte trygghet och tillhörighet i subkulturella gäng. 1800-talets New York hyste ett flertal distinkta grupperingar, med tydliga yttre markeringar och ofta egna regler och normer, ibland till och med egna språk. Mer om dessa kan man läsa i boken ”The Gangs of New York” av Herbert Asbury, eller, om ni är lata, se filmen med samma namn.

Även Stockholm hade sina subkulturella strömningar förr. Både grupperna kväsarkvantingar och grilljannar förekom för runt hundra år sedan, och beskrevs av dåtidens journalister som tämligen samhällsodugliga. Mer info om dessa finns i dessa länkar: Grilljannar och kväsarkvantingar.

Värt att nämna är att vissa av de tidiga subkulturerna föddes under otrevliga omständigheter. I det nazistiska Tyskland var i princip alla ungdomar tvingade att ansluta sig till Hitlerjugend eller Bundesmädchen, men grupper av ofta föräldra- och hemlösa ungdomar slöt sig samman i distinkta subkulturella gäng och körde sitt eget race, om man vill uttrycka sig så. Dessa var Berlins Apacher och Pirater under 30-talet, vilka förde en hopplös kamp mot den välordnade nazistiska normen. Länk för mer info kommer… Här!

Hur som helst, ovan nämnda grupper var små och utgjorde verkligen undantag. Senare kom olika subkulturer att växa sig större, till att omfatta flera miljoner människor globalt. Skall man studera de viktigaste subkulturerna måste man speja västerut, mot USA och mot UK, vilket vi skall göra. Nedan följer en kort historik och förteckning över de mest framträdande och viktiga subkulturerna de senaste 70 åren.

Först ut är vad som i USA kallades zooties, i Frankrike zazous, i Sverige swingpjattar och i Tjeckoslovakien (finns inte längre) potápkys. Då jag är under tidspress (läs: ”Olle är lat” alternativt "Olle har sportlov och försöker vara lite ledig.") länkar jag till följande excellenta artikel om dessa. Här!

Det andra världskriget medförde, ur ett socialt perspektiv, att människor som annars aldrig skulle ha träffats nu träffades. Som amerikanska soldater beblandades olika etniciteter från helt olika ursprung och insåg, inte alltid, men ibland, att ”de andra” inte var så farliga. Efter kriget kom många hem och hade svårt at anpassa sig till ett civilt liv. Att försöka leva ett ordnat liv som affärsbiträde i en sömnig småstad då man bara några år tidigare utkämpat luftstrider ovanför Stilla Havet visade sig vara en omöjlighet för många. Flera unga män, ofta just gamla stridspiloter, lämnade den inrutade livsstilen bakom sig och började föra en ny tillvaro, iförda sina gamla pilotjackor men nu på motorcyklar snarare än i jaktplan. Dessa grupper av motorcyklister började driva runt på den amerikanska västkusten ungefär från 1947, och gjorde sig snart kända som bråkstakar. Denna grupp kom att ge upphov till flera senare subkulturer, och kan nog ses som ett av startskotten (tillsammans med zootiesarna och deras likar) till den stora subkulturella utvecklingen under den andra hälften av 1900-talet.

Anyhoo, i mitten på 1950-talet slog Rock n’ Rollen ned som en åskvigg i den västerländska ungdomens medvetande, och förändrade allt. Den köpstarka ungdomen började lyssna till denna musik, och byggde mer och mer sin identitet efter nya, av de äldre generationerna ouppskattade mönster. Rocken sågs som en fara, något som skulle leda in ungdomen i drogmissbruk och promiskuitet. Faktum är att just sex och droger var något som ungdomsgenerationen som först tog till sig rock ägnade sig en hel del åt. Var det musikens fel? Troligen inte, vad den kristna högern än må hävda…

Denna text kommer att bli färdigskriven snart, men jag postar det som finns nu i alla fall, samt korta stödord och länkar till intressanta siter och filmer. Håll ögonen öppna efter fördjupningar etc., de kommer!

Rocklyssnande ungdom – Bikers, rockers. I Sverige raggare. Bilburen ungdom med förkärlek för amerikanska bilar och rock. Ansågs vara ett samhällsproblem.

Under 60-talet uppstod hippien i USA, med intressen i alternativ livsföring, fri kärlek och rökverk från andra länder. Snabbt spreds hippiekulturen även till Europa.

Woooooooodstock!

UK på 60-talet: Mods mot rockers. Våldsamma sammanstötningar i Brighton och andra semesterorter sommaren 1964.

Scooter mot motorcykel.

Modsen utvecklas i två riktningar. Dels de glammiga swinging London-modsen, och dels hardmods. De senare kom senare att utvecklas till suedeheads och skinheads.

Skinheads: Arbetarklass, umgicks med karibiska invandrare och lyssnade på reggae och ska. På lördagarna slogs de på fotbollsläktare. Viktigt at vara hel, ren och prydlig i sin stil. Under 70-talet drog karibierna öronen åt sig i samband med att den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen spreds även till UK, och skinsen portades från många av sina tidigare häng. Det rasistiska partiet National Front såg sin chans och värvade ett stort antal skins, varpå hela subkulturen (alltså inte helt rättvist, många var fortfarande inte rasister) i nästan tjugo år kom att sammankopplas med rasism.

Thailändska skinflicks.

London 1976 var ett tråkigt ställe. Influerade av amerikanska garageband började en helt ny grupp börja synas, som helt tog avstånd från rådande estetiska och politiska värderingar: Punkarna. De ledande blev bandet Sex Pistols. Punken blev omåttligt populär…

Gullegull.

…Och tappade glöden efter bara några år. Ur postpunken föddes nyromantikerna, och de visuellt starka och musikaliskt framgångsrika goterna. Samtidigt hade hårdrockarna, metalheadsen, blivit en tydlig subkultur, med rötter tillbaka i det sena 60-talets, tidiga 70-talets tyngre rockmusik. Nu blev metalstilen konformare med långt hår, nitar, läder och jeansjackor täckta med bandbadges.

Hårdrockarnas svurna fiender var syntharna. Mer om dessa i nästa avsnitt.

I USA hade hiphop blivit en del av den afroamerikanska befolkningens kultur, och i slutet av 80-talet började den slå även bland kaukasier. Hiphopparna blev en egen subkultur, med stilelement lånade från de amerikanska storstäderna.

Även rastas började dyka upp utanför Jamaica, detta under 70-talet med en storhetstid under 80-talet och 90-talet.

Under 80-talets sista skälvande år började ravers (mer framöver om dessa) och cyberpunks dyka upp. Kul gäng.

90-talet (senare hälften) såg pandornas födsel (en mix av mods, goter och rockers), och i USA föddes den urvattnade, ultralama och ofta mest pinsamma emon (om jag låter fördomsfull här är det för att jag är det). Här i Skandinavien började några klä ut sig till rika tanter och gubbar i ren ironi, men strax försvann ironin och bratsen, stekarna var födda (nu kräktes jag lite). Från USA kom snart (nu är vi inne på 2000-talet) guidosarna, vars orangesprayade anleten och plutande läppar även multiplicerades i Europa.

Även hipstern väcktes till liv igen, efter att ha slumrat sedan 50-talet. Nu med lite nya kläder, ny musik men med samma glasögon…

Vad kommer härnäst?